Drakvingar - en sport utan säkerhetsregler
av Kai Finell Forum 1981-20, sida 08-09, 16.12.1981
Ö Just nu — i slutet av november — förefaller det störa problemet vara att överhuvudtaget så kallad ultralätt flygverksamhet helt saknar officiellt föreskriven såväl materielkontroll som flygregler jämte övervakning hur dessa efterlevs. På den punkten har varken myndigheter eller klubborganisationer riktigt hunnit med i det raska utvecklingstempot.
Situationen är smått jämförbar med läget inom en annan ”lättflyktig” vindsport, nämligen vindsurfing, som ju inte i alla stycken kan underordnas normala sjöfartsregler. Men inte heller bryskt stängas in på anvisade tävlingsbanor och avgränsade rekreations- och övningsvatten.
I länder med vida möjligheter till ostörd hangglidarverksamhet och gott om fria vidder också för annat ultralättsflyg är restriktionerna ofta få och påtagligt milda. Flygets förlovade land USA, med 800 000 utbildade piloter och 300 000 registrerade privatplan, intar nog en särställning. Enda villkoret för helt licensfri flygning är att ekipaget ska kunna göras luftburet med endast fötterna (foot-launchable) som hjälp.
Om jag förstått bestämmelserna rätt får ett sådant oregistrerat flygdon — utan krav på pilotlicens — därtill utrustas med hjälpmotor. Förutsatt att vehikeln, tekniskt sett, kan lätta och flyga sin väg utan hjälp av motorns dragkraft. Denna dubiösa paragraf lär i alla fall snart korrigeras så att fotstartsstipulationen ersätts med 155 Ibs (70,3 kg) som netto-maximalviktsgräns för licensfr flygning.
- Id imponerande hang — men övning ger färdighet> Bilderna avidenna 1977-års pionjär är tagna med automåtkamera och någon, . sekunds mellanrum — i Esbo skärgård" | SR
Hangglidare och hangvinds-, alternativt drakflygare är termplock ur en allt populärare segelflygsvokabulär. En ny fängslande hobby som de flesta upplevat endast via TVs alpina fjällögon. Även i vårt högbrantsfattiga land noterades dock några ivriga pionjärer redan i mitten av 1970-talet.
I dag är antalet över hundra. Ett dussin har rent av miniatyrmotoriserade dukdrakar, för att oftare nå vindar kapabla att hålla svävglidandet vid liv. Auktoriserade säkerhets- och övervakningsbestämmelser saknas likväl ännu.
Hur som helst så är både utbud och efterfrågan på ultralätta flygplan otrolig i USA. Också, eller kanske rent av främst, i byggsatsutförande.
Som typexempel kan nämnas att hobbytidskriften Popular Mechanics i sitt novembernummer bjuder ut ritningar till ett licensfritt ultralättplan för bara 50 dollar (ca 220 mk). Materialkostnaderna uppges till 700 dollar (3 100 mk), utan motor. Och inte mer än en finsk tusenlapp för en 11 kW hjälpmotor inklusive propeller. Ytterligare 250—300 arbetstimmar behövs för att få en flygapparat som, restriktionslöst, tar sin ägare upp till 900 m höjd. Glidtal (L/D) = 9:1 och stallhastighet mindre än 35 km/h.
Ilmailu rasar
Fullt så legärt kan vi i Finland inte se på ultralättflygsverksamheten som sådan. Redan hur liten hjälpmotor som helst på ett okomplicerat sportredskap som hangglidaren gör den till ett motorflygplan. Enligt lag krävande fasta vingar — plus styrdon som de löst buktande dukvingarna inte har, påmin ner Luftfartsstyrelsens säkerhetschef DI Carl-Erik Calås.
Helt fritt, utan vare sig adekvat upplysning, skolning och materielkontroll kan inte ens enkel hangglidaraktivitet godtas. Fel utövad är ju sporten mycket riskabel. Den saken råder inte ens delade meningar om.
