EGs väg från vacker dröm till svår verklighet

av I J Forum 1976-19, sida 14-15, 01.12.1976

Taggar: Personer: Hendrik Brugman

14

FORUM 19 »: 76

FORUM 19 - 7 15

EGs väg från vacker dröm till svår verklighe — Mycket av vad vi drömde om har misslyckats. Den europeiska gemenskapen, ett stort neutralt enat Europa har ännu inte uppstått. Jag är alltså besviken, pessimistisk, men inte deprimerad. Pessimism är inte ett sinnestillstånd, utan resultatet av en analys. Och trots allt har ändå något uppnåtts om än i mycket begränsad skala.

Det här säger en av EGs ”fäder”, den belgiske professorn Hendrik Brugmans, i en specialintervju för Forum under sitt besök i Finland. Professor Brugmans, nyss fyllda sjuttio, vetenskapsman och politiker, en skarp, elokvent visionär, är känd som en av de aktiva bakom tanken p “Europas förenta stater”.

sy — För trettio år sedan hoppades vi kunna åstadkomma ett enat Europa, där också Östeuropa skulle vara medlem. Vi ville ha ett Europa, som varken skulle stå under USAs eller Sovjets hegemoni. Vi underströk att detta skulle ligga också i supermakternas intresse. Att ställa andra länder under sin hegemoni, det är inte en tillgång, det är en tung förpliktelse. Fred vid gränserna är betydligt mycket mera värt.

Professor Brugmans är socialdemokrat och han drömmer om ett socialistiskt Europa baserat på största möjliga personliga frihet. — Jag är socialist, men jag är i främsta rummet europeisk federalist. Jag föredrar ett icke-socialistiskt Europa framom inget Europa alls. Han ser en ljusglimt i framtiden: det sameuropeiska parlamentet.

Våren 1978 kommer detta att väljas genom direkta folkval i alla länder som tillhör EG. Varje land får använda sin egen vanliga valteknik. Varje land får ett visst antal platser. ”Och det ska vara tillräckligt många” säger professor Brugmans ”för att verkligen åstadkomma en kamp mellan de politiska partietna i varje land”.

Centrifugalkrafter

Vi undrar om det här valet faktiskt blir av, om det inte blir bara ännu en europeisk dröm som är dömd att skjutas framåt på obestämd tid. Hendrik Brugmans säger att han tr or att det blir av. ”Men som vi säger i College of Europe”): Den här veckans program kommer att bli definitivt fastställt först i slutet a veckan… Britterna och danskarna är inte entusiastiska över valet, men de kommer att acceptera det om Frankrike accepterar. Giscard d’Estaing är för det. Men en del av det franska regeringspartiet, gaullisterna, är mot det, likaså de franska kommunisterna. Italien? Ja, där är ju t om de italienska kommunisterna som känt mycket pro-Europa.”

Parlamentet skulle behövas, anser professor Brugmans. Det vore en verkställande kraft som: kunde bemästra centrifugalkrafterna inom EG. Samarbetet mellan dessa länder uppstår inte av sig själv, och inte på samma sätt som inom de nordiska länderna, påpekar han. Det behövs en verkligt stark integrerande kraft som tvingar fram det.

Genom att modellen för det här sameuropeiska parlamentet i Strasbourg redan är klar, har de politiska partierna helt enkelt inte haft råd att visa sig ointresserade. De måste röra på sig, eftersom deras huvudsakliga uppgift nu liksom alltid är att fungera som valmaskiner, säger professor Brugmans. De måste berätta för sina väljare hur de ställer sig till det europeiska parlamentet — för att säkerställa sina röster,

Fotnot 1) Professor Hendrik Brugmans är hedersrektor för College of Europe i Bruges i Belgien som sysslar med forskning och undervisning kring frågor om europeisk integra -tion. Universitetets studenter utväljs så at ingen nation har mera än 14 procent av de studerande, för att ingen nationalitet ska kunna dominera. Internattiden blir en praktisk tillämpning av europeiskt samarbete. Finland är klart underrepresenterad i förhållande till de skandinaviska länderna: endast tre finländare har studerat vid College of Europe.

Professor Hendrik Brugmans tror att en chock kan ena Europa, ett krig i Mellanöstern, eller en ny kris - stil med oljekrisen. Men han är räd för den vägen till en verklig europeisk gemenskap, och hoppas på den fredliga utvecklingen: — Om vi idag vill göra något stort och visionärt så flnns det inte så mycket mera att uträtta på den nationella planet. De stora reformerna ska nu göras europeiskt. VI måste lösa de stora gemensamma problemen, som t ex nedsmutsningen.

om inte annat. Och redan det här för ut information om europeiskt samarbete till väljarna.

Ovidkommande fråga

Men, säger vi, vad kan det komma för gott av en sameuropeisk parlamentarism, då hela den demokratiska parlamentarismen i Europa i dag redan nationellt upplever en kris?

Henrik Brugmans: — Det måste bli ett ”modellparlament”, ett verkligt modernt fungerande parlament.

Är det möjligt?

