En sund själ i en sund kropp
av Kaj Arnö Forum 2010-10, sida 14, 28.10.2010
EN FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 18 2810
EN SUN S en sund kropp
KAJ ARNÖ il http://kaj.arno.f
Det fanns en tid då jag såg kroppen som ett bihang till hjärnan. Hjärnan skapade. Hjärnan stod i centrum under både arbete och fritid, medan kroppen mest följde med. Visst kunde kroppen tidvis möjliggöra intressanta upplevelser för hjärnan, men den spelade en underordnad roll.
Den modellen kör många med än i dag. Ibland pinar samvetet (vilket som bekant är en konstruktion av hjärnan) och deklarerar att man ”borde” röra på sig. Underförstått är att man egentligen inte alls har lust, och att ändamålet med fysisk aktivitet har med nyttotänkande att göra, Är du i bättre skick, orkar du jobba bättre.
Med just en sådan hemställan blev jag i tiden kontaktad av mitt eget samvete, Initiativet var kryddat med en liten pris äventyrslust, och en desto större dos olust inför fysisk ansträngning. Att frivilligt utsätta sig för att bli trött och svettig, under den knappt tilltagna fritiden, det kan väl inte vara meningen med livet? Jag har ju sluppit skolans förhatliga gymnastiklektioner för år och dar sedan!
All vår början varder svår. Inget blev bättre av att mina första stapplande löpförsök inovemberrusket, med en överambitiös löptakt enligt mottot ”må detta fort ta slut; ledde till andfåddhet och förkylning.
Nu vet jag bättre. Jag försökte på nytt med några års mellanrum och kom igång ordentligt när jag kombinerade tävlingsinstinkt med självinsikt. Tävlingsinstinkten gällde ambitionen att en vacker dag springa en maraton, något som sannerligen platsade som ett äventyr för en som likt mig aldrig sprungit längre än tre kilometer i ett sträck. Självinsikten var att jag inte ska tävla med dem som är bättre än jag, utan med den hösäck jag varit ditintills. Bättre än en sådan slöfock kunde jag nog!
Med tiden (nej, inte plötsligt) förbyttes olusten i lust. Jag orkade mera, Jag kände mig attraktivare och fick mer självförtroen Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.
s de. Slalomåkning och snöbrädande i Lappland och Alperna begränsades inte längre av konditionen. Jag fick mer tålamod i arbetet, mer uthållighet. Under löpningen märk te jag att vissa framsteg tar tid, men känns desto angenämare då man når dem. Fastän jag objektivt sett ingalunda var i trim, verkade min omgivning se mig som något av en sportfåne och hälsoapostel. I vår matrika och rörelsefattiga värld är en sådan status nåbar även för oss vanliga dödliga.
I dag är en välmående kropp ett självändamål för mig. Denna kropp tjänar arbetet likaväl som fritiden. Under arbetsresor löper jag med kolleger och löser företagets problem då vi först småpratat och utbytt de senaste löperfarenheterna, I ensamhet löper jag med papper och penna, som jag lärt mig ta med för att krafsa ner de många idéer som infinner sig i en ordentligt syrsatt hjärna. Jag följer årstidernas gång i både Mänchen och Nagu, och njuter av den friska luften och avkopplingen.
Hjärnan har inte kommit till korta under mitt dyrkande av kroppsligt välbefinnande. Cykling över Alperna, bestigning av Mont Blanc och Kilimandjaro eller skidvandring med tusen höjdmeter per dag hade inte kommit på fråga utan mina drygt hundra löpkilometer per månad. Maratonlopp och det lekfulla grundandet av runnismen, löpandets religion, har givit hjärnan ytterligare intensiva upplevelser.
Den senaste impulsen på idrottsarenan har jag fått till sjöss. En väldefinierad överkropp får man inte av löpning, men nog av paddling. Naturnärheten i en kajak i Åbo skärgård är oöverträffbar och den estetiska upplevelsen hisnande; sådan magmuskulatur skulle jag då aldrig idas bygga upp ien konditionssal.
Slutresultatet är att hjärnan och kroppen idag betjänar varandra på lika villkor. Kroppen åtnjuter en oerhörd respekt för de upplevelser den låter hjärnan få del av, under både arbete och fritid. ”Självinsikten var att jag inte ska tävla med dem som är bättre än jag, utan med den hösäck jag varit ditintills. Bättre än en sådan slöfock kunde jag nog!”
