En sann eldsjäl i nationalekonomin

av Iftekhar Hossain Forum 1995-14, sida 22-23, 02.11.1995

Taggar: Teman: nobelpriser

set i detta ä och trad det har de 1901.

Priset är har prissi Mm pris höjt: SEK 7; telsenvilll bibehålls! högst tre

Men kan att utdelnir en omsc och bedö valsprocé tar nästar prisbedön sex Nobelprise lika mycketso summan. reservera joner oc

Det av rade kapitå uppgic till S var övel vestera ve a ademien inbjuds c atallämpli er frå en Komme 00-300 h G

V Årets Nobelpistagare i ekonomi Robert Lucas:

Iftekhar Hossai älståndet i det moderna västerländska samhället är, till e stör del, baserat på eu märkligt samspel mellan det privata näringslivet och staten. Spelet har pågått ända sedan nationalekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) dagar. Keynes iakttog, att marknadshushållet inte är fullt kapabel att på egen hand lösa samhällets samtliga problem. Det föreligger ett behov av all komplettera marknaden med en ändamålsenlig ekonomisk politik. Keynes ansåg komplementatiteten mellan marknaden och samhälleligt ingripande vara helt naturlig, lika naturlig som att förstärka kroppens egna immunförsvar med = extra vacciner.

En inbyggd mekanism hos marknadsekonomin är att näringslivets aktivitet går i vågor, den passerar faser som låg- och högkonjunktur. De extrema konjunktursvängningarna medför stora påfrestningar för ekonomin: vid högkonjunktur drabbas ekonomin av inflation och vid lågkonjunktur av arbetslöshet. Kostnaden för både inflationen och arbetslösheten är hög, även om på helt skilda grunder.

Grunden till stabiliseringspolitik Keynes kom med en enkel och genialisk lösning till konjunkturproblemet. Varför kan inte staten föra en generös spenderingspolitik då det går sämre för den privata sektorn och sedan strama åt i tider av höga varv? Så lades grunden till hela den efterkrigstida makroekonomiska stabiliseringspolitiken. En politik som än idag präglar den ekonomiska verkligheten i de flesta länder jorden runt.

En del ekonomer, framförallt de traditionella keynesianerna, tyckte förstås att det bästa sättet för staten all agera

Forum nr 6/9 var att öka eller minska sina utgifter, skatter och transfereringar. De förespråkade s.k. finanspolitiska åtgärder. Å andra sidan fanns det monetarister som betonade penningpolitikens förträfflighet.

Debatten mellan keynesianer och monetarister rasade i akademiska kretsar och myndigheterna = fortsatte under tiden med sin ekonomiska politik. Allting fungerade som det skulle. ibland med större. ibland med mindre framgång, ända fram till början av sjuttiotalet. Då dök det upp märkliga fenomen i det ekonomiska livet.

Vid lågkonjunktur ökade staten. sin vana trogen, penningmängden. Med hjälp av väldiga ekonometriska modeiler, bestående av tusentals ekvationer, räknade ekonomerna fram den behövliga penningmängdsökningen för att balansera ett visst mått av produktionsbortfall, följd av arbetslösheten. Men ansträngningen vid det här laget stannade vid försöket. Arbetslösheten stod stilla, en ökad penningmängd ledde endast till en högre inflation. Det uppstod ett märkligt tillstånd. som sällan hade setts förr. Makroekonomerna myntade ett nytt ord för fenomenet: stagflation. Den kevnesianska politiken misslyckades i grunden.

Den rationella förväntningens uppgång och fall

Vad var felet? Ingen hade något svar.

