Diamantens värde består
av Ralf Westerback Forum 1980-19-20, sida 10-11, 17.12.1980
Ö Riktigt säkra är vetenskapsmännen inte, men så här antar man att det gått till för miljontals år sedan djupt inne i jorden. En serie av eruptioner har sedan fört det diamanthaltiga mineralet kimberlit upp till jordytan där t o m rätt höga berg har bildats. Under en ytterligare följd av miljoner år har sedan temperaturvariationer och rikliga regn medfört en total erosion av dessa berg och vattenströmmarna har transporterat de ur kimberliten lösgjorda kristallerna tusentals kilometer, t ex till de rika fyndigheterna vid Namibias kust eller de alluviala (ytliga) diamantfälten i Angola och Zaire.
Diamanter utvinns alltså dels från ytliga och dels från fyndigheter som sträcker sig djupt ned i jordskorpan. Gemensamt för båda är att enorma jordmassor måste bearbetas innan de fåtaliga diamantkristallerna, eventuellt i viktsproportionen 1:500 000 000, kan utvinnas. De ytliga diamantfälten kan vara rätt vidsträckta medan de s k diamantpiporna varierar 1 storlek från några ar till hundratals hektar. Långtifrån alla dylika kimberlitpipor har så hög diamanthalt att en gruvdrift kan bli lönande.
10 ton årsproduktion
Den totala årsproduktionen är inemot 50 miljoner carat eller ca 10 ton då en carat ju är 0,2 g. Av denna mängd är bara ca 20 procent bra nog för att kunna slipas till smyckestenar, 80 procent får sin användning som industridiamanter — en nog så strategisk råvara.
Det var ju först efter upptäckten av de rika fyndigheterna i Syd-Afrika på 1870-talet som diamanten som smyckesten blev åtkomlig för vanligt folk. För 1 det hade den mest varit förbehållen konungar och furstar. Det sydafrikanska diamantäventyret i Kimberley slutade med att alla viktiga intressen koncentrerades till ett bolag: De Beers Consulting Mines Ltd, den diamantindustriella jätte, som alltjämt innehar en totalt dominerande ställning.
Den överväldigande majoriteten av alla utvunna diamanter är av sk industrikvalitet, men de stora pengarna ligger förborgade i den sista femtedelen -+ de kristaller som kan slipas till smyckestenar. Dessa juveler utgör en utpräglad lyxvara, vars relativt sett höga värde måste kunna a) motiveras och b) bibehållas, för att köparna skall vara villiga att satsa sina pengar.
Svaret på a) utgör helt kort: sällsynthet och skönhet.
Svaret på b) har stått klart för de stora inom diamantbranschen ända sedan slutet av 1800-talet: Tillgång och efterfrågan måste kunna balanseras mot varandra så, att priskurvan är stadigt stigande. Detta är möjligt endast om världsproduktionen marknadsförs genom en kontrollerad kanal.
CSO i London
Ernest Oppenheimer — senare Sir Ernest — blev ordförande för De Beers i slutet av 1920-talet. Trots alla svårigheter, som skapades av depressionen, lyckades han i början av 30-talet bilda CSO = The Central Selling Organisation i London, som än i dag marknadsför ca 85 procent av alla rådiamanter. Bla Ghana, den Centralafrikanska Republiken och Venezuela står utanför CSO, men alla viktiga producenter — även Sovjetunionen — säljer sina råkristaller via London.
Diamantens värde består
När rent kol — t ex i form av grafit — samtidigt utsätts för ett hårt tryck om c 120 kilobar och en temperatur om ca 3 000? C bildas kristaller enligt det kubiska kristallsystemet där atomerna är så tätt packade som det bara är möjligt.
Om temperaturen sedan sjunker innan trycket lättar bibehålls dessa kristaller och diamanten är född — det hårdaste ämne naturen producerar.
Den yttre faktorn, som sedan definitivt förde in begreppet ”investeringsdiamant” i fokus, var den första oljekrisen 1973. Konjunkturerna hade varit goda, köpkraften fanns där och vissa smarta affärsmän var beredda att starta firmor för försäljning av diamanter ”for investment”. Från början uppstod ett visst motsatsförhållande — det var de nyetablerade investeringsfirmorna kontra den traditionella guldsmedskåren.
