Ekonomin alltjämt låst
av Tauno Tiusanen Forum 1981-15, sida 22-23, 07.10.1981
Taggar: Orter: Polen Teman: ekonomi
Ekonomin all Ö Händelserna i Polen har ur ekonomisk synvinkel ändå haft det goda med sig, att man börjat studera samhällsförhållandena mycket mera fördomsfritt än tidigare.
Man har bl.a. upptäckt att polackerna inte alls konsumerar i genomsnitt 70 kg kött per person årligen, utan bara ca hälften, att ungefär var sjätte polack lever under levnadsstandardminium, att det skulle krävas 1200 mrd zloty för att slutföra påbörjade investeringar, då de årliga investeringarna är 400—500 mrd zloty, och att ca hälften av de 5300 produktionslicenserna som köpts i väst aldrig utnyttjats.
Listan på krisorsaker, som kunde bli hur lång som helst, hjälper emellertid inte ensam den polska ekonomin på fötter. Inte heller demokratiseringen av samhället. Vad som nu krävs är konkreta ekonomiska åtgärder, men bristen på förtroende mellan de olika grupperna i samhället ser ut att kväsa alla försök till sanering.
Under första hälften av detta år sjönk industriproduktionen 12,5 procent jämfört med förra året. Inom den livsviktiga koliproduktionen var nedgången över 15 procent. Investeringarna visade en nedgång på 23 procent. För konsumtionsvarornas del noterades en kvantitativ tillbakagång på ca 10 procent i marknadsutbudet.
Dold inflation
Samtidigt steg befolkningens penninginkomster med ca 22 procent. Den dolda inflationen, som finns i alla SEV-länder, har alltså i Polen tagit ett jätteskutt under det första halvåret: det finns allt mindre täckning i marknadsutbudet för befolkningens ökade inkomster.
Ordföranden för den statliga priskommittén Krasinski har alltså en intressant uppgift ett lösa: hur kan man övergå frå 22
Den polska krisen ett år
I slutet av sommaren firades i Polen årsdagen av den nya ekonomiska situationen utan att någon lösning på problemen fanns i sikte. De djupgående institutionella reformerna och de uppenbara tecknen på en demokratisering av samhället har inte lett till något ekonomiskt uppsving. Skötseln av ekonomin tycks ligga långt nere på värdeskalan i det pluralistiskt orienterade samhället.
dold till öppen inflation? Enligt hans beräkningar cirkulerar ca 600—700 mrd zloty mer än det sammanlagda värdet av varorna på marknaden.
Då staten kontinuerligt finansierar befolkningens överdimensionerade penningkrav genom att trycka nya sedlar, växer penningmängden med en daglig hastighet på 1,5 mrd zloty.
Enligt denna högsta prismyndighet betyder det, att då i dag sjuttio av hundra köande faktiskt kan göra sina inköp, kommer antalet att sjunka till femtio vid årets slut. Det lönar sig alltså att räkna ut hur lång kön är innan man ställer sig i den.
För att hjälpa upp situationen föreslår Krasinski prishöjningar på upp till 200—300 procent. Han föreslår att priset på ett paket smör höjs från 25 zloty till 80 zloty (220 procent) brödet från 7 till 21 zloty (200 procent), socker från 10,5 till 40 zloty (281 procent), mjölk från 2,9 till 10 (245 procent), skinka från 180 till 450 (150 procent), mjöl från 6,7—109 till 23 zloty (130-—243 procent). Endast på så sätt kan marknaden balanseras under en period på 1-—1,5 år. Producentpriserna stiger i varje händelse i början av nästa år.
Folkets stöd behövs
Prisdirektören säger att man måste få folkets stöd för prishöjningarna genom att ge den direkta inflationens, d vs en realistisk prispolitiks, fördelar på lång sikt. Detta kommer inte att bli någon lätt sak då prishöjningar alltid skapat oro i det socialistiska Polen.
Det krävs alltså förståelse och sympati av det egna folket för en hård ekonomisk politik. Det krävs också tålamod av de utländska fordringsägarna för att västskulden, som enligt de senaste beräkningarna redan stigit till 27 mrd dollar, skall kunna hållas i schack.
jämt låst
Man har i Polen, där man liksom i de övriga SEV-länderna aldrig varit särskilt meddelsam när det gäller den egna betalningsbalansen, för fordringsägarna presenterat en kalkyl som ser optimistiskt på saneringen av utrikeshandeln. Man räknar med att exportintäkterna minskar med bara ca 1,5 mrd dollar i år. Nästa år räknar man redan med att uppnå jämvikt i handelsbalansen.
Också om man räknar med en ökning av skuldregleringskostnaderna till 1996, tror man sig samma år redan uppnå överskott i bytesbalansen med västländerna. Detta förutsätter en kraftig ökning av exporten och samtidigt sträng kontroil av importen.
Siffrorna visar, förståeligt nog, en mycket optimistisk uppfattning om utrikesekonomins utvecklingsmöjligheter. Nettoskuldsättningen upphör redan i mitten av åttiotalet och lånen kunde alltså återbetalas i ökande takt under åren 1986—90.
Det är uppenbart att man inte i tillräckligt hög grad tagit i betraktande den kraftiga polska integreringen i världsekonomin under 70-talet, som medfört att exportindustrin i dag är högst beroende av leveranser från väst.
