Ekonomi i Norden: Tema med variationer
av Mikael Ingberg Forum 1985-12, sida 18-19, 28.08.1985
e nordiska länderna är rika D länder. Mätt med produktio per capita ligger alla de nordiska länderna utom Island över medeltalet för de rika nationernas klubb, OECD (tabell 1)
Man kan karakterisera de nordiska ekonomierna som relativt öppna ekonomier. Utrikeshandeln spelar en stor roll för den ekonomiska utvecklingen (tabell 2). Detta ställer en hel del krav på den ekonomiska politik som bedrivs I dessa länder. Det gäller att se till att den nordiska industrin är konkurrenskraftig på världsmarknaden, att de marknadsandelar vi har på den internationella varumarknaden kan bibehållas och eventuellt utökas. Kostnadsutveckling, inflationstakt, och valutakurser är viktiga målvariabler för den ekonomiska politiken I alla de nordiska länderna.
Man brukar säga, att de nordiska länderna är vätffärdsstater. Den exakta innebörden av detta begrepp är kanske inte alltid så klar, men tydligen menar man att den offentliga sektorn spelar en stor roll i form av inkomstfördelare och producent av samhälleliga tjänster. När man försöker uppskatta den offentliga sektorns omfattning på basen av otfentlig statistik, framgår emellertid, att de nordiska länderna här inte uppvisar en helt enhetlig bild. Av de två mått som presenteras | tabell 2 framgår, att speciellt Finland och Island har en klart mindre offentlig sektor än de övriga nordiska länderna.
Danmark: Nya ekonomiska prioriteringar
Mot slutet av 1970-talet började den danska ekonomin uppvisa tecken på strukturella problem, som egentligen hade hopat sig under i stort sett hela 70-talet. Den offentliga sektorns snabba tillväxt — idag har Danmark en av Europas största offentliga sektorer — hade inte kunnat finansieras med ökad beskattning, vilket ledde till stora budgetunderskott och en växande statsskuld. Från 1979 började den konsoliderade offentliga sektorn (stat och kommuner) uppvisa ett underskott. I slutet av 1982 uppgick den offentliga skuldsättningen till närmare 50 procent av BNP.
Obalansen i den offentliga sektorns hushållning ledde i Danmark till högre än normal inflation, och en internationellt mycket hög räntenivå. Den höga räntenivån hade tydligen som följd att investeringsverksamheten dämpades. Sålunda uppvisade Danmark en investeringskvot (investeringar i procent av BNP) på i medeltal enbart 16,7 procent under början av 1980-talet (1980-83) jämfört med OECD:s 20,7 procent och exempelvis Norges 25,8 procent (den högsta i de nordiska länderna).
18
Börjande från år 1983 verkar emellertid den ekonomiska politiken i Danmark ha slagit in på en ny kurs. Allvarliga försök till en dämpning av den offentliga sektorns tillväxt har gjorts. Det nominella underskottet | statsbudgeten minskades klart under år 1984. Samtidigt övergick man till en fast valutakurspolitik för att minska inhationsförväntningarna.
Och resultaten lät inte vänta på sig. Trenden mot en lägre räntenivå, som satte in under 1983 fortsatte under 1984 och 1985. Investeringsverksamheten kom igång på allvar; redan under 1984 ökade investeringarna i Danmark dubbelt så snabbt som i de övriga nordiska länderna (tabell 3), och denna trend väntas fortsätta åtminstone under innevarande år.
Finland: Östhandeln konjunkturutjämnare
Den ekonomiska utvecklingen Ii Finland har under 1980-talet karakteriserats av en anmärkningsvärd stabilitet. Innevarande år håller tydligen på att bli det tjärde i rad med en tillväxt i BNP på nästan exakt 3 procent, Orsaken till den relativt jämna och goda ekonomiska tillväxten i Finland står att finna i en återhållsam finanspolitik, där speciellt stabiliseringsperioden 1977—79 bör nämnas som ett första försök till en utbudsstimulerande ekonomisk politik, samt i en god utveckling | öst handeln. Det faktum, att Finland drabbades rätt lindrigt av den internationella konjunktursvackan under 1980-talets första år kan troligen till stor del tillskrivas den lyckade ”timingen" av ökningen i östhandeln. Exporten i österled ökade mycket snabbt under 80-talets första år.
