Dollarhandeln inom SEV-blocke
av Tauno Tiusanen Forum 1984-16, sida 20-21, 17.10.1984
F > RUN 16/84
EB Huvadprincipen för inbördeshandeln inom SEV är att man på förhand kommer överens om det årliga handelsutbytet och att betalningen sålunda i regel sker i multi laterala clearingpengar, transferrubel, Med multilatarala clearingpengar avses, att om ett SEVland får ett överskott av transferrubel i handeln med ett annat SEVland kan den fordran som då uppstår användas till inköp i ett tredje SEV-land.
Transferrubeln, som redan använts i 20 år, har under årens lopp blivit utsatt för hård kritik. Det teoretiska överförandet av fordringar har i praktiken inte fungerat på önskat sätt. Det har varit svårt eller rent av omöjligt att realisera överskotten av transferrubel.
Hårda och mjuka exportvaror
I praktiken har detta lett till att SEVländerna försöker undvika överskotten. Exportartiklarna delas in i en hård och en mjuk kategori. Till den första hör efterfrågade varor som kan ge hårdvaluta på de utländska marknaderna. De mjuka produkterna är svåra att sälja överallt p g a svag efterfrågan.
I väst vet man väldigt litet om SEV-ländernas inbördes affärsförhandlingar. Man kan anta att varje SEVland under förhandlingarna försöker behålla sina trumfkort, som utgörs av de hårda varorna. Re 20
Av TAUNO TIUSANEN
SEV-länderna inbörde valutahandel
I väst har det under de senaste åren skrivits rätt mycket om SEVländernas utrikeshandel och valutaskuld. Då har man i allmänhet betonat att den tämligen svaga konkurrenskraften har medfört skuldsättningsproblem för SEV-länderna.
Däremot har man i väst fortfarande förhållandevis litet kännedom om SEV-ländernas inbördeshandel, som klart utgör lejonparten av de socialistiska ländernas ekonomiska verksamhet utomlands. Den här sektorn har sin egen intressanta mekanism.
sultatet har varit att de absolut hårdaste varorna ratats från de clearingbaserade protokollen och att dessa fått egna valutabaserade marknader inom SEV.
Olja och livsmedel är typiska varor med stor efterfrågan på SEV- marknaderna. Sovjetunionen her varken under eller efter oljekriserna höjt oljekvoten för SEV-länderna, trots ökad efterfrågan. Tvärtom sänktes kvoterna med ca tio procent år 1982.
Ekonomiskt sett är detta förståeligt. Sovjetunionen har nämligen under de senaste tio åren håvat in drygt 20 mrd transferrubel (ca 150 mrd FIM) på sitt transferrubelkonto tack vare sina kumulativa fordringar som närmast består av inkomster från olja. Enligt dagens praxis kan SEVländerna köpa sovjetolja utöver de bilaterala kvoterna. Detta om partierna betalas i valuta som kan växlas fritt. Sovjetunionen vill nämligen inte öka sina bokföringsmässiga tillgodohavanden i transferrubel i det oändliga.
På motsvarande sätt har Sovjetunionen under de senaste åren allt tydligare fått en ställning som nettoimportör av livsmedel och köpt stora partier livsmedel av sina bundsförvanter som betalats i dollar. Dollarhandeln inom SEV har vuxit,
Hög andel av handeln i dollar
I väst har man inte fått speciellt mycke information om SEV-ländernas inbördes dollaraffärer. Det jämförande nationalekonomiska institutet i Wien har i varje fall offentliggjort statistik, som speciellt för Ungerns del är synnerligen omfattande. Ur den framgår att Ungern under de senaste åren på sin SEV-handel har fått dollaröverskott, vilka som bäst varit drygt en halv miljard dollar. Då det gäller SEV-exporten har dollarns andel av faktureringen t om tidvis överskridit 15 procent.
Ungern har med sina skulder till väst befunnit sig i en tämligen kritisk situation utan att fär den skull bli tvunget att förlänga tidtabellen för återbetalningen i likhet med Rumänien och Polen. Landet har bekvämt ökat sitt valutaspelrum med hjälp av SEV-handeln. Snabba förändringar i den här uppställningen skulle vara ödesdigra för skötseln av landets valutabalans.
Också Rumänien levererade betydande livsmedelspartier på dollarbas till Sovjetunionen under åren 1980—381 [ca 500— 700 milj USD per år), och som betalning fungerade leveranser av sovjetolja som nästan uteslutande fakturerades i dollar. Likt Ungern fick Rumänien inte njuta av några större dollaröverskott efter detta handelsutbyte. Enligt uppgifterna från Wien slutade Rumänien, i sin Sovjethandel, helt att byta livsmedel mot olja år 1982.
I ovannämnda byteshandel med hårda produkter är det skäl att observera att det
Ungerns valutahandel med SEV-länderna (milj USD 1976 1979 Export 341 49 24 av total SEV-export 12,3 11.9 Import 171 331 94 av total SEV-import 6,1 7,6 SALDO 170 16 finns tydliga skillnader i hårdheten mellan de olika produktgrupperna. Det är förhållandevis lätt att sälja energi till vilket som helst delområde av världsmarknaden. Det samma kan man inte säga om livsmedlen. Att sälja ungerska eller rumänska köttprodukter i stor skala på EC-marknaderna är oerhört svårt. Det är uppenbart att dessa aspekter beaktas i SEV:s inbördes affärsförhandlingar.