Under slutet av 1972 och första halvåret 1973 inträffade därför en tydlig överhettning av diamantmarknaden — dock främst i fråga om den relativt lilla, men betydelsefulla, sektor som omfattade slipade stenar över 0,50 ct i vikt. Till och med de kloka ledarna för CSO lät sig släpas med och syndikatet höjde i snabb takt sina pris: Il procent i februari (motsvarade dollarns devalvering), 7 procent i mars, 10 procent i maj och slutligen 10 procent i augusti.
Detta var uppenbart mer än vad marknaden förmådde svälja under den följande anpassningstiden till bl a de nya oljepriserna. Om man undantar de obetydliga inflationsjusteringarna om 1,5 procent i januari 1975 och 3 procent i januari 1976 förblev alltså rådiamanternas pris oförändrade under tre års tid från augusti 1973 till september 1976 då CSO höjde sina pris med blygsamma 5,75 procent. Också de slipade stenarnas pris i invesleringsviktklasserna över 0.50 carat förblev helt oförändrade, på vissa marknadsområden kunde t om en sjunkande tendens noteras.
1977 började det igen hända saker. CSO höjde sina pris med 15 procent i mars. Sedan uppstod en situation, som var både svår att förutse och ytterligt
FORUM 19— 20/8 besvärlig att bringa under kontroll. Bakgrunden var i korthet följande. Världens två största centra för diamantslipning ligger i Antwerpen och i Tel Aviv. Slipade diamanter har under en lång tid utgjort Israels största exportartikel. Slipindustrin i Israel vädrade morgonluft och inledde en köprush utan tidigare motstycke. Inflationen i Israel galopperad med minst 30 procent årligen och trots detta var de israeliska bankerna villiga att låna ut praktiskt taget vilka belopp som helst för en avtalad årsränta om bara ca 4 procent. Den lilla krets (ca 220 firmor), som hade privilegiet att kunna köpa sina råstenar direkt från syndikatet, hade under slutet av år 1977 möjlighet att omedelbart sälja sin ”tilldelning” vidare
G0060CS
Diamantens slipningsformer, fr v rund briljant, markisformad briljant, droppformad briljant, oval briljant samt 8/8-slipad briljant. Briljanten längst till höger har 17 fasctter, de övriga har 58.
Prisindex kurva för en I carats briljant i kvalitet Top Wesselton (F)
AST 1872 4973 1974 1978 1976
VVS 1, slipning god.
med en vinst om 100—200 procent.
CSO försökte dämpa spekulationerna genom 17 procent prisförhöjning i december 1977. För första gången i syndikatets historia höll emellertid utvecklingen på att glida London ur händerna. Och då tog man till storstäggan. Samtidigt som man drastiskt skar ned de mängder rådiamanter, som släpptes ut på marknaden, infördes ett extra prispåslag (surcharge), som i mars 1978 var 40 procent och sedan fram till Juli trappades ned till 25 procent, innan CSO 1 augusti fastställde en definitiv förhöjning av sina sk listpris med 30 procent. Samtidigt verkställdes räfst- och rättareting, dvs de direktköpare (sk sightholders) som bevisligen sålt sina tilldelningar vidare till överpris ströks obönhörligen från kundlistan, som minskade till ca 200 namn.
Situationen bekymrar
Talesmän för CSO i London är fortfarande djupt bekymrade över den situation, som spekulationen 1977—78 lett fram till. Trots att syndikatet sedan dess medvetet försökt bromsa, genom att minska utflödet av rådiamanter på marknaden, beräknar man att det i dag finns oslipade och slipade diamanter i alla världens slipcentra till ett värde om ca 5 miljarder dollar, då ca 3 miljarder dollar kunde anses vara ett sunt belopp i relation till årlig omsättning, finansieringskapacitet mm.
(Farts. på sid 43)
Fakta om diamanten som investeringsobjek e& En slipad diamants värde fastställs efter analys av fyra olika värdefaktorer: vikt, färg, renhet och slipkvalitet eller skönhet. Av dessa är de tre förstnämnda ällsynthetsfaktorer: Ju större, ju färglösare och ju renare —- desto mera — sällsynt. — Slipkvaliteten åstadkoms av människan och den är därför den enda rena kvalitetsfaktorn.
