En berättelse om prioritet
Forum 1973-06, sida 05, 04.04.1973Taggar: Teman: priorisering
LEDARE 4, 4. 1973
En berättelse om prioritet
I EN INTERVJU i detta nummer av Forum talar verkställande direktören vid skogsindustriernas centralförbund om prioritet. Vad är viktigt, viktigare, viktigast? Vilka problemknutar skall lösas först? Hur skall resurserna fördelas? Vems intressen skall i första hand bevakas?
Berättelsen om arbetsmarknadsförhandlingarna 1973 är en berättelse om just detta. Den egna gruppen först, det allmänna bästa sist. Och mannen på gatan börjar reagera som i Danmark under storstrejken: ”Allt är bara politik”.
1 NOVEMBER dök de första varningarna upp I tidningspressen: Avtalsförhandlingarna i år kan väntas bli svåra. Börja i tid. Många problem skall lösas. Den 11 december talade Liinamaa inför Centralhandelskammaren: På grund av det oklara läget existerar en ovilja till konkreta förhandlingar.
Den 8 januari steg FFC fram och krävde förlängd maktlag. Framför allt ville man ha fortsatt prisreglering. Frågan hade då ”ännu inte dryftats i regeringen”. Knappt tre månader återstod till den 31 mars då den gällande maktlagen och arbetsmarknadsavtalen gick ut.
NÄSTAN EN MÅNAD senare, den 2 februari, avläts slutligen maktlag I till riksdagen, ackompanjerad av uppmaningar att skynda på behandlingen.
Den 8 februari kastade den svenske professorn Assar Lindbäck fram tanken: varför inte slopa löneförhöjningar som den progressiva beskattningen ändå äter upp? Gå in för skattesänkning i stället! Professorns argumentering var helt logisk. Dessvärre inte en politiskt sväljbar lösning i detta land — åtminstone än så länge. Prioritet: politiska fläskben först, reella förbättringar får vänta.
EN TON AV MISSTRÖSTAN började smyga sig in i uttalanden och tidningsledare. Förhandlingssyste.mets effektivering diskuterades. ”Nästa gång får det inte bli så här”. Förslagen växlade från en permanent inkomstpolitisk förlikningsmannatjänst till årligen utsedda ”talkomän”.
Den 27 februari gav regeringen den efterfrågade rapporten om sin skatteplanering. Centralförbundens förfrågan kunde härmed anses ha blivit med ett ”jaha” besvarad. Obestämda löften gavs om skattelättnader” någon gång i framtiden”. s
REAKTIONEN på den menlösa rapporten var omedelbar och häftig. Den 28 februari ställde FFC mer
Forum 6/197 eller mindre ett ultimatum till statsmakten och krävde bättre besked.
Regeringen, som har visat sig ha en stark tro på att saker blir bättre bara för att de upprepas, avgav på nytt en nästan oförändrad ”skattedeklaration”. Tydligen försiggick dock livliga diskussioner inom regeringen om skattefrågor, Ett märkligt förslag -hann socialdemokraterna sticka upp med: skärpning av bolagsskatten. Togs knappast på allvar.
DET PÅ ALLA FRONTER oklara läget ledde till att det definitivt började knaka i fogarna inom den centrala arbetsmarknadsuppgörelsen. FFC:s Hämäläinen talade nog i stort sett samma språk som arbetsgivarnas Laatunen — alltför mycket samma språk sade några — men hade i stället bekymmer med fackledare med ambitioner. Den centrala avtalslösningen uteslöts den 6 mars.
RIKSDAGEN PARERADE behändigt med att meddela att därmed hade förutsättningarna för en snabb behandling av maktlagen slopats. Indirekt antydde detta att behandlingen dittills varit snabb. Men maktlagen hade då legat i över en månad i riksdagen. Nu återstod cirka tre veckor av avtalsperioden.
Ny försöksballong sändes upp: en maktlagsförlängning på två månader. Torpederades snabbt av FFC. Ryktena om sprickor i regeringssamarbetet bekräftades tom på ministerhåll. Prioritet: partipolitik i första hand, regerandet i andra.
EN VECKA ÅTERSTOD och maktlagen kom äntligen upp i riksdagen och fälldes av samlingspartiet. Vilka de verkliga och påstådda orsakerna för detta var må lämnas därhän. När i princip samma maktlag serverades en gång till tre dagar senare gick det bättre. Den farligaste följden av samlingspartiets agerande var måhända att frågan om minoritetsgruppers rätt till inflytande i viktiga frågor på nytt ifrågasattes. Samlingspartiet hade fallit för minoritetens största frestelse, att prioritera egna intressen i fel sammanhang.
SISTA BLADET i prioritetsberättelsen är ännu inte skrivet. Alla de som stått som gentlemän och hållit upp dörren för varandra börjar nu trängas för att hinna med bussen, alla på en gång. Och den vanliga medborgaren blir allt otåligare, allt oroligare.
Marcuse säger att tolerans är opium för folket. Kanske hade han lite rätt i alla fall. R 5