Ensam på toppen

av Ragnhild Artimo Forum 1979-02, sida 16-17, 07.02.1979

Taggar: Personer: Jaakko Pöyry Teman: framgång

FRAMGÅNGENS ANATOMI [1

Ensam på toppen

Jaakko Pöyry — så frestande att kalla honom en finländsk myt. Och kanske befogat: på Världsbanken känner man faktiskt Pöyry bättre än det land han kommer från.

Mannen och hans bolag bär samma namn. Mannen är 54 år, bolaget har just firat 20-årsjubileum. Tjugo år av både mot- och framgångar, mest det senare. Andå är det bara en bråkdel av bolagets tillväxt som syns i hemlandet; tyngdpunkten ligger på annat håll. Jaakko Pöyry är en av de få kosmopoliterna med finländskt pass.

a” Från Jaakko Pöyrys arbetsrum i femte våningen i bolagets kontor i hemlandet har man god utsikt över Norra Haga. Arbetsstolen är rationellt placerad: mellan skrivbordet och ett långt konferensbord med mönstrade mjuka stolar. Rummet är fullt av personliga ägodelar och ger mera intryck av hem än byrå.

— Finlands geografiska läge, säger Pöyry, är ett avsevärt handikapp. Högt utbildade och begåvade ungdomar stagnerar i sin utveckling genom att vår snäva arbetsmarknad inte erbjuder tillräckligt många attraktiva poster att sträva till — som fallet är exempelvis i USA. Följden är att blott alltför många resignerar i sin objektivt sett mest dynamiska ålder och blir sittande på hyggligt avlönade mellannivåposter med goda sociala förmåner, kanske bil och tjänstebostad, men begränsat ansvar och ringa risker. De blir torpare i vita skjortor. Så här kastreras vår begåvningsreserv effektivt.

Denna utveckling har också en historisk förklaring. Givna förhållanden producerar ett givet beteendemönster.

— Min generation fick gå igenom kännbara svårigheter på grund av kriget, som å ena sidan kom emellan studier, arbete och familjeliv, men å andra sidan gav en större beredskap att klara sig senare i livet. Staten var inte den medborgardadda den är idag, var och en fick reda sig så gott han kunde, och detta skapade också en kamplust som tycks ha gått förlorad i dagens unga generation. Generationernas olikartade upplevelsebakgrund har medfört en klyfta som gör en intensivare dialog nödvändig för att vi skall kunna förstå varandra och samarbeta. Jag tror att en sådan förståelse inte bara är möj 1 lig, den är också en förutsättning för att den privata företagsamheten överhuvudtaget skall överleva i vårt land.

Kärva läroår

Jaakko Pöyry framlevde sina tidiga år i Österbotten. Hans far var präst och dog 1936 efterlämnande hustru, två döttrar och den då tolvårige sonen. Då döttrarna färdigskolats flyttade mor och son från prästgården. Familjens ekonomi var pressad, och unge Jaakko arbetade på somrarna för att kunna gå i skola om vintrarna. Det var kärva år med få nöjen.

År 1948 blev han diplomingenjör från Tekniska högskolan. Ett år tidigare hade han börjat arbeta vid Wärtsiläs cellulosa- och pappersmaskinavdelning. 1950 utnämndes han till avdelningschef.

Ett stort företag är inte nödvändigtvis den lyckligaste utvecklingsmiljön för den som vill sträcka sig längre än rutinerna och pröva den egna förmågans bärkraft. Möjligheterna att förverkliga nya idéer är begränsade, och den som har en visionär läggning måste ha tålamod att vänta tills tiden är mogen. Alla orkar inte vänta.

Pöyry upplevde ett allt starkare behov att förverkliga egna idéer. Efter nio år vid Wärtsilä slutade han där 1956 utan att ha ett nytt jobb i sikte. Men en vecka senare var han VD för Tekno-Invest Oy, dotterbolag till ett svenskt företag.

