Ekonomierna i kris och EG-medlemskap i sikte
av Sinimaaria Ranki Forum 1993-10, sida 10-11, 26.08.1993
DE NORDISKA LÄNDERNA
Ekonomierna i kris och EG-medlemskap i sikt e flesta nordiska länder D: under början av 1990-talet präglats a dystra ekonomiska förhållanden. Den branta uppförsbacken i slutet av 1980-talet gömde bakom krönet en djup grop, dit alla de nordiska länderna föll. Eftersom utvecklingen har varit så likartad, presenteras nedan händelsekedjan allmänt taget i stället för att se på vart och ett land för sig. Till sist behandlas kort läget i de pågående förhandlingarna om Finlands, Norges och Sveriges EG-medlemskap.
Hur gick det till
Av de nordiska länderna har under de senaste åren Finland, Norge och Sverige upplevt en likartad ekonomisk utveckling. Som resultat av en stegvis och därför kanske alitför diskret liberalisering av finansmarknaderna drabbades dessa först av bankkrisen. När bubblan inom den finansiella sektorn sprack, fick bankerna bokföra rekordartade kreditförluster. Företag sattes i konkurs, och bankernas utlåning till överlevande företag avtog kraftigt.
Fallet på produktionssidan lämnade massor av människor utan arbete. Den ökade arbetslösheten i sin tur syntes som en avtagande inhemsk efterfrågan. Rädslan för uppsägning fick människorna att spara i stället för att konsumera. Fallet i efterfrågan resulterade i en minskning av produktionen i företagen. Flera blev arbetslösa, och den inhemska efterfrågan sjönk ytterligare. När samtidigt exportefterfrågan minskade, stod företagen inför krympande marknader. (Här kommer också Danmark med 10
Sinimaaria Rank bilden. Danmark = undgick bankkrisen, men sedan våren 1992 har den allmänna dämpningen av den ekonomiska aktiviteten påverkat även den danska = exportindustrin och därigenom hela ekonomin.) Ökningen i antalet arbetslösa har automatiskt ökat de offentliga — utgifterna. Statens budgetunderskott har växt kraftigt i alla nordiska länder. Arbetslöshetsersättningar och övriga transfereringar utgör lejonparten av utgifterna. Det minskar regeringarnas utrymme för att aktivt föra en expansiv finanspolitik. Investeringsprojekt, som på lång sikt skulle medföra en avkastning och på kort sikt sysselsätta arbetslösa, kan inte påbörjas på grund av penningbrist. De improduktiva arbetslöshetsersättningarna suger tillgångar samtidigt som skatteintäkterna fortsätter att minska. När budgetunderskottet bara ökar, blir upplåningen på penningmarknaden allt svåtare och dyrare. Dessutom för Beslutsfattarnas grundläggande problem:
Kort sikt PROBLEM « växande arbetslöshet » stagnerande tillväxt
Ekonomisk-politiska medlet:
RÄNTAN UP svåras finansieringen av privata investeringar när företagen måste konkurrera om det lediga kapitalet med den offentliga sektorn.
Valutorna
Finland, Sverige och Norge var tvungna att lämna den fasta växelkursregimen. Sedan valutorna flutit har de alla deprecierats. Den norska kronan försvagades minst, medan den svenska kronan och den finska marken sjönk med flera tiotals procent genast efter regimskiftet. Deprecieringen förbättrade tydligt de nordiska produkternas konkurrenskraft på de internationella marknaderna, vilket blåste litet liv i våra ekonomier. Finland och Sverige blev till och med nu beskyllda för att med avsikt ha devalverat marken och kronan otillbörligt mycket. Fransmännen protesterade mot vår ”aggressiva växelkurspolitik”, som syftar till att förbättra konkur Lång sikt MÅL e låg inflation » låga ränto renskraften för den finska och svenska skogsindustrin. Detta påstående var naturligtvis oberättigat — vår marknadsandel i Frankrike har vuxit med en procentenhet — och passar dessutom illa mot bakgrunden att växelkursen varit flytande. Således vidtog inte heller EGkomissionen några åtgärder efter att ha granskat Frankrikes klagomål.
I normala förhållanden skulle sådana deprecieringsprocenter som Sveriges och Finlands (dryga 20 20 och knappa 20 2 jämfört med de viktigaste handelspartnerna) leda till enorma inflationstryck. Trots att svagheten i den inhemska efterfrågan för tillfället praktiskt taget eliminerar inflationsrisken, måste centralbankerna vara försiktiga. Importpriserna har stigit, och när konjunkturen vänder, kommer företagen högst antagligt att överföra åtminstone en del av kostnadsökningen till priserna. Då kommer man snart in i den obehagliga löne-pris-spiralen.
Det grundläggande problemet
I det nuvarande ekonomiska läget stöter beslutsfattarna på ett grundläggande problem. De har två olika mål, ett på kort och ett på lång sikt, men bara ett medel. Om det kortsiktiga målet skall nås, får man problem med det långsiktiga målet, och tvärtom. Det gör att problemet egentligen är vilken tidsperspektiv som skall prefereras.