Med beaktande av vad världens diamantgruvor producerar utgör investeringsdiamanterna (som naturligtvis bör sökas bland de sällsynta stenarna) caralmässigt I 2 procent och värdemässigt kanske 10–15 procent. Detta förklarar delvis varför De Beers år 1981 kommer att använda över 100 miljoner dollar för reklam för smyckediamanter, men inte en cent för diamantinvestering.
I ledningen för investeringsföretag står sällan en diamantexpert. Detta har skapat behov av sk diamantcertifikat, i vilka redogörs för de olika värdefaktorerna. Pålitliga certifikat (rapporter) utfärdas av GIA, Los Angeles och New York, IDC (fd HRD) Antwerpen samti CIBJO-laboratorierna i London. Pforzheim, Zärich, Milano och Madrid.
Vissa laboratorier brukar för FORUM 19 — 20/8 segla de analyserade diamanterna i plastförpackningar. Den internationella polisorganisationen INTERPOL har nyligen utfärdat en varning om att man kommit cn internationell liga på spåren, vilken låtit byta ut hundratals diamanter i dylika förpackningar mot praktiskt taget vädelösa stenar. Certifikatet förklaras ofta vara giltigt bara om förpackningen är obruten, Fackkunniga guldsmedsaffärer över hela Norden vägrar att ta någon som helst befattning med dessa plastförpackningar.
Ur nyligen publicerade tidningsartiklar framgår, att den ena investeringsfirman ärligt säger att de prissätter sina diamanter med 30 procents vinst, för atl kunna hålla rörelsen rullande. En annan påstår att han nöjer sig med 7—15 procents vinst. I ärlighetens namn måste man ju tillfoga, att i priset för varje lagligen importerad diamant måste ytterligare ingå 18.84 procent kombinerad utjämnings- och omsättningsskatt.
Kommer diamanterna all ta slut ”Efler 30 år utvinns inga fler diamanter” påstår en försäljare. Del är ett faktum att vissa gruvor kommer att läggas ned so olönsamma inom en nära framtid och vissa alluviala fyndigheter kommer att vara slutligt bearbelade inom de närmaste 135 -20 åren. Trots deta räknar syndikalet med en stegring av produktionen om ca 5 procent årligen för en lång tid framåt. En annan sak är ju sedan, att efterfrågan kan öka långt snabbare samt att diamantpiporna i allmänhet ger ett sämre utbyte -— både i fråga om storlek och kvalitet — ju djupare ned i jorden man kommer.
Det är eu känt och erkänt faktum i internationella diamantkretsar. att den Skandinaviska Diamantnomenklaturen (Scan. D.N-) är en av de bästa (eller den bästa) av de som existerar. Den är praktiskt taget identisk med de nordamerikanska GIA-normerna. Tyvärr har man inte ännu lyckats åstadkomma en enhetlig och allmänt erkänd nomenklatur för hela världen.
Investeringskonsulter har ofta brukat framhålla 10 procent i diamanter som en lämplig del av en persons = totalinvesteringar. Lejonparten av de tillgängliga pengarna bör fortfarande placeras I fast egendom vartill kommer industriaktier, obligatione och valutor (där detta är tillåtet) i riktiga proportioner. Ibland nämns också konst, äkta mattor, mynt och frimärken.
Den springande punkten i fråga om en diamantinvestering är självfallet återköpet eller möjligheten att igen förvandla investeringen till reda pengar. Det är helt klart, att man under normala förhållanden måste sikta på en 5 till 10 års investering.
Guldsmederna - och då speciellt de, vilkas firma redan arbetat i ett antal decennier, kanske något sekel, och som tänker fortsätta att göra det undviker att ge fasta löften då man i allmänhet helst köper från sin normala leverantör till ett netto/netpris och säkert vet vad man är.
Självfallet känner de ett speciellt ansvar och gör sitt bästa för att hjälpa kunden om de själva sålt stenen. Investeringsfirmorna måste ju ge löften om återköp eller försäljningsförmedling - i annat fall gör de ju sin säljpropaganda löjlig. Erfarenheterna från många europeiska länder och USA visar emellertid, att bara ytterst få av investeringsfirmorna finns kvar då återköpslöftet skal fyltas. Ralf Westerbac 11