I den nuvarande situationen kan man inom många produktionsgrenar märka hur en begränsad import förorsakat flaskhalsar i reservdels-, material- och halvfabrikatservicen vid tillverkningen av produkter som exporteras till västländerna. Det är så gott som omöjligt att i hemlandet finna ersättande leverantörer.
Kolproduktionen
Med tanke på betalningsbalansen vore det väsentligt att få i gång kolproduktionen. Det förefaller som om det årliga underskottet för de planerade exportan FORUM 15/81
Betalningsbalans med OECD-länderna fram till 199 1980
Varuhandel inkomster 8,0 utgifter 8, (Mrd USD) 1982 1984 1986 198 12 9,6 15,9 1,2 8,2 10,8
Saldo 0,8
Tjänster Saldo + 0, + 5,1
Skuldregleringskostnader Sald 0, 3,2
Bytesbalans
Utländska lå delarnas del skulle bli ca 30 miljoner ton. Till detta bidrar inte bara den förkortade arbetstiden i gruvorna, utan också det bristfälliga maskin- och utrustningsunderhållet på gruvområdena.
Det råder t o m brist på gummistövlar, som behövs I arbetet.
Stöttepelaren i västhandeln, kolproduktionen, kommer alltså inte att komma på fötter inom någon snar framtid.
Ekonomi är emellertid inte enbart en lek med siffror. I denna lek är själva sandlådan, dvs ekonomins institutionella ram, en viktig bakgrundsfaktor. Aven om de olika grupperna i samhället tycks vara rätt eniga om, att det ekonomiska beslutsfattandet bör spridas på flera instanser för att centralstyrningens olägenheter inte skall upprepas, ser det inte ut som om man kunde nå samförstånd beträffande spridningens former.
I diskussionen om modeller för decentraliseringen bör vi hålla i minnet att redan år 1956, då Vladislav Gomulka kom till makten, bildades arbetarråd inom de ekonomiska enheterna. Befogenheterna att fatta beslut smulades dock snabbt
FORUM 15/8 sönder och blev till slut endast sammankomster för formens skull.
Det är därför naturligt, att den oavhängiga fackföreningen Solidaritet, som tagit lärdom av historien, inte i dagens läge är villig till avgöranden, där arbetarnas beslut lätt kan kringgås eller vattnas ur.
Det är i varje händelse svårt att i dagens krissituation sprida ut makten på företagsnivå.
Om = företagsledningen ges rimlig fullmakt att organisera verksamheten, bör man också ta upp frågan om fri prissättning. Knappheten — och den förekommer ymnigt i den polska ekonomin just nu — kan av samhällspolitiska skäl svårligen återspeglas på priserna för att främja en rationell ekonomisk verksamhet.
Om man tänker genomföra de i början nämnda enorma prishöjningarna på livsmedel och samtidigt tillåter fria prisglidningar för industriprodukternas del, blir detta ekonomiska paket mycket svårt att sälja till folket, vars demonstrations- och strejkberedskap ju visat sig vara ytterst god.
Var ta företagsledare?
I länder med marknadsekonomi heter det ofta, att kompetenta företagsledare utgör de knappaste ekonomiska resurserna.
I dagens läge borde en samling kompetenta företagsledare dyka upp ur intet, en grupp som skulle beakta centralstyrets ekonomiska förhoppningar, marknadens stora krav och fackföreningens överflödande maktkänsia och samtidigt fatta beslut som gynnar företagen.
Det är svårt att förstå var en sådan grupp med övermänskliga egenskaper skulle kunna uppbringas för att lösa krisen.
Och är det svårt att hitta nycklarna tiil lösningen på den ekonomiska krisen, kan man lika litet vänta sig att själva lösningen skall komma traskande emot en inom någon nära framtid. Den i och för sig intressanta och statsvetenskapligt berikande diskussionen framstår inte i sig själv som en konkret, hjälpande kraft inom ekonomin.
För någon tid sedan erkände ledaren för den statliga planeringskommissionen Zbigniew Madej i sejmen, det polska parlamentet, att den ekonomiska planeringen under nuvarande förhållande blivit helt omöjlig.
Nationalprodukten, som under 1981 planerats stiga något, sjunker troligen i år ca 15 procent från fjolårets nivå, som i sin tur var 2 procent under resultatet år 1979.
Av de centrala myndigheterna kan man bara kräva ad hoc-åtgärder, som beaktar de snabbt föränderliga ekonomiska realiteterna.
Ingen talar längre om femårsplaner, som av tradition är den socialistiska ekonomins ryggrad. Femårsplanen för åren 1981—385, godkänd av Polens lagtima partikongress år 1980, har redan för länge sedan begravts i stillhet såsom varande helt orealistisk.
I centralstyrda ekonomier är landets högsta planeringsmyndighet självfallet en av de mest inflytelserika personerna. Om en sådan person medger, att planering är omöjlig, kan man inte anse planekonomin vara i funktion.
De verkliga svårigheterna är, att nedskrotningen av planhushållningen inte samtidigt inneburit, att tex marknadshushållningen skulle ha införts. En ekonomi kan inte hållas i ett vakuum i det oändliga. Därför brådskar det med’de principiella lösningarna.
Det är att hoppas, att beslutsfattarna, som efter händelserna i slutet av sommaren 1980 inte längre utgör en monolitisk grupp, inom en snar framtid kommer fram till lösningar som tillfredsställer samtliga grupper.
Tauno Tiusane 23