Dollarn och den transferabla rubeln
av Tauno Tiusanen Forum 1981-05, sida 28-29, 18.03.1981
Dollarn och den trarsterabla rubeln
Dollarn, guldet och det västerländska valutasystemet har på senare år flitigt diskuterats i massmedia. Det har ofta framhållits, att det västerländska valutasystemet med alla dess många instabilitetsftenomen är i behov av sanering. Det är egentligen rätt egendomligt, att diskussionen om valutasystemen sällan gäller SEV-ländernas betalningssystem. De socialistiska ländernas internationella valuta den transfeabla rubeln, är fortfarande en gåta för så got som samtliga västerlänningar.
Ö I början av 1960-talet började SEVländerna intensivt diskutera hur man smidigt skulle kunna organisera betalningstrafiken inom den socialistiska världen. Den bilaterala clearingvalutan tycktes inte längre motsvara tidens krav.
Resultatet av förhandlingarna blev en ny bokföringsmässig. internationell myntenhet, den transferabla rubeln, som togs i bruk år 1964 som SEV-ländernas interna betalningsmedel. Då grundades också Moskvas Internationella Samarbetsbank (rysk förkortning MBES), som skulle sköta om alla SEV-länders transferabla rubelkonton.
Den transferabla rubeln är ett slags multilateral clearingenhet. Om tex Ungern tjänar ett överskott transferabla rubel i sin handel med Bulgarien, kan Ungern i princip använda dessa intjänade rubel till inköp från t ex DDR.
För den transferabla rubeln bestämdes en guldparitet, som är densamma som för den sovjetiska rubeln: en transferabel rubel motsvarar 0.987 g rent guld. Trots guldpariteten saknar den täckning i guld varför innehavaren av den transferabla rubeln i praktiken inte kan byta sina tillgodohavanden till guld.
Bilaterala handelsavtal
Samtidigt fortsatte man emellertid att effektivera de bilaterala handelsavtalen i den interna SEV-handeln. Detta innebär, att man strävar till att balansera handeln skilt för varje land. Om en obalans trots detta uppstår, och ett SEV-land får ett överskott av transferabla rubel på sitt konto. är det svårt att köpa något för dem. I slutet av året sker en sk multilateral rond under vilken SEV-länderna bjuder ut sk ”mjuka” produkter till varandra mot överskottsrublerna. dvs produkter, som man inte kunnat sälja vare sig till öst eller väst inom ramen för den ”normala” utrikeshandeln. Om ett SEV-land kan erbjuda sina grannar ”hårda” varor utom det bilaterala handelsutbytet. m a o varor som är lätta att sälja t ex till väst, försöker man få be 2 talningen i hårda valutor av sina socialistiska grannar.
Den transferabla rubein har alltså inte till alla delar motsvarat förväntningarna. I diskussionen om systemets svagheter framhåller dess förespråkare. att den förblir en stabil myntenhet då det västerländska systemet präglas av osäkerhet.
Detta påstående kräver ingående granskning. Stax efter den första oljekrisen övergick SEV-länderna till det nya prissystemet. Tidigare hölls de interna SEV-priserna på en stabil nivå under den femåriga planeringsperioden. Härvid tog man som bas världsmarknadens medelprisnivå från föregående femårsperiod. Enligt den nya prismodellen granskas priserna årligen, och fortfarande används fluktuationerna på världsmarknaden under föregående femårsperiod som prisnorm.
På grund av detta följer priserna i SEV:s interna handel världsinflationen tämligen noggrant med endast små eftersläpningar. Tillgodohavandena i den transferabla rubeln är alltså inte längre skyddade från inflationens naggande tand.
Under rådande omständigheter är det inte underligt, att användningen av sk ”hårda” valutor ökat i de socialistiska länderna. Detta fenomen har många särdrag.
Under 1970-talet ökade handeln mellan öst och väst explosionsartat. och stora svårigheter uppstod i balanseringen av handeln. Resultatet blev, att i synnerhet de sk små SEV-ländernas skulder till västländerna snabbt ökade. Ytterlighetsfallet Polen har på sistone fått en hel del publicitet. Skötseln av landets skuld på 25 mrd USD äter upp så gott som alla valutaintäkter.
Enormt valutabehov
De centralstyrda staternas valutabehov är alltså enormt. Hårda valutor är samtidigt också ytterst populära hos de enskilda medborgarna.