Tydligen bl a på grund av den förda utbudsorienterade ekonomiska politiken och den stabila östhandeln har industriproduktionen i Finland ökat mycket snabbt speciellt under 1970-talets senare år och under början av 1980-talet. Investeringsverksamheten har också varit livlig. Investeringskvoten har legat på i medeltal 24,9 procent under början av 80-talet och var hela 27,2 procent under perioden 1974—79. Den finländska ekonomin verkar sålunda stå på en god Industriell grund.
Helt problemfri är den ekonomiska situationen i Finland emellertid inte. Även om inflationsutvecklingen under den allra senaste tiden har dämpats, hör Finland fortfarande till höginflationsländerna i Europa. På ett par års sikt kan detta fakturn bli ödesdigert för landets exportindustri; den konkurrensfördel som erhölls i samband med devalveringen år 1982 håller nämligen på att ätas upp.
Under de senaste åren har det också skett en strukturförändring på den finländska penningmarknaden,
Ekonomi i Norden:
Tema med variationer
De nordiska ländernas ekonomier är nära beroende av varandra. Om det går bra för Sverige, har detta positiva effekter på de övriga nordiska länderna — och vice versa. Detta beror på att de nordiska ländernas utrikeshandel i stor utsträckning riktar sig på andra nordiska länder. Mikael Ingberg skisserar här en översikt av den senaste tidens ekonomiska utveckling i Norden.
vars effekter på längre sikt det i dagens läge är svårt att uttala sig om. Konkurrensen inom banksektorn har skärpts -— utländska banker har kommit in i bilden — och räntan har delvis frigjorts från regleringar. Detta har lett till en höjning av räntenivån, åtminstone på marginella krediter. Troligt är att dessa Innovationer på penningmarknaden har förorsakat den svaga investeringsverksamheten under 1984.
Island: Inflationsbekämpning i centrum
Islands ekonomi är den kanske mest exportberoende av de nordiska länderna. När landets export dessutom är rätt ensidigt inriktad på fiskprodukter, inser man att åtminstone fluktuationerna, konjunktursvängningarna, i den ekonomiska aktiviteten och inkomstbildningen hänger samman med fiskfångsten Under åren 1977—081 låg fångsten klart över det normala och Islands ekonomi var stadd i snabb tillväxt (tabell 4).
Det stora beroendet av fisket i den isländska ekonomin, och de kroniskt höga inflationen — Islands konsumentpriser har ökat med över 20 procent årligen sedan 1973 med en toppnotering om 86,7 procent år 1983 — har lett till en stor extern obalans i ekonomin. Denna obalans har tagit uttryck i en stor och växande utländsk skuldsättning: år 198 hade Island en utländsk skuld på över 43 mrd kronur eller 63,6 procent av BNP. Man har tydligen försökt dämpa konjunktursvängningarna med hjälp av utländsk upplåning.
Sedan maj 1983 har den ekonomiska politikens huvudmålsättning varit att bekämpa inflationen. Regeringen har försökt stabilisera valutakurserna för att dämpa inflationsförväntningarna. Ett avindexeringsprogram har genomförts för att minska inflationsautomatiken. Även om finans- och penningpolitiken inte har varit särskilt restriktiva, verkar strävandena att minska inflationen åtminstone delvis ha gett resultat. Under 1984 steg konsumenipriserna med 291 procent jämfört med 85,7 procent år 1983. Löneförhandlingarna under 1984 — och storstrejken inom den offentliga sektorn — lovar emellertid inte särskilt gott för framtiden. OECD:s juliprognos förutspår visserligen enbart 28 procents inflation för år 1985, men pg a problemen på arbetsmarknaden vågar man inte ens ge en prognos för 1986.
