Ett steg mot nyordning eller ny uppdelning?

av Christian Sundgren Forum 1979-11, sida 19-20, 20.06.1979

Unctad V: Ett steg mot nyordning eller nyuppdelning?

Den femte Unctad-konferensen i Manila avslutades på morgontimmarna den 3 juni. I en månad diskuterade 5 000 delegater från 144 länder det mesta som ingår i begreppet en ny ekonomisk världsordning (NEV). Men att man skulle ha enats om en sådan — det kan man verkligen inte säga. Däremot lyckades de industrialiserade västländerna och de socialistiska länderna avvärja utvecklingsländernas långtgående reformkrav. Man står långt ifrån varandra. Begreppet en ny ekonomisk världsordning har mist sin glans.

7” Den viktigaste och samtidigt känsligaste frågan på Unctad-konferensen var handeln och handelshindren. U-länderna hade från början gått in för att komma med en bredsida mot industriländernas protektionism. Tokyo-rundan har inte fått gott betyg på det hållet. I synnerhet inte då tullsänkningarna industriländerna emellan har åtföljts av frivilliga bilaterala handelsbegränsningar mellan industri- och utvecklingsländer. Finland har ju också dylika avtal med textilländerna i Asien.

Men frågan är svår. U-länderna ser handelshindren som ett hot mot deras industrialisering och i-länderna ser u-landsimporten som ett hot mot den redan höga arbetslösheten. U-länderna ville därför koppla ihop frågan med kraven på en industrianpassning från i-ländernas sida. Men att i marknadsekonomierna pricka för vilka industrier som skall läggas ner till förmån för en u-landsimport hör inte till systemets spelregler.

Därför kom man inte heller till någon enighet i denna fråga. Kompromissen blev ett uttalande mot protektionistiska åtgärder och ett beslut om att Unctad-sekretariatet i Genåve skall göra en utredning om hur protektionismen drabbat u-länderna.

Få konkreta resultat

Enighet nådde i- och u-länderna i alla fall i några frågor. Några ele FORUM 11/7 ment i utvecklingsprogrammet för nästa årtionde har klarnat med Uncetad V. De minst utvecklade länderna i världen skall få ökat bistånd. Uncetad-sekretariatet skall få mera medel, och dess arbete effektiveras. Samarbetet mellan u-länderna kommer att bli allt viktigare, U-länderna har därför med Unctad V tagit ett steg mot en egen samarbetsorganisation i stil med OECD.

Ett viktigt resultat var också de frivilliga bidrag som gavs till råvarufondens utvecklings- och forskningsprogram (”second window”). Enligt beslutet från mars i år skall man samla ihop 350 miljoner dollar till denna del av råvarufonden, medan själva finansiella buffertdelen, som skall stabilisera råvarupriserna, går på 400 miljoner dollar. Med Unetad V har man nu 88 miljoner dollar insamlade till ”second window”. Bla Finland kunde på konferensen meddela att vi bidrar med 2 miljoner dollar.

Mycket som skulle med föll bort

U-länderna hade förberett sig väl inför Unctad V. På ett gemensamt ministermöte i Arusha hade de enats om ett långt dokument med krav på hur en ny ekonomisk världsordning måste byggas upp för att få resultat för dem. Men det var egentligen få saker som fick stöd i Manila. Bort föll deras krav på en industrianpassning i industriländerna, kravet på att kunna utnyttja Unctad-sekre tariatet för interna utredningar, kravet på en uppdelningskod för de internationella bulk- och tankfartygstransporterna, kravet på en legal och bindande kod för överföring av teknologi till u-länderna, kravet på en större u-landsandel i de internationella kapitalinstituten och kravet på att slå fast en ny biståndsprocent för nästa utvecklingsårtionde.

Låsta postioner

De internationella ekonomiska problemen och de konkreta resultat som nåtts i dialogen mellan i- och u-länder (närmast råvarufonden) före Unctad V bäddade för att man inte kunde vänta sig speciellt stora resultat i Manila. Utmärkande blev i stället de låsta positionerna mellan de olika grupperna. De socialistiska länderna fick hård kritik för sina låga biståndssiffror, industriländerna för sin protektionism, och u-länderna för sina alltför långtgående, orealistiska krav.

Öppningarna mellan de olika grupperingarna var få, och de nordiska länderna höll sig snällt till industrilandsgruppen ledd av USA, BRD och Japan. Endast Holland med sin biståndsminister på plats i slutskedet av konferensen avvek från gruppdisciplinen, och gick u-länderna mer till mötes när det gällde industrianpassningen.

De socialistiska länderna har allt svårare att komma undan kraven på ökat u-landsbistånd genom att hänvisa till västvärldens koloniala ansvar.