Faktum är att förslag till regler reda har utarbetats av en 9-manna arbetsgrupp inom Finlands flygförbund (Suomen Ilmailuliitto; SIL), i intimt samarbete med Luftfartsstyrelsens i år utnämnda hobbyflygskontrollör Markku Hiedanpää. Sedan våren närvarande vi de esta av SILs regelutskotts sammanträden. I augusti hade man nått så långt att förslag till luftvärdighetsnormer för både hangglidare och ultralätta luftfarkoster, jämte tillhörande flygverksamhetsbestämmelser samt skolnings- och cetrifikatstipulationer var klara. Och även tillställdes Luftfartsstyrelsen för utlåtande.
I oktobernumret av SILs tidskrift ITlmailu uttrycker emellertid chefredaktör Jyri Raivio sitt missnöje över att regelförslaget — trots dess brådskande
FORUM 20/8 natur — kom i retur från Luftfartsstyrelsen. Med beskedet att normernas nuvarande utformning inte var helt tillfredställande.
Ingen byråkrati
F stället anmodades SIL nominera några nya arbetsutskott som, tillsammans med Luftfartsstyrelsen, i detalj skulle revidera förslaget och även utse lämpliga organisationer för övervakning av bestämmelsernas åtlydnad i praktiken. Samt namnge kvalificerade ledare i ansvarsställning för den kommande kontrollverksamheten.
Men eftersom förslaget, enligt SILs mening, redan utarbetats i samråd med Luftfartsstyrelsens representant undrar nu Ilmailu om nämnda styrelse förfallit till ren pennalism?
Ytligt sett kan det kanske synas så. I synnerhet för den hundrahövdade skara som redan länge sysslat med både anskaffning, egen tillverkning och flitig användning av ultralätta flygdon — och nu bara väntar på regler för hobbyns utövning.
Av Ilmailus förgrymmade utfall kunde man tro att SIL frågar sig om Luftfartsstyrelsen grenslat byråkratismens höga hästar för att själv raka åt sig bestämmanderätten. Också för verksamheter som egentligen är mer luftig frisksport än strikt reglementerad lufttrafik?
Uppgiftsfördelning
Så är det uppenbarligen dock inte. Tidskriftens redaktionella kritik kompletteras helt korrekt — i samma artikel — med minst lika mycket spaltutrymme för Luftfartsstyrelsens avdelningschef Calås kommentarer.
För Forum framhåller Calås att han gärna överser med chefredaktör Raivios fullt begripliga otålighet, men antydningarna är nog obefogade. Luftfartsstyrelsen vill i själva verket delegera bort allt som heter hangglidare med därtill hörande kontroll- och skolningsuppgifter. Närmast då kanske till SILs medlemsorganisationers specialutskott eller liknande.
I stort sätt vill man bara behålla rätten att övertyga sig om de utvalda organi FORUM 20/8 sationernas och deras ledande personers kompetens. Så att erforderlig upplysning, information och skolning verkligen når fram. Åtföljd av betryggande rutinövervakning. Det som Luftfartsstyrelsen främst saknar just nu är sålunda en lämplig diskussionspart rörande hur övervakningen enklast ska ordnas i praktiken,
Ultrafätta experimentplan
SIL och dess hangglidarutskott har föreslagit två av förbundets tilltänkta centralkommittéer som de diskussionskompanjoner Calås efterlyser. En hangglidarkommitté — redan i vardande — kunde då ges i uppdrag att bevilja byggtillstånd för hangglidare, föra kartotek över existerande exemplar, befullmäktiga experter för nödiga typkontroller och granska redskapens skick genom stickprov, anser SIL. Den kommittén ‘skulle även övervaka skolningsverksamhetens både omfattning och kvalitet. Samt bevilja regelrätta hangflygarcertifikat.
Den andra centralkommittén, kallad EKT (Experimental) skulle sköta motsvarande uppgifter i övervakningen av all verksamhet på det egentliga ultralättflygsgebitet.