Detta beror på att man i alla
SEV-länder utvidgat det sk valutaaffärsnätet. som ursprungligen knöts för att betjäna västerländska turisters behov. T ex i Polen flyttade man över ett stort antal produkter med stor efterfrågan i hemlandet till sk Pewex-valutaaffärer. På så sätt ökade man avsevärt den ”interna exporten”. dvs den verksamhet. där inhemska produkter säljs till det egna landets medborgare mot betalning i främmande — kapitalistiska — valutor.
Speciellt den växande valutaaffärsverksamheten har gett upphov till livlig svartabörshandel med västvaluta. En västerländsk resenär vet mycket väl. att kursen på gatan är avsevärt fördelaktigare än den officiella turistkursen.
Det är naturligt att en uppdelning i två grupper — de. som har tillgång till västvaluta, och de, som måste nöja sig med inhemska betalningsmedel — helt strider mot de socialistiska jämlikhetssträvandena. Men det är inte lätt för en centralstyrd stat att rätta till situationen Å ena sidan behöver landet all tillgänglig hårdvaluta till sitt förfogande. Det bästa sättet att främja cirkulationen av medborgarnas valutabesparingar är att upprätta en lokal valutaaffär som innehas av staten. Å andra sidan är leken med olika slags betalningsmedel med olika värde en lek med elden enligt socialistisk moral.
I DDR utvecklades situationen mot slutet av 1970-talet därhän, att två betalningsmedel allt klarare var i bruk: DEM och DDR-marken. Till slut måste man av ideologiska skäl begränsa Dmarkens makt. Medborgarna förbjöds att köpa varor med västvaluta i Intershop-valutaaffärerna. Var och en som i dag innehar västvaluta måste nu först växla in sin kapitalistiska valuta mot köpkuponger. som berättigar till inträde i Intershop-kedjans konsumtionsparadis. Situationen har alltså inte nämnvärt förändrats. Kupongsystemet bara påskyndar överförandet av hårdvaluta från de enskilda medborgarna till statens fickor.
Betalningskupongen
Införandet av betalningskuponger. vilkas värde motsvarar hårdvaluta, är inte något östtyskt påfund. Tex i Tjeckoslovkien har man redan länge använt Tusex-korunor, som berättigar till inköp i valutaaffärer.
I Sovjetunionen måste de som arbetat utomlands vid hemkomsten växla in sina valutabesparingar mot köpkuponger som kan användas i Beriozka-affärerna. Polackerna har redan länge tryckt PKO FORUM 5/8 köpkuponger, som tom pryds av dollartecknet (se bilden).
I vissa fall har dessa köpkuponger också använts som ekonomiskt lockbete. För särskilt tungt eller annars krävande arbete kan en del av lönen utbetalas i detta magiska betalningsmedel. Tex i Polen visade det sig för en tid sedan vara svårt att locka arbetskraft till Orenburg i Sovjetunionen. där man byggde en gasledning som en del av SEV:s integrationsprojekt. Denna nästan 3 000 km länga gaslednings polska andel bemannades emellertid snabbt då man lovade betala en tredjedel av lönen i form av PKO-kuponger vilkas dollartecken garanterar inköp I valutaaffärerna.
Det är helt naturligt, att detta dubbla penningsystem utsatts för häftiga angrepp 1 Polen, där som en följd av de almänna oroligheterna allmänna opinionen kunnat göra sin röst hörd i mycket högre grad än tidigare. Man kräver stränga gränser för den interna exporten.
Redan förra hösten skyndade sig emellertid centralstyret att förklara, att inga som helst restriktioner skulle påläggas medborgarnas valutabesparingar. som i PKO-banken uppgår till ca 2.5 mrd FIM. Tvärtom har inlåningsräntan höjts för att främja valutasparandet. Valuta till ett värde på ca 6 mrd innehas av allmänheten. och man borde alltså uppnå större statlig kontroll över den. Valutahajarna har alltså ingalunda behövt gå i strejk för att förbättra sin situation.
