En lek med elden

av Mikael Ingberg Forum 2011-09, sida 30, 29.09.2011

HI FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 9 2011

En bekant ringde och gav mi äss | inspiration till denna kolumn, Han var upprörd över utveck lingen i dagens Europa och i USA. Han jämförde situationen i dagens värld med slutet av 1920- och början av 1930-talet. Ekonomierna i Europa och USA håller på att segna under en hisnande skuldbörda, politiskt ledarskap saknas och populistiska ultrahögerrörelser sticker upp sitt fula tryne i den så kallade civiliserade västvärlden.

Att de ledande politikerna i lilla Finland dessutom låter sig provoceras till att för sin del försvåra en relativt liten EU-gemensam räddnings-/krisuppskjutningsoperation, som lånepaketet till Grekland trots allt innebär, är knappast någonting att vara stolt över. Man kan ha hur rätt som helst i sin argumentering att Grekland trots hjälp aldrig kommer att klara sig ur skuldkrisen, men att sätta hela den gemensamma europeiska nödhjälpsinsatsen för Grekland i fara med egoistiska krav på säkerheter kommer med säkerhet att sätta djupa spår i Finlands EU-relationer för en lång tid framåt. Finlands regering med Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen i spetsen leker verkligen med elden.

Den europeiska skuldkrisen är allvarlig. Typiskt är att vi för ungefär ett år sedan —- i en nordisk diskussionsgrupp där jag ibland deltar — förde en diskussion om eurons framtid. Redan då argumenterade en del av gruppens medlemmar, att euron kommer att hamna i en kris. Vi skisserade alternativa utvecklingsscenarier. Grekland i konkurs och ut ur eurosamarbetet. Hela sydeuropa ut ur eurosamarbetet. Också Frankrike ut och en union kring Dmarken där också Finland kunde ingå.

Jag minns att jag redan då tänkte att om den här typen av diskussioner nu förs runt om i Europa och det fanns ingen anledning att tro att vi var speciellt väl ss informerade om dessa ting — så För att kommer också någonting radikalt att ske, Det är ju nämligen så att mycket av den realekonomiska utvecklingen styrs av förväntningar, som tenderar att uppfylla sig själva.

Orsakerna till dessa dystra profetior var åtminstone tre.

För det första är det ett fak- POPUulismen.

valutaunionen ska bestå behövs ledare, som vågar visa vägen trots den tilltagande

Mikael Ingberg är ekonomie doktor och har fungerat som vd på Folkhälsan och Aktia.

e tum att EU-länderna är väldigt olika i sina ekonomiska och samhälleliga värderingar. De sydeuropeiska länderna uppvisar en klart lägre fiskal och legal disciplin än de nordeuropeiska staterna med Tyskland ispetsen. Detta tar sig uttryck i olika inställning till EU-regler i allmänhet och syns nu också i olikheter i staternas skuldsättningsgrad.

Hur djup denna kulturella skillnad de facto fortsättningsvis är fick vi åter en påminnelse om när Tysklands representant i den europeiska centralbanken nyligen avgick i protest mot den förda penningpolitiken.

För det andra ansåg vi att EU eller snarare euro-området lider av ett konstruktionsfel: de länder som ingår i eurozonen har en gemensam valuta—och penningpolitik, men finanspolitiken är fortsättningsvis nationell. Detta innebär att en koordinerad och välplanerad ekonomisk politik är svår att få till stånd. En bättre ekonomisk-politisk koordinering kunde fås till stånd i ett federalt EU, men så långtgående reformer verkar inte det politiska ledarskapet räcka till, åtminstone inte i dagens läge. Dessutom lider Europa fortsättningsvis av att den europeiska arbetsmarknaden inte är integrerad i motsats till exempelvis den i USA. Också detta faktum skapar spänningar i den ekonomiska politiken.

För det tredje är det alldeles klart att ekonomisk integration och ekonomisk politik inte är eller har varit ledmotivet i den europeiska integrationen. Det politiska etablissemanget har hela tiden prioriterat en utvidgning av unionen framom en fördjupning. Och detta har lett till att diversiteten bland EU-medlemmarna hela tiden har ökat och att en gemensam, koordinerad ekonomisk politik har försvårats.

Bra ser det alltså inte ut. I dag verkar det klart att euroland kämpar för sitt fortbestånd. Och för att valutaunionen ska bestå behövs ledare, som vågar visa vägen trots den tilltagande populismen.

Mot den bakgrunden känns det tryggt att Paavo Lipponen igen en gång ger sig in i en valkampanj. Samtidigt är det synd att Esko Aho inte är med. Dessa två politiker är ju trots allt de i vårt land som har gått i front linjen när dat har gällt att vara med om att bygga ett enat Europa. m