Det öppna kontoret - en idé förfuskad av teknokraterna?
av N-H Sandell Forum 1979-13, sida 09, 12.09.1979
Kontorslandskapet. Små nischer för små människor — eller en demokratisk och human arbetsmiljö med många möjligheter? Arkitekt Nils-Henrik Sandell konstaterar att idén ännu inte är mogen att begravas.
Sy” I en tidningsnotis meddelades för en tid sedan att Sveriges Byggnadsstyrelse tillsvidare avhåller sig från att uppföra nya kontorslandskap. Framtiden får utvisa hur allvarligt detta beslut bör uppfattas, eller om det närmast bör tolkas som ett reaktionärt utslag i den pendelrörelse som brukar uppkomma, när en ny idé lanseras för onyanserat och för häftigt. För vi får väl lov att medge att kontorslandskapet, eller med en kanske bättre benämning det öppna kontoret, för 10—15 år sedan blev en fix idé som prompt skulle tillämpas vare sig det lämpade sig för det tilltänkta objektet eller inte. I ivern gjorde man säkert många fel, bl a glömde man ofta att denna kontorsform fordrar en viss minimistorlek för att fungera. Att tränga ihop människor att arbeta tillsammans i ett större rum är inte att skapa ett kontorslandskap.
I själva verket är idén om det öppna kontoret inte ny, den utvecklades ju redan efter sekelskiftet i USA, och blev där ett typiskt uttryck för strävanden i vårt sekel: en glorifiering av den rationella organisationen och den stora enheten. Individen uppfattas som och jämställs med en producerande maskin. När dessa idéer nådde Europa, hade ironiskt nog utvecklingen i USA åtminstone delvis tagit en annan riktning. Detta berodde på den urbana process som
FORUM 13/7 placerade storkontoret på fri mark yta utanför stadens absoluta city, och därigenom möjliggjorde en lägre och mera utbredd ”mjukare” lösning.
Det är kanske skäl att uppfriska i minnet de tre huvudargument som anfördes till stöd för det öppna kontoret.
För det första betonades en demokratisk jämlikhetsprincip, alla från chef till springflicka arbetar i samma utrymme, avskildhet är mera betingat av funktionella än auktoritativa synpunkter. Även om denna idé veterligen hittills aldrig har genomförts särskilt extremt, får man väl anta att själva principen hellre kommer att omfattas än förkastas av framtida arbetstagare.
För det andra framhölls det öppna kontorets stora flexibilitet. Inga fasta väggar hindrar omplacering av arbetsplatsen, bildandet av tillfälliga arbetsgrupper mm som kännetecknar en dynamisk arbetsrytm. Detta argument förefaller inte att ha mistat sin aktualitet.
För det tredje eftersträvades ett effektivare utnyttjande av den tillbudsstående golvarealen. Effektiviteten trodde man sig ännu kunna förbättra genom avancerade tekniska lösningar i fråga om tex belysning och ventilation, intern transport mm. Härvid gjordes säkert de största felen. Argumentet togs som förevändning för dåliga, inhumana lösningar, där arbetstagaren och hans krav på individualitet negligerades. I flervåningshus med djup byggnadskropp byggde man stora sammanhängande utrymmen — för vida, för låga och för tråkiga, dessutom artificiellt belysta och försedda med fullständig maskinell ventilation (som inom parentes sagt tycks vara omöjligt att till rimliga kostnader få utförd till nyttjarnas belåtenhet).
Man får väl tacka dessa hopträngda, oöverskådliga och odifferentierade slavhav för mycket av det motstånd som idén om det öppna kontoret har rönt.
Med de erfarenheter man nu har vågar man säga att kontorslandskapet inte ger möjligheter till ett nämnvärt minskande av arealen eller kuben per person, om man eftersträvar en godtagbar lösning. Däremot förefaller det rätt klart, att det öppna kontoret kan inspirera till fina arkitektoniska lösningar då man vill förbättra och humanisera arbetsmiljön, även jämfört med det klassiska korridor-cellkontoret. Ett accentuerande av den individuella arbetsplatsen samt en differentiering av rummet i identifierbara underavdelningar leder till en bättre avvägning mellan organisatorisk kontroll och personlig integritet. Energikrisen med dess krav att utnyttja naturlig belysning har på kontinenten resulterat i en del intressanta och trivsamma interiörlösningar. Vid artificiell belysning har man återgått till en mått full allmänbelysning kombinerad med individuell arbetsplatsbelysning, som förutom energisnålhe psykologiskt avgränsar vars och ens arbetsplatsrevir. I takt med det utpräglade miljöintresse som allmänheten nuförtiden lägger i dagen, är det mer än troligt att frågan om arbetsplatsens psykologiska och konkreta miljöutformning i framtiden kommer att tilldra sig arbetstagarnas stora intresse.
Med argumenten jämlikhet och flexibilitet samt med de möjligheter till en förbättrad och trivsammare arbetsmiljö som det öppna kontoret erbjuder, tror jag att ryktet om dess för tidiga död och begravning är avsevärt överdrivet.
N-H Sandell