Svaret är bestämt: — Frågan om det är möjligt, är för mig fullständigt ovidkommande. Om det är nödvändigt, bör det göras möjligt. Om vi har ett problem som vi helt enkelt måste klara oss ut, så slår vi in på den enda möjliga vägen. Just därför blir den möjlig. Vi säger något om den enorma byråkratin i EG-apparaten idag, hur det har uppstått en ny ”kast” av människor i EGs högkvarter, de sk ”eurokraterna”. Professor Brugmans försvarar dem: — Orsaken till att de inte åstadkommer något är inte deras egen. De får tex i uppdrag att analysera ett problemområde och komma med förslag. Det här sker också. Men det är sedan det hakar upp sig. Deras förslag går inte vidare, de diskuteras inte ens.

Begravd rapport

Några exempel e Den stora rapporten om den gemensamma europeiska industripolitiken på 400 sidor, den s k Colonna Report, har aldrig diskuterats. Den tar upp ett centralt problem, som bl a har återverkningar på den amerikanska infiltrationen i europeiskt industriellt liv. Om EGländerna i detta avseende har olika villkor, kommer USA naturligtvis att välja det land där villkoren är fördelaktigast.

e I andra avseenden har man börjat komma någon vart. Det gäller tex regionalpolitiken, där britten Georges Thomson står i spetsen för ett projekt.

e På det sociala området finns en ”Grön

Bok”, som utarbetats av en dansk och gäller industriell demokrati. Den har inte blivit accepterad, långt därifrån. Den diskuteras i alla fall. Något pågår. Men alla dessa projekt, säger professor Brugmans, borde ha en stark parlamentarisk uppbackning. Det är här jag hoppas på det Sameuropeiska parlamentet.

Farlig protektionism

Den gemensamma europeiska valutan är en annan dröm som inte förverkligats. Den är nödvändig, säger Brugmans. Och invändningen att de olika valutorna tack vare justeringar i valutakurserna kan bidra till att utjämna olikheterna mellan EG-länderna, bemöter han med att påpeka att det finns stora olikheter också inom länderna: tänk på en industriarbetare i Milano och en i Catania. De borde i såfall också ha olika valutor! Ingen kan dock påstå att nationalism och protektionism skulle vara utdöda fenomen, ens mellan EG-länderna.

— Protektionism är en mycket farlig sjukdom. Inte ens de Gaulle — hur nationalistisk han än var — understödde protektionism, Därför var han till stor nytta för den europeiska tanken — i början.

Och sedan — Ja, de Gaulles roll i sammanhanget är intressant. Den nationella egoismen har existerat både före och efter de Gaulle. Men han gjorde den ”rumsren”, han smusslade inte undan den utan placerade nationalismen helt öppet i högsätet. Trots detta lyckades han inte undergräva den europeiska idén. Hurudan är maktbalansen mellan länderna i EG — Västtyskland är utan vidare mäktigast, rent ekonomiskt. Men Frankrike är mera centralt och har kanske den största auktoriteten i Europa, anser Brugmans. Också om de Gaulle inte lyckades överta ledarskapet på det sätt han drömde om.

— Om de västeuropeiska staterna vill förbli vad de varit och leva sitt eget liv, så” måste de forma en federation. Men detta är samtidigt en källa till konflikter. Den europeiska gemenskapen är enligt Rom-avtalet i princip ansvarig för alla EG-ländernas utrikespolitik. Men det ä svårt för alla att acceptera detta, i synnerhet för Frankrike. USAs inställning till EG var enligt Brugmans först positiv, men småningom allt mera negativ. Det har blivit en läpparnas bekännelse, anser han, i praktiken är det tung skottlossning. Men USAs gamla påtryckningsmetoder går inte längre, det vanliga slagträet som man brukade ta till: ”Av politiska orsaker…”. Den första gången amerikanerna lät bli att ta till detta var under det sk kycklingkriget under 60-talet (det har för övrigt ännu inte dött ut). I början importerade EG-länderna djupfrysta amerikanska kycklingar, men sedan började de lära sig att själva producera dem till ett mycket lågt pris (”de smakade visserligen inte heller något alls”). Och USA protesterade, men hänvisade inte till ”de politiska realiteterna”. Brugmans tror på en chock, en chock som är nödvändig för att en europeisk gemenskap verkligen ska uppstå. — Jag är ingen profet, och det finns många realistiska alternativ. Men jag kan tänka mig två vägar. Den ena är en konflikt där Europa är inblandat. Ibland säger jag: tack gode gud att vi har atombomben, Den är ett fredselement — de facto det enda fredselement vi har. Om Mellanöstern flammar upp eller något liknande oljekrisen återkommer, eller vi får ett handelskrig mellan nord och syd — då får vi ett enat Europa (på samma sätt som Suez-krisen 1956 gav upphov till Euratom-avtalet). — Den andra vägen är givetvis den fredliga vägen, och det är den vi måste hoppas och tro på. Det är den gemenskapen jag känner så starkt för. De europeiska ramarna är basen för internationella ramar, för fred och säkerhet. Vi behöver supernationella institutioner, som min vän Tinbergen brukar påpeka, för att lösa alla de gemensamma problemen, börjande med nedsmutsningen. Och vi måste klara denna gemenskap först på den europeiska nivån. Först därefter kan vi gå och tala om något världsomspännande. — Om vi idag vill göra något stort och visionärt, som för världen framåt, då finns det inte mera så mycket att göra på ett nationellt plan. De stora reformerna, de ska nu göras europeiskt. IJ Oo