— Småningom upptäckte jag att det varit en tur med vissa reservationer. Likviditeten visade sig inte alla gånger räcka ens för lönerna, och ännu värre var att anläggningarna firman levererat och levererade till

Motto:

Det ges en ebb och flo i mänskors öden:

Begagna floden oc du vinner framgång! Shakespeare: Julius Caesa inländska företag inte höll måtten kvalitativt och funktionellt. Jag fick ta itu med en ändlös räcka av reklamationer. Genom ett genomgripande standardiseringsarbete lyckades vi få rätsida på dessa problem, och samidigt lärde jag mig branschen i grunden — en viktig faktor med anke på framtiden var de kontakter jag fick under denna period.

Företagare över en natt

På morgonnatten den 28 oktober 1958 ringde diplomingenjör Jaakko Murto, då anställd vid Metex, upp Pöyry som just återkommit från en utlandsresa och ville träffa honom omedelbart.

— Han förklarade att vi blivit erbjudna att planera en fabrik för Metsäliitto tillsammans. Klockan fyra på morgonen började vi utarbeta kontraktet för projektet och en outline för ett öppet bolag Murto & Pöyry. Klockan åtta presenterade vi hela paketet för bergsrådet Westerholm. Vi hade fått vårt första uppdrag och jag hade samtidigt blivit företagare.

Då Insinööritoimisto Murto & Pöyry bildades var Jaakko Pöyry fortfarande anställd vid ”Tekno-Invest. Bolagets svenska direktör kom över till Helsingfors samma dag endast för att ställas inför fullbordat faktum: hans finländske VD hade plötsligt blivit sin egen, utan så mycket annat kapital än det andliga. Och inte nog med det: personalen hade nästan in corpore beslutat följa Pöyry.

Pöyry köpte Tekno-Invests lösöre och Murto & Pöyry startade verksamheten utan att ens behöva besvära sig med en flyttning.

Metsäliittos fabrik i Äänekoski körde igång produktionen 1961. Vid det laget hade Jaakko Pöyry redan ått sitt första utländska projekt, en cellulosafabrik i Norrköping, och farit över dit på tre år med ”sitt” team. Projektet i Norrköping blev en vändpunkt för Pöyry. Han kunde konstatera att vingarna bar, och att det fanns rum på marknaden för det projekttänkande och den know-how han kunde erbjuda. Total självständighet skulle ge mera rörelsefrihet, både kreativt och ekonomiskt. 1961 köpte han ut Murto ur firman. Mur FORUM 2/7 to fortsatte med konsultverksamhet i mindre skala till sin död några år senare.

Ingen är profet…

— Utan de inledande projekten i Sverige och senare i Norge skulle Pöyry-bolagen aldrig ha nått det format de har idag, säger Jaakko Pöyry. — Finländska företag tror inte gärna på inhemsk expertis — ingen är profet i eget land.

Ännu fem år efter grundandet hade Insinööritoimisto Jaakko Pöyry & Co bara 61 anställda. Idag uppgår personalen till ca 19000, och ungefär hälften arbetar utanför Finland. Sammanlagda årsproduktionen av alla de cellulosa- och pappersfabriker bolaget planerat uppgår till 12 miljoner ton. Bolaget är ett begrepp inom sin bransch i Norden — enligt mångas uppfattning i hela världen. Då presidentens exportpris utdelades första gången 1967 var Pöyry-bolagen en av de tre mottagarna, och har också rönt internationellt erkännande som en ledande auktoritet på världsskogsindustri av instanser som FAO, OECD och Världsbanken.

Jaakko Pöyry är oförfalskat stolt över sitt företag. Också de senaste kritiska åren har gått acceptabelt. Några avdelningar har varit aningen undersysselsatta, men situationen har inte krävt större åtgärder.

— Svåraste problemet har varit av psykologisk art. För den som utför intellektuellt arbete är det kanske speciellt tungt att inte kunna fylla sin dag med meningsfulla uppgifter. Och så är det med inteHektuell förmåga som med så mycket annat: om den inte är i oavlåtligt bruk, rostar den.