Då lade Robert E. Lucas, Jr fram sin tes. De monstruösa ekonometriska modellerna, som staten litade på för att simulera sina policyåtgärder, var stelbenta. Bakom modellernas ekvationer doldes en ekonomisk struktur som var trög, baserad på beteendesamband som hör till det förflutna. Den moderna människan är i själva verket smart. Hon har tillgång till samma informationskällor som

Forum nr 6/9 staten har och är minst lika duktig som staten i att bearbeta dem. Den ekonomisk strukturen (framförallt priser och löner) är långt ifrån stel. Allt det här leder (sammantaget) till att det inte går att öka aktivitetsgraden i ekonomin genom t.ex. att trycka mera pengar. Allmänheten genomskådar statens

Sedan dess har det mycket hänt, livet har återgått till det normala och revolutionen har mattats av (som den alltid gör). Mycket av Lucas resonemang har kritiserats för att vara alltför stiliserat och hans modeller alltför verklighetsfrämmande. I sin “Methods and Problems in Business Cycle Theory” skriver

Robert E. Lucas, Jr , professor vid University of Chicago, får Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för att “ha utvecklat och tillämpat hypotesen om rationella förväntningar och i grunden förändrat makroekonomisk analys och synen på ekonomisk polik” handlingar och en ökad penningmängd förpassas ögonblickligen till en högre prisnivå. Robert Lucas publicerade sin förträffliga ”Econometric Policy Evaluation: A Critique". och den rationella förväntningenstevolutionen inom nationalekonomin blev ett faktum. Lucas gjorde ännu några knivskarpa insatser. ”Expectations and the Neutrality of Money", “Understanding Business Cycles”, och många fler. Plötsligt förlorade den ekonomiska politiken all sin potens, plötsligt hade staten inte någon rollattspela. Allting vändes upp och ned i makroekonomins värld. Keynesianer och monetarister upphörde med sin inbördes fejd och bildade gemensam front mot sin huvudfienden: Robert Lucas och hans skola av s.k. rationella förväntningar.

Lucas, “The more dimensions on which the model mimics the answers actual economies give to simple questions. the more we trust its answers to harder questions. This is the sense in which more ‘realism’ in a model is clearly preferred to less.” Just på den punkten fick Lucas mest kritik.

Lucas bidrag inom nationalekonomi

Robert Lucas insatser inom nationalekonomin är stora. Han har bidragit till att göra nationalekonomin till vad den egentligen är: en levande samhällsvetenskap, ett faktum som så ofta glöms bort i våra dagar. Med tanke på hans bakgrund är det kanske ändå bara naturligt. I inledningen av sin bok “Studies in Business-Cycle Theory”, för En sanr eldsjäl i nationalekonomi klarar Lucas, “I was raised in a political family in the sense that we spent hundreds of hours arguing together over how we thought our society worked and how we thought il ought lo work. By the time I was old enough to realize that not everyone grows up this way, I had already accumulated so much of this rather specialized expertise that it seemed easiest just to keep on going.” Och det är just det han lyckades göra: återställa nationalekonomin på ett ekonomiskt-politiskt podium, ett podium på vilket ämnet trivs allra bäst.

En betydande del av Robert Lucas artiklar är stiliserade, en perfekt blandning av teknik och verbala framställningar. Den som så önskar kan hos Lucas lätt skåda den nationalekonomiska metodologin i sin bästa tappning, stringens i syfte att föra fram sitt budskap. I dessa dagar, då matematisk akrobatik och tomma härledningar mer och mer har börjat tränga ut den traditionella nationalekonomin, är Robert Lucas en stor tröst.

Robert Lucas vetenskapliga sökande kännetecknas av en genuin pragmatism och en frisk kritisk hållning till sitt eget ämnesområde. Hans utgångspunkt är följande, “… the challenge posed by the forecasting success of relatively atheoretical models needed to be taken seriously, I thought; for iftihe practical questions for which people look to economists for answers can be answered without recourse to economic theory, why do we need the theory?”

Robert Lucas har utan tvean blivit vår tids hjälte, en “rational expectation”- revolutionär av äkta slag. 9

Skribenten, fftekhar Hossdin, är t.f. professor i nationalekonomi vid Svenska handelshögskolan. Helsingfors.