Isländarna har under de senaste åren varit tvungna att anpassa sig till en reellt lägre inkomstnivå än tidigare. Efter minskningarna i BNP under 1982 och 1983 ligger totalproduktionen idag på en lägre nivå än i början av 1980-talet. En dylik anpassning är inte lätt, men i längden kan den inte skötas med hjälp av utländsk upplåning och inte heller ä 12/1985 FORUM norminella ökningar i inkomsterna en lösning.
Norge: Olja på gott och ont
Av de nordiska länderna har Norge upplevt den snabbaste ekonomiska tillväxten under det senaste decenniet (tabell 5). Orsaken till denna exceptionellt goda ekonomiska utveckling är oljan. Före oljekrisen 1973 var oljesektorn av en mycket obetydlig omfattning i Norge. År 1982 var dess andel av BNP nära 20 procent. År 1972 var värdet av Norges olje- och gasexport under en procent av hela exportens värde. Till år 1982 hade andelen vuxit till en god bit över 30 procen Även om oljan således kan sägas ha tillfört den norska ekonomin mycket positivt under det senaste decenniet, lurar det också faror i ekonomins ökande aljeberoende, Den övriga industriella basen i den norska ekonomin visar nämligen tecken på stagnation. Sålunda har Norge sällat sig till de nationer, vars industriproduktion inte har ökat sedan 1973 (Sverige och Storbritannien är de övriga två inom OECDområdet). — Investeringsverksamheten har visserligen varit livlig, men investeringarna har kanske i alltför stor utsträckning kanaliserats till oljesektorn.
Denna besvärande bild av den norska industrins utveckling ses också mycket klart i en förlust i marknadsandelar på världsmarknaden för traditionella industriprodukter. Den försvagade internationella konkurrenskraften beror tydligen delvis på en traditionell solidarisk lönepolitik, en ofördelaktig produktionsstruktur som upprätthålls via ett vidlyftigt subventionssystem, och en reell förstärkning av den norska kronen.
Redan under en längre lid har alika bedömare i och utanför Norge ansett, att den offentliga industripolitiken i högre grad än tidigare borde inriktas på att underlätta en strukturförändring i stället för att upprätthålla en omodern industri med hjälp av subventioner. Och det är inte enbart industrisubventionerna som utgör en börda för den offentliga sektorn. Också transfereringarna till hushållen har vuxit snabbt. Visserligen lider den norska statsekonomin inte av några akuta balansproblem; intäkterna från oljan är stora. Men på Sikt kan problem uppstå
En viss omorientering inom industri- och finanspolitiken har också varit på tapeten i Norge allt sedan 1979, men hittills har det blivit mera ord än handling. Under de allra senaste åren har emellertid den offentliga — utgiftsökningen — hållits klart lägre än BNP+illväxten. En del industrisubventioner har — skurits ned, och den direkta beskattningen av såväl fysiska personer som före FÖRUN 12/198 tag har lindrats. Frågan är huruvida dessa åtgärder är tillräckliga för att stöda de förändringar i iIndustristrukturen och konkurrenskraften som verkar vara nödvändiga på längre sikt.
Sverige: Nytt hopp efter ett decennium av stagnation
Sveriges ekonomiska utveckling under perioden 1973—82 påminner i vissa avseenden mycket om Norges, utan olja. Industriproduktionen sjönk (volymindex 1974 = 100, 1982 = 94). En gammal och omodern — produktionsstruktur — upprätthölls med ett omfattande subventionssystem. Kostnadsutvecklingen skenade iväg pg a den solidariska lönepolitiken. Investeringsbenägenheten var låg, 20,6 procent under perioden 1973—79 och 19,2 procent 1980—82. Och den offentliga sektorn växte snabbt (1974 43,8 procent av BNP, 1982 67,9 procent)
Den förda politikens avigsidor kom emellertid i dagen i Sverige på ett helt annat sätt än i Norge pga att den svenska ekonomin inte stöddes av aljan. Hela nationalhushållningens tillväxt stagnerade, och Sverige uppvisade en klart lägre BNP-tillväxt än de övriga nordiska länderna. Den offentliga sektorn, som inte hade oljeintäkter att beskatta, uppvisade ett växande underskott och statsskulden steg till en oroväckande nivå (tabell 6). Bristen på krediter i hemlandet samt det kroniska underskottet i nandelsbalansen gjorde Sverige till en internationell låntagare av stora mått.