Det kortsiktiga målet för den ekonomiska politiken är naturligtvis att stimulera den inhemska ekonomin för att minska arbetslösheten. Där med skulle också det offentliga finansieringsbehovet på sikt minska. Medlet som står till förfogande är räntan. Genom att sänka räntan skulle både den finansiella och den reala krisen lättas. Men detta står i strid med det långsiktiga målet. För att stöda en stabil tillväxt på lån sikt krävs låga långa räntor. För att långa räntor skulle kunna hållas nere på lång sikt behövs låg inflation. För att uppnå låg inflation måste centralbanken föra en (relativt) stram penningpolitik, d.v.s. inte låta räntorna falla alltför mycket. Prefererar man alltså det långsiktiga målet, måste ekonomin på kort sikt lida av arbetslöshet.
Om man inte kan eller vill vara kortsiktig och snabbt (tillfälligt) lyfta ekonomin ur krisen med hjälp av expansiv penning- eller finanspolitik, måste anpassningen komma annanstans ifrån. När penningpolitiken är knuten till låg inflation och stabil växelkurs (EGmålet), och när den flytande växelkursen tillsammans med de redan stora budgetunderskotten sätter sina restriktioner på finanspolitiken, kvarstår arbetsmarknaden. Flexibiliteten måste komma därifrån i en eller annan form för att hållbara resultat skulle nås även på lång sikt.
EG-medlemskapet förstört av krisen?
Mitt i eländet frågar sig säkert många om det i ett sådant läge är över huvud taget möjligt att komma med i EG. Har inte vi i Norden så stora problem att vi bara inte ”duger” för EG?
I princip: nej. I princip kan ett land ingå i en ekonomisk (och monetär) union om det råder tillräcklig konvergens mellan landets och det andra landets ekonomi. Två länder kan bilda en ekonomisk union om deras inflationstakter är exempelvis 10 90, men inte om inflationstakterna är 2 2 och 7 2. Det avgörande är skillnaden, inte nivån. Om man ser på till exempel inflationstakten uppfyller de nordiska länderna konvergenskriteriet.
I praktiken är det emellertid först och främst politiska faktorer som avgör slutresultatet. Lyckligtvis finns det trots de ekonomiska krisen politiskt intresse för att utvidga EG till EFTA-länderna. Förhandlingarna mellan EG och de nordiska länderna pågår, och de har hittills framskridit förhållandevis väl. Visserligen har de svåraste förhandlingsfrågorna inte ännu behandlats. Huvudsakligen gäller det frågor angående Jordbruk. EG däremot har försökt följa de principer som finns i Romfördraget för att säkerställa jordbrukarnas ställning. Nya arrangemang kan och har introducerats, när EG fått nya medlemmar. Problemet för de nordiska länderna är att det inom EG inte finns områden vilkas geografiska förhållanden skulle kunna jämföras med förhållandena här. Dessutom har Norge framfört strikta villkor för överenskommelser om fiske. Detta har väckt tvivel gällande Norges vilja att verkligen komma med i EG. Det förväntas dock att man finner lösningar på problemen, så att de nordiska länderna enligt deklarationen från EG-toppmötet i Köpenhamn kunde bli EG-medlemmar i början av 1995.
EG löser inte alla problem
Den ekonomiska krisen har inte stoppat de nordiska länderna på vägen mot ett EG-medlemskap. Men man bör också minnas att ett EG-medlemskap inte är någon lösning på de strukturella problem som plågar de nordiska ekonomierna. Anpassningsprocessen måste fortgå. Därigenom kan de nordiska länderna uppnå bättre konvergens med EG-länderna, vilket i sin tur underlättar anpassningen till medlemskapet.
Detta vore vidare en Ilångsiktig lösning. Det är nämligen så att all divergens som finns mellan EG-länderna — inklusive nykomlingar — till slut måste kompenseras med flexibilitet. Inom EG kommer penningpolitiken att sikta sig in på låg inflation och fast växelkurspolitik. Finanspolitiken kan inte heller ge efter i all evighet. Kvarstår arbetsmarknaden. Ju snabbare detta inses, desto bättre möjligheter får vi att smidigt rulla mot en ekonomiskt sett gynnsam framtid. 9
Inflationstakterna har varit ganska olika i de nordiska länderna. Danmar har tack vare deltagandet i nen från 4,9 & för räntorna, som län den anti-inflatoris riddes osäkerheten om långlationen i Finland sjunkit kral tigt, vilket kan nu också ses i räntorna.
Inflationstakt (kvartalsdata) i de nordiska länderna jämfört med
EG-genomsnittet. (Källa: Finlands Bork/OECD 2
Zu
C w a mm & a n SENS 198801 198803 198901 198903 199001 199003 199101 199103 199201 199203 1993Q 198802 1988Q4 198902 198904 1990Q2 1990Q4 198102 1991Q4 19920219920 oa Dåaimark + Finland Ao Norge =p Sverige
Långa rä ECU-räntan, (Källa: Finlands Bonk/OECD — E tor (kvartalsdata) i de nordiska länderna jämfört me 15 4 [ 1
S 19881 198803 198901 198903 199001 199003 199101 199103 198802 198804 198902 198904 1996Q2 199004 1991Q2 1991Q4 19920 — Däninark . Finland 4 Norge — a Sverig 199201 199203 199301 19920 —ECU
Arbetslösheten (kvartalsdata) i de nordiska länderna jämfört med
EG-genomsnittet. (Källa: Finlands Bank/OECD 2 ol a ts 1
ME 198801 198803 198901 198903 199001 199003 199101 199103 199201 199203 199301 198802 1988Q41989Q2 198904 199002 1990Q4 199102 1991Q4 199202 19920 oe Danmark + Finland 4 Norge = a Sverig —E 11