I sin nu planerade utformning har dessa centralkommittéer dock inte Luftfartsstyrelsens odelade gillande som styrelsens diskussionskontrahenter. Flygförbundets konventionella centralkommittéers huvudsakliga organisatoriska upppifter är nämligen att avge utlåtanden. Därför inte riktigt lämpade för tillräckligt effektiv vardaglig rutinövervakning.
I princip kan givetvis kontrolluppdragen tänkas överlåtna till någon SIL helt utomstående statliga sammanslutning — bara man finner en lämplig instans som Luftfartsstyrelsen skulle våga anförtro dessa ansvarsfyllda värv.
Själv fikar styrelsen sannerligen inte efter sådana extra bestyr eftersom verket redan nu är starkt överbelastat. Enda undantag vore i så fall tvånget att åta sig tillräckligt stram teknisk kontroll av det redan påtagligt spirande byggintresset för allehanda motordrivna ultralätta flygplan. Detta ingalunda i någon prohibitiv
Denna licensfria ultralätta amerikanska flygyehikel är som självbygge inte dyrare än drygt 3 000 mk i vårt mynt. Plus ca 300 timmar eget arbete. Pilen nederst visa typisk fotställning för licensfri ”footfaunchability”.
anda utan i avsikt att hålla utvecklingen inom acceptabla riskgränser.
Eller för att låna Ilmailus uttryck: ”T ingen händelse vill Luftfartsstyrelsen, åt vem som helst, slänga ifrån sig granskningen av dessa luftfartens lättaste pappenheimare.”
Var ta medel?
Säkert är en godtagbar delegering av arbetsuppgifterna möjlig. Även om utarbetning av tillräckligt detaljerade riktlinjer kräver beklagligt mycket tid — och forcerandet av det besvärligaste hindret — dvs en hel del svåröverkomliga ekonomiska resurser. Dylika uppdelningsförslag har redan i åratal diskuterats både här hemma och utomlands. Till och med på internationell nivå i ICAO — därifrån för övrigt avdelningschef Calås själv, för en tid sedan, återvänt från posten som nordisk delegat. Också där har i en del sammanhang framkastats idén att så mycket som möjligt försöka överantvarda hobbyflygskontrollen till denna aktivitets egna organ. Just nu rör det sig en hel del positivt på olika fronter i detta ärende.
Riksomfattande klubb
Delvis tack vare upptäckten av Pallastunturi-terrängens egenskap av ett formligt Lapplands-”Mekka” för drakflygare har hangglidarverksamheten i år ytterlipare aktiverats. Den 3 februari 1981 grundades en ny hangglidarförening som den 23 april i Helsingfors inregistrerades under namnet Pallas Liitäjät — Pallas Drakflygare. Trots namnet siktar klubben på riksomfattande verksamhet. Man vill under sina dukvingars skydd samla drakflygare också från orter där inga flygklubbar finns.
På programmet står att främja och utveckla flygning med hangglidare — fi. riippuliidin — (-liito). Svenska termen hangglidare närmare utredd i Forums Språkspalt nr 18/81, och som ett litet kuriosum må nämnas att rysk TV (moskvas central-TV) genomgående använder benämningen ”delta-plane”, med tydligt engelskt uttal.
Pallas-klubben är därtill tänkt som ett forum också för idkare av all slags ultralätt flyghobby, och som en förbindelselänk till motsvarande organ utomlands.
I en av klubbens vitalaste verksamhetsgrenar har man hunnit berömvärt långt. Nämligen information, undervisning och direkt praktisk skolning av intresserad ungdom. Sporten är ju som sagt inte helt riskfri utan handledning. En enkom för den viktiga förskolningen konstruerad skolhangglidare har beställts och lär redan vara på väg. Denna riksomfattande ambitiösa flygfackklubbs kommande betydelse, i hela det här relaterade säkerhetssammanhanget, är uppenbar. Och verkligen värd att notera.
Kai Finell