Sedan devalveringarna 1981 och 1982 och den därpå följande omläggningen av den ekonomiska politiken verkar emellertid utvecklingen delvis ha vänts. Industriproduktionen har ökat mycket kraftigt under 1983 och 1984 (volymindex 1984 = 109), tydligen pådriven av en snabbt växande export.
Frågan är emellertid huruvida de två senaste årens varma ekonomiska vindar kommer att fortsätta att blåsa över Moder Svea en längre tid. Med den snabba ökningen i exporten har givetvis betalningsbalansen förbättrats, och var to m positiv år 1984, vilket minskar skuldsättningen utomlands. Men obalansen i den offentliga ekonomin är inte ännu på långt när avlägsnad. Visserligen har underskottet i statsbudgeten fallit rätt kraftiot (mätt i procent av BNP), men det är forttarande stort. Inte heller inflationstakten har avtagit så snabbt som regeringen har planerat — till skillrad från exempelvis Finland — och sålunda håller man på att äta upp den förstärkning av konkurrenskraften som devalveringen år 1982 gav upphov till. Och den förstärkningen i konkurrenskraften var allt det godas början. Mikael Ingberg « TabellH:
I BNP per capita i de nordiska länderna år 1983, USD
Ii Danmark
Finlagd Island Norge “Sverige
OEC ällar OECD Historical Statistics
Tabell 2: Försörjningsbalansen i ett
Danmark Finland Offentlig konsumtion 20,3 — 14,9 Privat konsumtion 40,6 — 41,7 Bruttoinvesteringar 12,2 18,9 Export 270 23,5 Lagerökning = minskni —
Utbud Statsutgifterna, fo av BN + 1980 Källa OECD Historical statistic 60,9 — 32,9
Istan 8,5 43,6 15,9 33, 1 —L 344”
Norge Sverige 141 21,4 34,7 39,0 182 140 33,4 — 26, —04 — 100 10 48,7 66, antal länder år 1983, Y
OEC 15,1 53,0 16,6 15, 0 10 42,3
Tabell 3::.Den procentuella volymförändringen I investeringarna i de nordiska länderna under de senaste åren och förväntningarn för 1985 ock 198 1983 Dänmark 2,3 Finland 4,5 Island —10,0 Norge 2,8 Sverige — 11 Källa: OECD Economic Outlook, juli
Tabell 4: Fiskfångst och BNP-tillväxt på Island. Källa: OEC 1984 17,8 — 1,5 6, 4, 3, 1985
Fiskfångst (1000-ton 1976 986 1977 1374 1978 1566 1979 1849 1980 1514 1981 1441 1982 788 1983 838 1984 o 1985 9, 9, 2, — 50 4,5
BNP-tillväxt, Y 3,5 58 3,9 4. 4 22 —0,9 —47 2,7”
Tabell 5: De nordiska ländernas årliga BNP-tillväxt i medeltal under perioden 1975—84, 7) .-Källa: OECD Historical statistics
Danmark 2,0 Finland 2,8 Island 20 Norge 3,8 Sverige 1,5 OECD 2,5
Tabell 6: Några data för Sverige år 1974 och år 1982
Budgetunderskott (26 av BNP) Statsskuld (26 av BNP) Nettofordringar (+ )/nettoskuld (–) till utlandet (26 av BNP)
Källa: OEC 1974 — 41 20, 5, 19