Splittring i u-landsleden

Skillnaderna inom u-landsgruppen är stora. Det visade Unctad V. Behoven, kraven och önskemålen är helt olika i de rika oljeländerna och de fattigaste u-länderna. För att inte tala om skillnaderna mellan militärstyrda Filippinerna och socialistisk 19

Angola. Också de sk NIC-länderna, de nyligen industrialiserade länderna, har sina egna intressen. Deras industrialisering ligger rätt långt i händerna på internationella företag och deras investeringar. De vill därför inte gå lika långt som andra u-länder när det gäller regler för de multinationella företagen.

På Unctad-konferensen i Manila var det i alla fall oljan som höll på att skapa en definitiv oenighet i u-landsleden. De latinamerikanska länderna vill inte acceptera att oljeländerna höjer sina oljepriser samtidigt som man talar om ökat internt samarbete och bättre u-landsgemenskap.

Nyuppdelning

Unctad V samlades för att tala om den nya ekonomiska världsordningen, Den kom man inte fram till, och knappast kan man heller komma fram till en ny ekonomisk världsordning med resolutioner. Det krävs en stark politisk vilja inom alla grupper för att komma så långt. ”Nu blev Unctad V varken en seger eller en förlust”, som den 80-årige konferensordföranden Carlos Romulo formulerade sig i sitt slutanförande.

U-landsgruppen var tydligt besviken, men ansåg att det faktum att man inte nådde lösningar i industrioch finansfrågor visar hur långt man står ifrån varandra, och att det också är ett ”resultat”.

Det kanske är dags att sluta hoppas på den nya ekonomiska världsordningen som någon gemensam oc enhällig trollformel som löser alla utvecklingsproblem. Medan u-länderna är ute efter en rättvisare arbetsfördelning, är industriländerna i öst och väst ute efter nya marknader och nya intresseområden. Mot denna krassa utvecklingsrealism som tydligt kom fram i Manila skulle det finnas många möjligheter för de nordiska länderna att komma med egna konkreta samarbetsförslag. De u-länder som kommer att satsa på ett ökat internt samarbete har intresse och behov av vårt kunnande.

Unctad V gäller oss i praktiken

Utvecklingskonferensen i Manila slog inte fast någonting konkret när det gäller industrianpassningen och de direkta kopplingarna mellan industriländer och u-länderna. Men u-ländernas betoning av deras interna samarbete kommer att få effekt på lång sikt för vår ekonomi.

För det första kommer u-ländernas industrialiseringsgrad att öka ytterligare, och därmed deras konkurrenskraft. För det andra kommer en bättre reglering av den teknologi som används i u-länderna att skapa nya marknader för de medelstora företagen.

— Det är viktiga frågor som diskuterats på Unctad V konferensen. Anpassningen betyder i praktiken att man vid investeringar i u-länderna måste använda mycket mer lokal kapacitet i krigsutrustningen. Dessutom måste man använda sig av en teknologi som är användbar i u-länderna.

Det säger ekon dr Christian Junnelius från SIAR, Scandinavian Institutes for Administrative Research. Och Anders Hultman, som är SIARs man på den växande ASEAN-marknaden, tillägger — Man skall inte komma med en tipp-topp-utrustning modell 1979. Det finns många exempel här hur det har slagit fel. I stället skall man ta med sig en utrustning som passar. Man skall veta att kapitalkostnaderna är låga.

Någonting för nordiska medelstora och små företag alltså — Absolut. Här finns mycket att hämta just för dem. Ett storföretag på ASEAN-marknaden motsvarar ett medelstort företag i Skandinavien. Här är företagarna närmast rädda för de stora giganterna. Familjeföretagen jobbar hellre med oss nordbor. Det finns exempel där vi vunnit i konkurrens med 100 gånger större företag från USA och Japan.

Omsesidighet förutsätts

Men t ex de finländska storprojekten i miljardklassen på Filippinerna kräver väl en motsvarande öppning hemma — Med mycket stor sannolikhet. Både de lokala myndigheterna och de internationella finansinstituten kräver en bättre balans i handeln. Det är därför klart att man nu kräver en större import från vår sida från Filippinerna på de områden där de traditionellt är starka,

Christian Junnelius betonar denna sida av anpassningen som en allt mer internationaliserad ekonomi kräver av oss, och som också u-länderna på Unctad-konferensen var måna om att understryka. I stället för att textil-, gummi- och skoindustrin skall slå igen menar Junnelius och Hultman från SIAR att just de företagen skall söka sig till u-länderna och ASEANmarknaden med sitt kunnande.

— För att överleva i Finland och som leverantör måste sortimentet vidgas med billiga produkter som inte längre konkurrensmässigt kan produceras i Finland.

Också våra traditionella hemmaindustrier kan med andra ord ge sig iväg med sitt kunnande till u-länderna. Ofta kan deras kunnande komma mer till pass just för u-landsmarknader. En u-landsinvestering blir i det fallet inte bara ett sätt att med de lägre arbetskostnaderna se till att man håller sina marknadsandelar i de industrialiserade länderna.

Christian Sundgren

FORUM 11/79