EU förändrar Norden
av Pär Stenbäck Forum 1995-10, sida 08-09, 24.08.1995
Pär Stenbäck
EU förändrar Norde etyder EU slutet för Norden? Den B frågan fick jag ständigt för ett halv år sedan, men allt mera sällan idag. Den värsta EUforin har lagt sig, det nya medlemskapet blev ju trots allt inte en så dramatisk upplevelse efter årsskiftet som många kanhända tänkt sig. Vi är tillbaka i vardagen och det nordiska samarbetet är en del av vardagen.
Media hade vissa förväntningar på att det officiella nordiska samarbeismaskineriet skulle begå harakiri när det insåg att EUmedlemsskapet var ett faktum. Man såg framför sig nedläggningsrubrikerna efter såväl höstsessionen i Tromsö (november 1994) och vårsessionen i Reykjavik (mars 1995). Båda betecknades som “historiska” eller “definitiva milstolpar” i Nordiska Rådets historia. Råds- och regeringsmaskineriets självbevarelseinstinkt var dock helt intakt och de båda instanserna kunde redan i Tromsö enas att det behövdes reformer — reformer som skulle rädda samarbetsapparaten från den politiska sotdöden.
Minskat Norden-intresse?
Analysen och snabbheten med att sätta igång reformprocessen var det alltså inget fel på. De flesta nordiskt inriktade politiker insåg att den starka fokuseringen på EU både bland beslutsfattare och allmänhet automatiskt skulle leda till minskat intresse för det nordiska, ett samarbete som aldrig kunnat framtvinga en union eller som helt enkelt inte hade den rätta volymen för att tillfredsställa de nordiska ambitionerna.
I tillägg stod det klart att aktörerna i det mellanstatliga samarbetet, politikerna, skulle få betydligt mindre tid för det nordiska. EU:s ministerråd innebär en massa tidsanvändning och Brysselmötena skulle nog alltid få prioritet för ministrarna.
Parlamentarikernas intresse skulle rikta in sig på Europa-parlamentet och arbetet i riksdagarnas Europa-utskott. Nordiska Rådet skulle bli en tummelplats för dem som inte rymdes med på Europa-tåget. antog man.
Delat Norden
Spänningen mellan Nordiska Rådet. den nordiska riksdagen och Nordiska Ministerrådet. regeringarnas samarbetsorgan, har traditionellt skapat en viss dynamik och -— något artificiellt — borgat för rubriker före, under, men aldrig efter Rådets två årliga sessioner. Den här gången överbyggdes klyftan snabbt och fem ministrar och fem parlamentariker fick av statsministrarna och Rådets presidium i uppdrag att snabbutreda det officiella samarbetets framtid och reformbehov.
Så skedde också och det visade sig lika snabbt att den politiska viljan all fortsätta fanns där —i stort sett orubbad. Såväl länderna som de fyra politiska partigrupperna hade inga grundläggande motföreställningar att komma med. Det nordiska samarbetet behövdes nu mer än någonsin, inte minst för att hålla ihop ett Norden som hotades av splittring. Geografin och politiken kom att sammanfalla efter folkomröstningarna och tidigare beslut. Grönland och Färöarna stod utanför EU. Island hade aldrig ansökt och Norges folk sade nej. Det västliga Norden stod alltså utanför EU. medan Central- och Östnorden var medlemmar i Unionen.
Tre grundpelare
Resultatet av snabbanalysen blev att det framtida nordiska samarbetet skall bygga på tre grundpelare, det traditionella nordiska samarbetet, samarbete kring EU/EES frågor och samarbete med Nordens närområden.
Förändrades ländernas inställning till det nordiska samarbetet? Ja, och delvis på eu överraskande sätt. Som väntat blev Norge över en natt det mest nordiska av de nordiska. Alla utrikespolitiska samarbetskanaler fick hög prioritet, inklusive den nordiska. De flesta samarbetspropåer finner stöd hos Norge, som ser det nordiska maskineriet — med all rätt — som en informations- och påverkningskanal till EU.
Mer överraskande är det att det politiska etablissemanget i Danmark ser elt slags renässans för det nordiska. Vulgärförklaringen lyder att det beror på ett behov att motverka ett alltför starkt svenskt EU-inflytande; den nordiska ramen skall dämpa Sveriges ambitioner. En mera seriös förklaring är nog den att Danmark nu kan återgå till sina ideologiska rötter. I många frågor har man stått ensam i EU och Edinburghreservationerna är en stor fråga i dansk inrikespolitik. Norden passar såväl danska jasom nej-sägare, de förstnämnda kan hänvisa till att Sverige och Finland inte har reserverat sig mot Maastricht-traktaten och nej-sägarna hoppas på en tuff nordisk linje i kampen mot en federalistisk enhetsstat.