Forskarna i Wien kan inte ge en fullständig bild av hur västvalutorna används i inbördeshandeln mellan SEV-länderna. Stödande sig på ungerska källor låter de ändå förstå att bytet av livsmedel mot olja inte är den enda dollarhandeln inom de socialistiska ländernas ekonomiska gemenskap.
Om något av SEV:s medlemsländer bjuder ut hårda produkter öppnar man mellan leverantören och kunden ett specialkonto för hårdvaluta. Då leverantören får betalningen angiven i valuta, kan köparen erbjuda sina egna hårda produkter för att jämna ut kontot. Om lämpliga, tillräckligt hårda produkter inte finns för ändamålet blir man tvungen att betala ursprungsleveransen direkt i valuta för att bibehålla balansen i specialkontot.
Det är alltså frågan om en klassisk clearinguppställning, trots att västvalutor används som måttenhet för de här special 198 665 15,2 155 3,6 51 kontona. Om man räknar med alla dylika operationer stiger affärerna med valuta som kan växlas fritt till ca 10 procent av hela handelsutbytet.
Detta tämligen höga relationstai tyder i sig på att transferrubeln fungerar dåligt som internationell valuta inom SEV. Det är naturligt att man i öst på lång sikt vill slopa användandet av västvaluta,
Toppkonferens om problemen
Det här problemet diskuterades säkert vid SEV:s toppkonferens sommaren 1984, som förberetts i närmare fyra år. I slutdokumentet från mötet konstateras, att SEVländerna för att trygga kontinuiteten i Sovjetunionens energi- och råmaterialleveranser måste skrida till åtgärder för att uppnå internationell kvalitetsnivå för de livsmedel, konsumtionsprodukter, byggmaterial samt maskiner och apparater som exporteras till Sovjetunionen. Det här momentet i dokumentet från toppkonferensen kan tolkas enligt följande: Sovjetunionen försöker ändra en situation där landet levererar stora mängder av sina hårdaste produkter inom ramen för transferrubelclearingsystermet, medan dess SEV-partners är pigga på att kräva att deras bästa produkter säljs inom ramen för dollarhan FÖRU deln. Det torde inte vara någon tillfällighet att livsmedlen, som utgör det största penninghålet i Sovjetunionens dollarbaserade SEV-handel, speciellt nämnts i toppkonferensens kommuniké då det gäller att betala Sovjetunionens energi- och råmaterialleveranser med produkter från SEV-länderna,
Då man granskar dokumenten från toppkonferensen måste man komma ihåg hur konferensen förbereddes. År 1980 föreslog Rumänien att medlemmarna i SEV skulle träffas på partiledarnivå förutom det årliga mötet på statsministernivå. Avsikten med Rumäniens förslag var just att reda ut möjligheterna att få med mera råmaterial och framför allt energi i handeln med transferrubel.
Toppkonferensen, som genomfördes efter långa förberedelser, redde uppenbarligen ut läget i detta avseende. Sovjetunionen, som upprepade gånger hänvisat till de stigande produktionskostnaderna för energiprodukter, är beredd att utveckla SEV-samarbetet, såvida reciprociteten beträffande fördelarna bättre beaktas. Till denna del var toppkonferensens kommuniké ganska rättfram.
Svårt att ändra systemet
Trots detta är det svårt att förutspå, hur den inbördes SEV-handelns olika delar kommer att utvecklas inom den närmaste fram tiden. I en teoretisk tankelek kan man anta, att Ungern skulle gå med på att överföra en del eller hela sin dollarbaserade livsmedelsexport till clearingbaserad protokollhandel, om mean samtidigt kommer överens om ökade oljeleveranser i varuutbytesprotokollen. Då skulle Ungerns situation inte väsentligt förändras: oljan och dollarn är garanterat jämbördiga betalningsmedel. Om man efter att kvoterna höjts får in olja över de egna behoven, så kan man bedriva trading på den västliga oljemarknaden.
Det här arrangemanget, som skulle minska användningen av dollar i den interna SEV-handeln, innehåller åtminstone potentiellt vissa bieffekter. Det är möjligt, att de övriga SEV-länderna också skulle framföra önskemål om att oljekvoterna höjs i protokolihandeln, varvid det kanske inte skulle vara lika lätt att hitta motleveranser som i Ungerns fall.
Problemet kan undanröjas, om det på något sätt är möjligt att höja konkurrenskraften på SEV-ländernas exportprodukter, som den tidigare nämnda kommunikén krävde. Men så länge det inte finns garantier för att så sker kan man anta att uppdelningen i hårda och mjuka exportprodukter fortsätter inom SEV, och då är det svårt eller rentav omöjligt att avstå från användningen av olikt graderade betalningsmedel i den interna SEV-handeln.
21