EMU-processen halvvägs - Framåt, men på vilka villkor?

av Sinimaaria Ranki Forum 1995-03, sida 10-11, 09.03.1995

FAS II EMU-PROCESSEN: KONVERGENS, KONVERGENS…

EMU-PROCESSEN HALVVÄGS

Framåt, men på vilka villkor?

Sinimaaria Ranki

I Maastricht-fördraget har EU-länderna enat sig om att övergången från den inre marknaden till den ekonomiska och monetära unionen (EMU) skall ske gradvist under en anpassdningsperiod på tre år. Denna period, den andra fasen i EMU, började i januari 1994, Nyckelordet under denna fas är ekonomisk konvergens. Att uppnå tillräcklig konvergens är en förutsättning för förverkligandet av EMU.

edlemsländerna i EU har förbundit sig att föra en ekonomisk politik. so syftar till låg inflation och den vägen till stabil tillväxt på lång sikt och hög sysselsättning. Å ena sidan blir uppnåendet av dessa mål lättare om medlemsländerna bildar en ekonomisk och monetär union: i en integrerad värld med fria kapitalrörelser är det faktiskta ekonomisk-politiska oberoendet mycket begränsat även utan formella avtal.

Men genom att underteckna ett avtal förbinds/knyts den nationella ekonomiska politiken ännu fastare till de gemensamt godkända målen. Allmän kännedom om ett sådant avtal förhindrar kortsiktiga åtgärder, som politiker under sina röstfiskningsturer så gärna gör. Ett avtal behöver emellertid inte bara ses som restrikterande; det kan också stödja politikerna att fatta svåra ekonomisk-politiska beslut. Myndigheterna kan två sina händer inför allmänheten genom att hänvisa till det internationella avtalet.

Konvergens kan också ses som ett behov. Man kan argumentera att bildandet av en ekonomisk och monetär union blir lättare om medlemsländernas ekonomier redan liknar varandra. Det här stegvisa synsättet betonar minimeringen av kostnaderna: ju mindre skillnadernai de deltagande ekonomierna är, desto färre och mindre kostnader i form av regionalarbetslöshet förorsakar en ekonomisk och monetär union.

Konvergensprogram ger stabilitet

För att öka den inhemska ekonomiska politikens trovärdighet skall medlemsländerna i EU göra upp et 1 s.k. konvergensprogram. I konvergensprogrammet presenteras en ekonomisk-politisk strategi för att få ekonomin att fylla konvergenskriterierna. Enligt Maastricht-fördraget är ett medlemsland moget för EMU först om (1) dess inflationstakt inte överstiger den genomsnittliga inflationstakten I de tre länder som har den lägsta inflationstakten med mer än 1.5 2o-enheter, (2) nivån för den långa räntan inte överstiger den genomsnittliga räntenivån i de tre länder som har den lägsta inflationstakten med mer än 2 Z-enheter, (3) den offentliga sektorn har en hållbar finansiell ställning, vilket betyder att det offentliga underskottet inte får överstiga 3 20 av BNP och den offentliga skulden inte får vara mer än 60 2 av BNP och till sist, (4) valutan har hållits inom det normala fluktuationsutrymmet i växelkursmekanismen under de senaste två åren utan devalvering 1 förhållande till någon annan medlemsstats valuta. Uppfyllningen av dessa kriterier följs redan nu. Kriterierna har blivit ett populärt sett att mäta hur bra medlemslandet har lyckats styra ekonomin mot stabilitet. Ju närmare den rätta kursen landet ligger, desto större nytta kan det dra ur den ekonomiska och monetära unionen, och desto starkare blir den självgenererande faktorn i den positiva utvecklingsprocessen mot det långsiktiga stabilitetsmålet.

Fri form i programmet

Om konvergensprogrammet stadgas i Maastricht-fördraget. Det finns inga strikta regler för hur ett konvergensprogram skall uppgöras. De slutliga målen har man naturligtvis kommit överens om tillsammans, men själva texten får läggas upp fritt. Kon vergensprogrammet sammanställs av de inhemska myndigheterna, varefter det granskas av EU-rådet. Tanken bakom denna förhandsgranskning är att försäkra att alla medlemsländer sätter tillräckligt likadana mål för den inhemska ekonomiska politiken.

Men också förverkligandet av programmet uppföljs. På basen av ett utåtande från komissionen besluter rådet om medlemslandet har följt det framlagda programmet i sin ekonomiska politik. Öm stora avvikelser eler bristfälligheter förekommer kan rådet göra en anklagelse över detta ill landet i fråga. I fall där diskrepansen mellan det framlagda programmet och den faktiskt utförda ekonomiska politiken är riktigt stor kan rådet besluta att offentliggöra sitt utlåtande, Detta borde ha en disciplinerande effekt på den nationella ekonomiska politiken genom markandskrafterna. Det räknas med att en sådan offentliggörelse skulle höja priset på den internationella finansieringen för det aktuella medlemslandet. Medvetandet om detta skulle fungera som ett starkt incitament för att verkligen följa de principer som landet själv har angivit i sitt konvergensprogram.

