Eurodynamik nu ett faktum
av Emily von Sydow Forum 1995-11, sida 22, 14.09.1995
Eurodynamik nu ett faktum
Det gäller att hänga med i konjunkturoraklens svängar. Nu senast kom de vanligtvis nattsvarta pessimisterna från de två tyska storbankerna, Deutsche Bank och DG Bank med sina prognoser, som båda pekade rätt i himlen för gamla Europa (EU15) och långt ner i dalen för USA och Japan.
nligt prognoserna skall det vara
Europa som är tillväxtkämpe d närmaste åren. USA och Japan sackar duktigt efter. Balansen i det som kallas den ekonomiska triaden är rubbad. Europa ligger i täten efter ett par decenniers eftersläntring. “Efter euroskleros kan man tala om eurodynamik””, förklarade en tysk ekonom för den danska affärstidningen Barsen.
Uppåt med USD
Prognosmakarna förutser en stark ökning av USA-dollarn. När den amerikanska dollarn ökar i värde sjunger hela Europa en lovsång, för då blir de europeiska pengarna och produkterna relativt billigare och lättare att exportera, inte minst till USA.
Enligt The Economist började dollarns uppgång efter att den amerikanske centralbankschefen tillsammans medsinjapanske och tyske kollega träffades i mitten av augusti: “Centralbankschefer är inte fullständiga mesar. Den 15 augusti slog de sig samman för att massera pengamännen (the moneymen). De puffade upp dollarn med 2,8 246 mot D-marken och 3,46 mot yenen. Ställda inför ett sådant kraftigt skutt, beslutade finansmarknaderna att dollarns fall tidigare i år bara var ett dåligt minne”, skriver tidskriften med sedvanlig märg och must.
Emily von Sydo 22
The Economist varnar dock för att den senaste uppgången endast är en Iiten hicka, jämfört med den tioåriga nedvärdering gentemot D-marken och yenen, som dollarn har genomgått. 1985 kostade dollarn 3.5 D-mark respektive 350 yen. Idag kostar den 1,5 Dmark respektive knappt 100 yen, och är försiktigt på väg upp.
Var blev Japan?
Japan är hopplöst på efterkälken och har haft nolltillväxt de senaste åren och kan bara hoppas på en halv procentenhets tillväxt under de närmaste två åren. De stackars japanerna, som tidigare var en hel produktionsvärlds föredöme, får nu finna sig att bli förbi |,
Den iapanska ekonom vad den varit, inte i börssalen och inte på fabriksgolvet.
sprungna av asiatiska tigrar och inte minst Kina. Småningom räknar man med att Japan skall kunna casha in på tillväxten i Sydostasien. men inte riktigt ännu.
Dessa muntra prognoser måste väl vara mums för dem som sysslar med att planera för den gemensamma valutan. Annu så länge låter reaktionerna vänta på sig i Bryssel. EU-kommissionen är en koloss som befinner sig i semesterdvala: Vakterna studerar hellre de fåtal besökarnas sommarklädsel än deras passerkort.
Och i Tyskland är “ecu” fortfarande ett ord man kallar sin värsta fiende och “gemensam valuta”, säger man bara till sin näst värsta ovän.
A-laget dyrt
Nu när EU oundvikligen är på väg mot en gemensam valuta, tvingas man ta ställning till en rad obehagligheter som följer i dess spår. Vid det inofficiella finansministermötet i Valencia i slutet av september kommer ministrarna att diskutera det allra delikataste av dessa: Vad händer vid själva övergången när de starkaste länderna (troligen Tyskland, deras satellitvalutaländer, som Benelux), Frankrike, kanske Finland går in i en valutaunion senast den 1 januari 1999?
Alla har godtagit tanken på ett A- och ett B-lag inom den europeiska valutaamiljen, men nu börjar A-lagarna, läs ;yskarna, oroa sig för att det kan bli väldigt dyrt att vara medi första ledet. I dag finns det en ecu, vars värde är bestämt av en viktning av de deltagande valutorna. När de starka valutorna hoppar ur korgen, väger den lättare och den gamla ecun blir mindre värd, i förhållande till den nya gemensamma valuan, som skapas av A-lagsländerna.
U-länder vinner
Det innebär i förlängningen att alla utbetalningar, som görs mestadels till de attiga länderna i EU genom strukturonder och liknande, blir dyrare att göra för nettobidragsgivare, som framör allt Tyskland.
Mottagarländerna kan å sin sida leva kungligt på att byta sin ynkliga valuta mot ecu. Ja, de kan till och med frestas att devalvera för att öka sin konkurrensfördel gentemot hårdvaluteländerna. Det skulle kortsiktigt ge massor av klirr i kassan, men på lång sikt minskar det ländernas möjlighet att delta i den gemensamma valutan.
DEM till Schweiz…
I mellantiden ängslas de tyska investerarna och privatplacerarna över utsikterna att överge sin säkra mark, trots att den numera genom sin tyngd mera liknar en dragg än en draghjälp i ekonomin. Enligt uppgifter börjar många tyskar planera för att placera om sina pengar i Schweiz. De oroar sig för vad valutaunionen kan göra för obligationskurserna. De räknar också med att den höga räntan skall hålla i sig över en övergångsperiod.
Tyska investorer menar, möjligen något hemmablint, att devalveringsrisken för den gemensamma valutan är större än risken för att D-marken skall nedvärderas. Därför kan det vara säkrare att gå in i schweizerfrancs, menar de. Det resonemanget bygger dock helt på att CHF skall stärkas — vilket det givetvis inte finns någon garanti för. De schweiziska obligationerna ger en avkastning på under fem procent, så utan en kursvinst är det en föga attraktiv placering. Q
Forum nar 11/95