Det våras för nationalismen

av Christer K. Lindholm Forum 2017-01, sida 25, 26.01.2017

Ända tills rätt nyligen verkade globaliseringen i det närmaste omöjlig att stoppa. Att ifrågasätta globaliseringen var, som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan så fyndigt uttryckte saken, i det närmaste jämförbart med att ifrågasätta tyngdlagen. Så är inte längre fallet: i dag har globaliseringsutvecklingen i praktiken stannat upp, och i vissa fall har den till och med tvingats till reträtt.

[caption id=“attachment_5481” align=“alignright” width=“210”] Christer K. Lindholm är
forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.[/caption]

Det handlar i och för sig inte om någon tvär inbromsning. Sedan millennieskiftet har i synnerhet liberaliseringen av den internationella handeln avancerat påfallande långsamt, och de multilaterala handelsförhandlingarna inom världshandelsorganisationen WTO har i bästa fall levererat urvattnade kompromisser av marginell ekonomisk betydelse. Det är ändå först under det gångna året globaliseringen har stött på en motkraft som på allvar kan äventyra dess framtid: den nationalistiska populismen.

Chauvinism. Den nationalistiska populismens budskap går i korthet ut på att det egna landets och de egna medborgarnas (förutsatt att de har rätt hudfärg och religion, det vill säga) intressen alltid bör komma i första hand, om så krävs på bekostnad av andra länders och deras medborgares intressen. För att en sådan, på nationella intressen baserad politik ska vara möjlig är det nödvändigt att begränsa globaliseringen, till exempel genom en protektionistisk handelspolitik (Donald Trump i USA) eller en sträng reglering av arbetskraftsinvandringen (brexitanhängarna i Storbritannien).

I det sistnämnda fallet är de nationalistiska populisterna faktiskt inte helt och hållet ute i ogjort väder. Det är nämligen ett obestridligt faktum att globaliseringen i sin nuvarande form begränsar den nationella ekonomiska politikens rörelseutrymme avsevärt, vilket som en följd av den ekonomiska politikens centrala roll innebär snävare ramar för den nationella politiken överlag.

”Omöjlig triangel”. Dani Rodrik, professor i ekonomi vid Harvard University, har i The Globalization Paradox (2012) sammanfattat problematiken på ett synnerligen överskådligt sätt i begreppet det ’globala trilemmat’, enligt vilket endast två av följande tre saker kan förekomma samtidigt: suveräna nationalstater, demokratisk politik och en djupgående ekonomisk integration.

Dagens globalisering innebär en mycket djupgående ekonomisk integration, med ett alltmer övernationellt näringsliv och starka, ömsesidiga ekonomiska beroendeförhållanden mellan länder och regioner.

De politiska besluten fattas däremot fortfarande på nationell nivå; till och med inom EU, där såväl den ekonomiska som den politiska integrationen gått längre än någon annanstans i världen, ligger den beslutande makten fortfarande hos medlemsländerna. Utgående från det globala trilemmat blir det alltså demokratin som får stryka på foten.

Vem minns 1929? Konflikten mellan globalisering och demokrati var fullt hanterbar så länge globaliseringen ännu förmådde leverera en stadigt stigande levnadsstandard för det stora flertalet medborgare. Sedan den globala recessionen år 2009 har emellertid stagnerande, eller till och med sjunkande realinkomster blivit det nya normala på de flesta håll i västvärlden. I USA har medianinkomstens köpkraft, trots de senaste årens förhållandevis starka ekonomiska återhämtning, sjunkit till 1997 års nivå, en nedgång vars like amerikanerna inte tvingats uppleva sedan den stora depressionen på 1930-talet. Ännu mer dramatisk är situationen i Storbritannien, där realinkomsterna senast sjönk lika kraftigt på 1860-talet.

Bakom den nationalistiska populismens frammarsch döljer sig alltså ett lika verkligt som välgrundat missnöje. Även om lösningar som de nationalistiska populisterna erbjuder är grovt förenklade eller direkt destruktiva kan dessa krafter inte avfärdas som ett tillfälligt irritationsmoment. Globaliseringen är nämligen i allra högsta grad en mänsklig skapelse, och det människan har skapat kan hon också göra om intet. Vilket för övrigt är precis vad som hände med den första globaliseringsepok som fick sin början runt år 1880 – och ett abrupt slut år 1914. Detta beskrivs bland annat i ”The End of Globalization – Lessons from the Great Depression” av Princetonhistorikern Harold James (2002). Och vi minns tragedierna som följde 1930-talets globala ekonomiska kris. Eller gör vi det?