Statsfinanserna största problemet

Detaljerade betoningar i konvergensprogram skiljer sig naturligtvis beroende på vilket medlemsland det är frågan om. Det överlägset största och svåraste problemet är statsfinanserna. P.g.a. det dåliga ekonomiska läget har budgetunderskottet vuxit kraftigt överallt. Också den totala offentliga skulden har vuxit under de senaste åren, och tillväxttakten bara ökar om inte de årliga budget underskotten kan minskas (se bilden t.h.).

Denna utveckling återspeglas i de långa räntorna, som stigit trots att inflationstakten sjunkit ide flesta länderna. Marknaderna förväntar alltså att prisstegringstakten kommer att öka i framtiden p.g.a. de stora offentliga utgifterna. I länder där skulden är mycket stor talar den höga räntenivån också om tvivel på den inhemska ekonomiska politikens trovärdighet på lång sikt. Om t. ex. arbetslösheten stiger, försvåras balanseringen av statsfinanserna och faran för kortsiktiga stimuleringsåtgärder växer.

Inflationen lägsta hindret

Ett annat allmänt drag är att den svaga inhemska efterfrågan har bidragit till att inflationstakten har sjunkit kraftigt. Således tycks för tillfället inflationen vara det minsta problemet när det gäller att uppfylla konvergenskriterierna. Detta betyder emellertid inte att det skulle finnas utrymme för en lös penningpolitik. Trycket på arbetsmarknaden och på den finanspolitiska sidan finns, trots att det inte syns (p.g.a. lågkonjunkturen). Men detta tryck lyfter priserna så fort den ekonomiska aktiviteten

EU-länderna försöker uppnå EMU-konvergenskriterierna: ett budgetunderskot som är högst 3 26 av BNP och en statsskuld som är max 60 26 av BNP. Pilarn i figuren visar utvecklingen från 1993 till 1994.

pe enda länderna som uppfyller alla EMU-kriterier idag är Tyskland och Luxemurg.

kommer igång om inte centralbankerna ser upp och avvaktar situationen.

Tillväxt nödvändig

Man kan säga att de offentliga finanserna är alldeles klart det allvarligaste problemet bland EMU-kriterierna. Det bör dock betonas att de enstaka siffrorna inte är avgörande, utan riktningen i utvecklingen. Den svåra kombinationen av en hög arbetslöshet och ett samtidigt behov av en finanspolitisk åtstramning sysselsätter beslutsfattarna överallt i EU. Enligt en färsk prognos utfärdad av Europeiska kommissionenlättas problemet med den höga arbetslösheten l.o.m. att tillväxttakten kommer att öka. Men “lättas” är inte samma sak som “lösas”. Trots att tillväxten nu är t.o.m. snabbare än förväntat — och dessutom bygger på en sund bas, d.v.s. på ökad export och ökade investeringar — har sysselsättningen inte förbättrats i samma takt. Detta beror på att arbetslösheten består av tre olika element som kräver olika metoder för att avskaffas. Den s.k. konjunkturarbetslösheten hör till varje lågkonjunktur, och försvinner också av sig själv när ekonomin börjar dra igen. Strukturarbetslöshet är däremot mycket svårare att handskas med. För att minska det stukturella elementet krävs aktiva ekonomiskpolitiska åtgärder både på makrooch mikronivå. På makronivån bör tillväxten stimuleras. Samtidigt skall information om fria arbetstillfällen spridas effektivt för att underlätta arbetarnas övergång från en sektor med för litet arbete till en sektor med bris på arbetskraft. Dessutom krävs flexibilitet på alla nivåer: centraliserade lösningar borde ersättas med lokala avtal gällande likväl löner som arbetstider.

Fas UI i sikte — trots allt?

Trots att bara två av medlemsländerna för tillfället uppfyller konvergenskriterierna börjar den tredje och sista fasen i EMU-processen skymta allt klarare vid horisonten igen. Visserligen hänvisar skeptikerna gärna just till att konvergenskriterierna inte uppfylls och sannolikt inte kommer att uppfyllas av tillräckligt många medlemsländer i tid (senast 1999). Dessutom pekar de på den politiska debatt som pågår mellan de tre stora, d.v.s. Tyskland, Frankrike och StorBritannien, om den lämpliga tidpunkten för början av den tredje fasen. Utan politisk samvilja är en ekonomisk och monetär union omöjlig. Det är naturligtvis sant. Men samtidigt som debatten går het i pressen, pågår bakom kulisserna målmedvetet arbete för att EMU skall kunna förverkligas. Både kommissionen och centralbankernas samarbetorgan Europeiska Monetära Institutet utgår i det förberedande arbetet ifrån att EMU börjar den 1 januari 1997. Diskussionerna i korridorerna avslöjer dock att det är knappast någon som på allvar tror på en så tidig start på EMU. Men det viktigaste är att så länge förberedningsarbetet görs med sikte på början av 1997 finns möjligheten att EMU börjar. Om inte då, så snabbt som möjligt därefter. 11