Det skall finnas lite spelrum i avtalslönerna

av I. J. Forum 1975-11, sida 17-18, 18.06.1975

Taggar: Personer: Pekka Oivio Organisationer: FFC Teman: arbete

FORUM 11 : 7 17

Pekka Oivio:

Det skall finnas lit spelrum i

Hur andra uppfattar hans position och hans roll — det har han aldrig ens kommit att tänka på. Det har alltid varit ”så mycket springande från ett ställe till ett annat”.

Pekka Oivios vardag är hårt arbete, och någon lugn period tycks inte finnas, inte ens mellan avtalsförhandlingarna.

Men inte inbillade han si att jobbet som bas fö 889 000 arbetare skulle vara just annorlunda än det var, säger han.

Många år såg han det ju på nära håll som tredje ordförande i FFC, Finlands Fackföreningars Centralförbund.

Pekka Oivio ger snarare intryck av att vara en praktikens man med båda fötterna på jorden, än någon ideologisk stordebattör.

= Vi talar om lönespridningen, det målande finska ordet ”palkkahaitari” är svårt att översätta, men låt gå för lönehajdare. Hur mycket borde den egentligen tryckas ihop, ordförande Oivio?

Vänd avtalslönerna

Respekten för arbetet borde återställas.

18

FORUM 11 - 7 — Det är en mycket svår fråga. Dvs det är lätt att säga att den bör tryckas ihop. Men hur mycket, det är en annan historia. Också inom fackföreningsrörelsen är man oenig, och de enskilda arbetarnas åsikter kan skilja sig mycket från varandra i det här avseendet.

— Det finns arbetare som anser sig ha en bättre skolning och vara bättre yrkesmän än andra, och därför vara berättigade till bättre lön. I allmänhet har ju var och en hög uppfattning om just sitt eget arbete.

— Och det finns lågavlönade som kanske resignerat inför det faktum att de får lägre lön än andra. Men väldigt många accepterar inte det här, utan vill ha till stånd en ändring. En textilarbetare kan tex protestera mot att ständigt vara lägre avlönad än en metallarbetare. Och ofta är motivet bara att ”så här har det alltid varit”.

— Försöken att klassificera olika arbeten har nästan alltid stupat, säger Oivio. I Sverige skulle man utarbeta en nomenklatur för tjänstemän, men efter fyra-fem års arbete hade man hunnit igenom endast en tredjedel av tjänstemannakåren!

En gräns skall det dock finnas för lönespridningen, anser Oivio. — Ingen människa kan arbeta tjugo gånger mera eller bättre än någon annan. Men han ger vissa instämmande ljud ifrån sig, när Forum påpekar att det inte alltid är bara arbetsprestationen som måste värderas, utan också ansvaret.

Oivio påpekar också att beskattaren nog ser till att lönespridningen motverkas. Hur är det vid avtalsförhandlingarna, talar man om nettolöner?

Oivio: — Man försöker. Men med dålig framgång tills vidare. Utan tvivel borde man gå mera på den linjen.

Hur långt skall då avtalsförhandlingarna spika olika kategoriers löner? Skall här finnas spelrum? Plats för privata underhandlingar — Ja, uppenbarligen borde det finnas ett visst spelrum, svarar Oivio, såsom redan är fallet inom vissa områden. Han berättar att han senaste vecka besökte en stor verktygsfabrik i DDR, där pro “duktionen förutsatte hög yrkesskicklig het. Avdelningens ordförande redogjorde för hur arbetarna deltog i fabrikens skötsel och tillsammans med ledningen fattade alla beslut som rörde företagets verksamhet, om det så gällde produktionsplaner eller lönefrågor. Om planen överskreds så fick arbetarna en extra premie vid årets slut. Oivio undrade hur systemet fungerade om en fabrik gick mindre bra. Om det fanns någon övre gräns för exempelvis svarvarlöner na, eventuellt fastlagen av centralförbundet. Det visade sig att det här var en ytterst kinkig fråga också inom detta socialistiska planhushållningsland, och man medgav att man inte lyckats komma till en tillfredsställande lösning.