Också i utrikeshandeln ger det tudelade valutasystemet bekymmer för SEVländernas ekonomiska politik. Så länge systemet med den transferabla rubeln dras med sina nuvarande svagheter, är det lönsamt för SEV-länderna att exportera sina bästa produkter västerut. Sovjet tex gör ekonomisk förlust på att exportera olja till SEV-länderna inom ramen
CE Se
FORUM 5/81
Dvwa centy. En ”västpeng” som är tryckt i Polen ser ut såhär.
för de bilaterala avtalen: priserna stannar på en nivå som är under världsmarknadshandelns och betalningarna i den transferabla rubeln är bundna till köp inom SEV.
Missnöjda små SEV-länder
De små SEV-länderna, särskilt Ungern, har ofta uttryck sitt missnöje med detta rubelsystem. Enligt ungerska experter består ca 30—40 procent av den ungerska exporten av ”mjuka” produkter under det att motsvarande andel på importsidan utgör 25—30 procent. Ungrarna säger rent ut. att ”mjuka” produkter inte alltid kan användas i mottagarlandet.
I Ungern finns också uppgifter om hårdvalutabetalningar i landets SEVhandel. År 1978 betalade landet ca 13 procent av importen från SEV-länderna i hårda valutor då motsvarande tal i proportion var ca 18 procent för SEV-exportens del. Talen är alltså rätt stora.
Det är egentligen överraskande, att Ungern med sina knappa råvarutilgångar i SEV-handeln kunnat förtjäna överskott räknade i hårda valutor. Detta beror uppenbarligen på, att Ungern har ett livsmedelsöverskott med stor efterfrågan i de andra SEV-länderna.
Ungerns huvudsakliga problem är emellertid, att systemet med den transferabla rubeln mycket illa rimmar med landets marknadssocialistiska reformsträvanden. Med dessa reformer försöker man tvinga företagen till rationell verksamhet i fråga om pris och kvalitet. SEV:s bilatera handel med den transferabla rubeln erbjuder oftast ett angenämt alternativ för företag, som tyngs av marknadstrycket: det traditionella varuutbytet med staten fäster inte alltid tillräcklig vikt vid pris- och kvali tetsfrågor.
Penningreform?
Man har därför råkat i den situation ungrarna nämner, där mottagaren inte alltid kan använda de importerade varorna. En struktursanering skulle kräva — penningreformer: = exportören borde ges ekonomiska lockbeten för att förbättra sina prestationer.
Att reformera det internationella penningsystemet inom SEV-enheten är emellertid ytterligt vanskligt. Om den transferabla rubeln täcktes av guld varvid dess värde i SEV-ländernas ögon skulle stiga betydligt, kunde man anta att övergången från den transferabla rubeln till guld skulle bli så häftig, att man kontinuerligt skulle bli tvungen att fylla på täckningsreserven. Av samma anledning är det omöjligt att täcka den transferabla rubeln med råvaror, tex olja.
Det förefaller helt klart. att SEVländerna i sin ekonomi i allt ökande grad kommer att införliva element enligt den ungerska marknadssocialistiska modellen. Denna tendens har kunnat märkas redan under ett par års tid. Också Polen har sökt bot för sin usla ekonomi genom att decentralisera beslutsfattandet från och med början av detta år. Samtidigt ökar behovet att göra rubelsystemet smidigare.
Avlägsnar man de ”mjuka” produkterna från handeln med den transferabla rubeln. orsakar man alldeles uppenbart en viss, kanske allvarlig friktionsarbetslöshet i samtliga SEV-länder. Om man av denna anledning inte vill upphöra med tillverkningen av vissa produkter. kan man inte vänta sig några väsentliga förändringar i situationen.
Det är alltså troligt, att huvuddragen i det nuvarande systemet kvarstår. Då förblir också de kapitalistiska betalningsmedlen i bruk i SEV:s interna handel. Också det ideologiskt tvivelaktiga valuta- och köpkupongsystemet som är en del av detaljhandeln är mycket svårt att eliminera.
Östeuropeiska tjänstemän har ibland skämtsamt konstaterat, att man också efter världsrevolutionen måste hålla kvar åtmistone ett kapitalistiskt land för att det skall finnas en bas för prisJämförelser. Prisutvecklingen på världshandelsmarknaden har efter år 1974 blivit ett allt viktigare rättesnöre för SEV-länderna. Knappast drömmer mera någon i de centralstyrda ekonomierna på allvar om en socialistisk värld. som skulle vara isolerad från de ökande världsekonomiska osäkerhetsfaktorerna.
Tauno Tiusane 29