Finland och Sverige
Finlands nordiska orientering är traditionell och relativt oförändrad, man satsar fortsättningsvis på en mångfald av optioner i sin utrikespolitik, det är mest säkerheltspolitiken som föranleder fortsatt debatt. Triumviratet — Ahtisaari-Lipponen-Norrback utgör en garanti för att inga plötsliga kursändringar kommer att ske.
Sverige är idag mera oberäkneligt p.g.a. sitt allt överskuggande sparprogram. Vid statsministrarnas toppmöte den 29 januari föreslog Ingvar Carlsson en nedbantning a ”Tusentals Algotprodukter och en avgörande fakto som är gemensam för dem alla: kvaliteten.”
SN ESBO
HELSINGFORS
BJÖRNEBORG
TAMMERFORS
VASA « ABO
TALLINN « RIGA
STÅL » METALLER + MASKINER + ANLÄGGNINGAR » KOMPONENTER ECIALPRODUKTER + FARMACEUTISKA PRODUKTER
Forum nr 10/9 ministerrådets budget med 150 milj. DKE under de närmaste tre åren. Hans fyra ämbetsbröder sade dock resolut nej till dylika sparplaner. Tidpunkten ansågs vara ovanligt dåligt vald. Samtidigt som vi går med i EU och förklarar att Norden lever vidare, är det definitivt en fel signal att minska budgeten, ansåg majoriteten. Så blev det och Sverige fick nöja sig med en symbolisk sparbudget för 1996.
Även om man har förståelse för behovet av konsekvens i det svenska sparandet, är det inte fråga om stora summor i den nordiska budgeten. I år är slutsumman 718 milj. DKK varav Sverige visserligen betalar den största andelen, 40,4 26. Men Sveriges andel beräknas stadigt sjunka, sannolikt till 36 a under de närmaste åren då statistiken hunnit ifatt realekonomin.
Inga radikala reformer
Den som väntar sig radikala reformer av det nordiska maskineriet får nog vänta förgäves. Regeringssidan anser inte att det finns behov av genomgripande förändringar, samarbetet går bra och nu gäller det främst att säkra att de europeiska frågorna inkorporeras på den nordiska dagordningen.
Efter det att reformbesluten klubbades avstatsministrarna i Reykjavik. pågår nuen målmedveten process i alla ministerråd. inemot tjugo till antalet, för att skapa ett system för detta. Det gäller att identifiera frågor som så småningom skall upp på agendan i EU:s ministerråd, reda ut hur Norden ställer sig, ge Norge och Island en chans att påverka genom de tre medlemsländerna, kort sagt att skapa en nordisk profil inom EU.
Här uppstår ett klart dilemma. Formella blockbildningar inom EU ses inte med blida ögon och Benelux är ett historiskt betingat undantag. Att sedan axeln mellan Frankrike och Tyskland utgör EU:s viktigaste maktfaktor tycks inte förändra saken, inte heller att Medelhavsländerna målmedvetet driver sina regionala intressen. Ledande nordiska politiker har därför intygat att vi inte skall samköra, lika litet som vi ansökte tillsammans. En dansk minister har uttryckt sig på ett adekvat sätt:“Den danska regeringen säger nej till ett formellt nordiskt block inom EU, men vi danskar älskar ett reellt nordiskt block inom EU!”
Samarbete, men hur?
Men samtidigt fortsätter det regionala samarbetet i Norden, t.o.m. välsignat av EU som godkänt en deklaration härom i samband med förhandlingarna om medlemskap. På varje dagordning inom Nordiska Ministerrådet återfinns EU-punkter, inte för officiella beslut men för all tänkbar diskussion och alla möjligheter att dra upp gemensamma strategier inför beslutsfattandet inom EU.
Kommer de nordiska länderna då att utnyttja den plattform som Nordiska Ministerrådet utgör för sin EU-samordning? Svaret är idag inte givet. Såsom vanligt i denna starkt decentraliserade och individvalistiska samarbetsapparat kommer somliga mi Forum nr 10/9 nisterråd att göra det effektivt, andra kommer att försumma möjligheten. Til syvende og sidst kommer det att bero på enskilda ministrars politiska vilja och energi att dela med sig av sina kunskaper och önskan att få stöd av kollegorna i förberedelserna för nationella EU-ställningstaganden. Med andra ord kommer EU-beredningen i ministerråden att skötas på precis samma villkor som det nordiska samarbetet överhuvud.