Inortodox ledare

Pöyry-bolagens tillväxt och framgång vittnar om att dess grundare är en gudabenådad organisatör och en stark ledarpersonlighet — något han själv förnekar.

— Vi har haft arbete, arbetet har fött fram en organisation och skapat resurser i form av know-how och ekonomiskt resultat. Utan mina fantastiska medarbetare skulle det inte ha varit möjligt. Men ledarfrågan — jag avskyr begreppet ”professionell direktör” (ammattijohtaja). Själv är jag lättledd och lättmanipulerad som alla här vet… Jag engagerar mig i mina medmänskor. Under alla dessa år har jag här i firman fått vara biktfar, psykolog och läkare. Jag kan aldrig hålla isär affärer och mänskliga aspekter. Varför borde man förresten göra det? Arbetslivet handlar ju i högsta grad om mänskor, om individer.

Pöyry lever som han lär, intuitivt och impulsivt. Han betraktar byråkrati som ett symptom på inkompetens. Beslutsprocessen inom bolaget har därför varit snabb och okomplicerad, koncentrerad till en enda person, Jaakko Pöyry. Han har också i huvudsak själv skött affärsförhandlingarna.

Världsmarknadens och kundernas krav på ökad expertis har emellertid medfört att Pöyry lättat på den intensiva centraliseringen. Sedan ett par år omfattar bolagens högsta ledning förutom Pöyry själv (styrelseordförande och Chief Executive Officer) Niilo Ryti (VD), Eric Ehrnrooth (VVD) och Risto Eklund (VVD), vilka också är delägare i moderbolaget. Men fortfarande är det Pöyry själv som sköter nyckelkontakterna.

— Sociala förbättringar är i princip av godo, säger tekn dr Jaakko Pöyry. — Men ingen kan i längden ge ut mera än han förtjänar, och det gäller ocks hela nationer.

— När jag blir 60 skall jag dra mig tillbaka från den operativa verksamheten och bara kvarstå som styrelseordförande, säger han. — Vi letar redan efter följande ledargeneration och handplockar förmågor, potentiella ledare för kommande årtionden. Det kommer naturligtvis att bli ändringar i ledarstilen. Det är en sak att i egenskap av grundare leda ett företag, och något helt annat att vara central beslutsfattare utan denna sk historiska auktoritet. En annan ledarstil kommer också att inverka på alla organisationsnivåers arbetssätt — det blir den nye ledarens uppgift att göra övergången så harmonisk som möjligt.

Världen är ett hem

Idag Helsingfors, i morgon Teheran, Sao Paulo eller någon annanstans. Pöyry rör sig hemvant mellan kontinenterna och tillbringar mer än hälften av året utomlands.

— Jag känner mig hemma överallt där jag har vänner, säger han. — Men jag upplever mig som finländare — vilket dock inte utesluter möjligheten alt jag skulle bosätta mig permanent utomlands i framtiden. Genom att de projekt vi arbetar med kräver avsevärda kapitalinsatser och finansieringen blir en allt knepigare fråga i Finland, kan detta visa sig ändamålsenligt.

Men det är inte dagsaktuellt. Tills vidare stannar han i hemlandet. Fritiden tillbringar han på sommarvillan i Lojo.

— Det bästa med framgången är inte den materiella utdelningen, säger han, utan att se resultaten av sitt eget arbete nästan varthelst man reser, att få nya uppdrag och veta att man kan anta utmaningen.

Allting har ett pris. Man får ingenting till skänks. Framgång är det som syns i form av positiva bokslut, sysselsättning för den personal man har ansvar för, levnadsstandard, erkänsla. Det som inte syns är det hårda arbetet, försakelserna, eftergifter på det personliga planet. Svårigheterna att få tiden att räcka till för ett normalt familjeliv. Mänskliga relationer kräver en hel del vård och tillsyn.

— Ett arbete som så här intensivt absorberar en familjemedlem kräver stor förståelse från familjens sida, om man skall kunna undvika onödiga friktioner, säger Jaakko Pöyry. han bör veta vad han talar om 17