Forum: — I öststaterna är ju företagen statsägda. Hur är det hos oss, hur upplevs statsföretagen som arbetsgivare? Skiljer de sig från arbetsgivarna inom den privata sektorn?

Oivio: — Vi är inte riktigt nöjda med statsbolagen. Kanske man väntar sig att statsföretagen skall vara tongivande, ”modellarbetsgivare”. Men mycket beror

Såhär ser Pekka Oivio p e förtida riksdagsval: ”Bra ur fackföreningssynvinkel. Nästa års förhandlingar hade annars blivit rena ”sångtävlingen”.

e samarbetet med den avgående regeringen: ”Tillfredsställande — men det är inte alltid statsministern är socialdemokratisk partisekreterare. Aldrig är man förstås riktigt nöjd. Men det är lika mycket vårt fel att tiden inte vill räcka till för att diskutera viktiga problem”.

« folkdemokraternas interna stridigheter: ”De har stört fackföreningsrörelsens verksamhet. Det har blivit en inbördes tävlan, för att inte säga auktion, om bland annat målsättningsfrågor. Mest har det stört ute på fältet. Inom FFC har oppositionen inte så många funktionärer. + centrala frågor vid de närmaste tio årens avtalsförhandlingar: ”Att förbättra den avtiva — befolkningens = villkor. Kulmen har nåtts i strävan efter sociala förmåner för den passiva befolkningen. Men det finns alltid plats för en viss omfördelning: familjepolitiken hör till det som inte får försummas. + företagsdemokratin: ”Regeringens proposition bör ges vid en taktiskt lämplig tidpunkt för att ha de bästa utsikterna att gå igenom.

på hurudan ledningen för statsbolagen råkar vara, om den är progressiv eller reaktionär, hurudana de mänskliga relationerna och förhandlingsförhållandena ar.

Pekka Oivio konstaterar också, att de statliga företagen är anslutna till AFC, liksom de privata företagen. Bekvämt ur förhandlingssynpunkt naturligtvis, också om man kunde tänka sig att de skulle vara skilt för sig.

På FORUMSs fråga vilken som kan anses vara arbetsgivarens främsta skyldighet, tvekar Oivio: Från arbetstagarens synpunkt är hans skyldigheter så många. Svårt att säga vilken som är viktigast.

Forum: — Kan man inte säga att arbetsgivarens främsta skyldighet ändå är att ge arbete?

Oivio: — Visst, Det är ju det primära.

Forum: — Då måste väl företagen i första hand se till sin egen lönsamhet. Ett företag i konkurs kan ju inte erbjuda något arbete.

Oivio: — Det är sant. Å andra sidan kan inte arbetarna gå på för låg lön bara för att hålla en dålig firma på fötter.

Forum: — Vad skulle då vara arbetstagarens främsta skyldighet?

Pekka Oivios svar kommer här utan tvekan — Här vill man tala om en så gammaldags dygd som respekten för arbetet. Flit.

— Vi vet att frånvaron på arbetsplatserna ökat. Det ges alltid någon orsak — om den är fullgod är en annan fråga.

Han tror att beskattningen kan vara en buse i det här sammanhanget. Vi tala “om hur staten knycker en stor del a kakan vid varje löneförhöjning. I stort sätt räknar man att av en tio procents löneförhöjning får löntagaren fem procent, medan arbetsgivaren får ro ut med femton procent, Har inte FFC börjat luta mot indirekt beskattning?

Oivio: — Nej, vi motsätter oss tills vidare. Det kunde försätta storfamiljer i en svår situation. :

Forum: — Men skatten kan ju graderas så att den inte belastar de viktigaste livsmedlen. I öststaterna har man i hög grad gått in för indirekt beskattning.

Oivio brummar på ett sätt som låter ganska instämmande. Och funderar högt vidare: — Om mjölken går upp i pris, så blir det ju genast förstasidesrubriker. Men damernas högskaftade stövlar kan stiga hundra mark utan att någon gör väsen av det. 1 Jo.