Norden som grupp har begränsade möjligheter att påverka EU:s beslut i det skede ett förslag till direktiv ligger på ministrarnas bord i Bryssel. Påverkan bör ske långt tidigare och det innebär problem inte bara för NMR utan också nationellt. Medlemsstaterna har den bästa utkiksposten när det gäller att identifiera problem på kommande, NMR och Norge-Island har det svårare utan aktiv hjälp av de tre medlemsländernas utrikesförvaltningar.
Info: “mera” än “relevant”
När detta skrives pågår ännu en intern debatt inom Råd och Ministerråd om hur man bäst skall kunna trygga tillgången på analytisk information från EU. Mängden av information är det inget fel på men vem bearbetar den och omvandlar den till relevanta nordiska = frågeställningar? Utrikesförvaltningarna tjänar ju nationella intressen och det kan bli svårt för dem att “tänka nordiskt”.
Men det hjälper säkert att två länder — Sverige och Finland — har nordiska samarbetsministrar som samtidigt är Europaministrar. I Island är samarbetsministern samtidigt utrikesminister och i Danmark är den biträdande statsministern nordisk minister. Av detta kan man dra slutsatsen att det nordiska är högt prioriterat i länderna.
Nordiska lagar, europeiska direktiv
En intressant poäng i reformarbetet är det fortsatta nordiska lagstiftningssamarbetet, det nätverk som idag gör Norden till ett så homogent område i världen. EU-direktivens tillämpning i nationell lagstiftning skall också dryftas inom det nordiska samarbetets ram för att undvika att vi glider ifrån varann genom olika tolkningar av direktiven! Den danska erfarenheten efter mer än tjugo års medlemskap är att ett EU-direktiv kan få förvånansvärt olika nationella skepnader.
Inom Nordiska Rådet går reformarbetet något långsammare. Här ser det ut att mynna ut i en organisationsreforrma där man blandar om korten, hur mycket återstår att se. Frågan gäller delvis om länderna eller de politiska grupperna skall ha makten. De fyra grupperna skulle gärna bestämma den politiska dagordningen enligt europeisk praxis men de nationella delegationerna med starka sekretariat spjärnar emot. Nordiska Rådet vill bli ett debattforum för Europa-frågor och en specialsession för Europa-frågor arrangeras sannolikt i mars 1996 — lagom inför regeringskonferensen.
Tanken är att dra in också de nordiska medlemmarna iEU-parlamentet iden debatten.
Gallra institutioner?
Produkter av reformarbetet är också en institutionsutredning, en politisk evaluering av om vi faktiskt behöver alla våra 45 nordiska institutioner som finansieras över NMR:s budget. I Finland gäller det alltså Nordiska Investeringsbanken. Projektexportfonden, Nordtest. NIVA etc. Utredningen skall ge svar på frågan om alla uppfyller den nordiska nyttan, ett nyckelbegrepp i reformarbetet.
Nordisk nytta kan uppnås när en samarbetsform ökar den samnordiska kompetensen eller konkurrenskraften i förhållande till omvärlden eller när samarbetet sysslar med sådant som nationalstaten ändå borde ta hand om men som görs mera rationellt av länderna tillsammans. Också samnordiska manifestationer av kulturell eller språklig art är en del av nyttobegreppet.
Nya grepp behövs
Men nyttobegreppet kan också vara offensivt. Chefdirektör Ilkka Suominen har utrett om det finns nya samarbetsområden som kunde dras in i det nordiska. Tanken är att man kunde förbättra den nationella konkurrensförmågan inom EU genom att slå påsarna ihop eller fördela arbetsuppgifterna på ett rationellt sätt.
På många statliga serviceområden. ino smala forskningssektorer etc. innebär EESavtalet och EU-medlemskapet ökad konurrens. inte minst från de stora kontinentalstaternas starka ekonomier och stora, anske subventionerade institutioner. Behöver vi egna nationella institutioner på alla områden i Norden samtidigt som vi är med i en europeisk integrationsprocess av aldrig skådat slag? Företagsledare i Norden måste besvara motsvarande fråga och svaret kan eda till en ny våg av nordiska koncernbildningar: EU innebär inte bara möjlighefer utan också betydande utmaningar. Det officiella nordiska samarbetsmaskineriet arbetar för högtryck för att omorma sig så att det kan bidra till denna integrationsprocess utan att den nordiska identiteten och profilen går förlorad. Någon pessimism inför framtiden tycks inte råda trots att man på sina håll nog anser att reformprocessen kunde gå både längre och snabbare. Men vi är ju rätt konservativai Norden och nordismen är ett bestående värde. 9