Eurokrisen blir politisk kris
av Janne Salonen Forum 2013-03, sida 06, 28.03.2013
HI FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK
NR 3 2013
Valresultatet i Italien är ett exempel på att eurokrisen allt mer håller på att förvandlas tillen politisk kris.
JANNE SALONEN TEXT
X Sedan hösten har en del redan pustat ut i lättnad över att eurokrisen verkade vara över, åtminstone isin mest akuta form. En del högt uppsatta EU-tjänstemän, bland dem kommissionär Olli Rehn, gav redan uttalanden i denna riktning.
Under vårvintern har emellertid en del alarmerande utvecklingar tytt på att detta ännu inte är fallet. Snarare är det så att eurokrisen har övergått i en mera kronisk form som kan fortsätta ännu i minst ett par år.
Tyngdpunkten i eurokrisen håller allt tydligare på att förflyttas till det politiska planet. Den höga arbetslösheten i de sydliga, krisdrabbade euroländerna håller på att ge politiska utslag i val. Det tydligaste exemplet var parlamentsvalet i Italien, där de flesta rösterna gick till Berlusconis parti och till ett protestparti styrt av komikern Beppe Grillo, den så kallade M5S-rörelsen.
Berlusconi vill överge allt vad åtstramningar heter, som infördes av Mario Montis tjänstemannaregering och som i hög grad bidrog till att Italiens läge på finansmarknaderna stabiliserades och eurokrisens akuta finansiella skede verkade avta.
Grillos parti villrentav att Italien träder ut ur euron, och slutar betala sina skulder. Det säger sig självt att om sådana idéer blir italiensk politik, blir faran återigen mycket akut för eurons fortbestånd.
Italiens skulder är de största av alla euroländer, och inga stabiliseringsfonder eller mekanismer har tillräckliga resurser för att hålla Italien flytande.
Men tills vidare fokuseras ansträngningarna på att få fram en vänsterledd regering i Italien som kanske med stöd av Berlusconi kan få till stånd något slags ekonomiskt saneringsprogram. Tills vidare har de italien -Urokrise ur DOLT
ISK Kri ie 5 = 5 = = = S 2 & = = 2 S ? = > =
Komikern Beppe Grillos valframgångar tyder på en ökande frustration bland de italienska väljarna.
ska låneräntorna inte rakat i höjden, och Italien kan ännu finansiera sig på lånemarknaderna. Det är som om finansmarknaderna nu har bestämt sig för att läget trots allt inte är så alarmerande.
kaliens valresultat tyder på en ökande frustration bland väljarna, som i de mest krisdrabbade sydeuropeiska länderna blir allt mer ovilliga till nya uppoffringar för att stabilisera sina egna länders statsfinanser och minska på skuldsättningen. Detta har många negativa konsekvenser för Europa: eurokrisen fortsätter en längre tid, och riskerna ökar att situationen blir ohållbar i något land.
Det ger också en signal till omvärlden, européerna är ovilliga till några som helst uppoffringar eller avkall på egenintressen för att förbättra förtroendet för euron. Detta riskerar att skada tilltron till Europa i omvärlden.
Samtidigt är det lätt att förstå frustrationen hos de italienska väljarna. Det politiska systemet har främst gynnat eliter med goda politiska kontakter, vanliga medborgare har inte fått mycket till del av de statliga utgifterna som harlett till de stora skuldsättningarna.
Eurokrisen ser ut att omvandlas åtminstone delvis till en politisk legitimitetskris för de egnanationella och europeiska beslutsfattarna hos väljarkårerna i de krisdrabbade sydeuropeiska länderna, där en hel förlorad generation kan vara resultatet av en arbetslöshet som uppgår till 20-25 procent, och ungdomsarbetslösheten till över 50 procent. Det är samhällen som inte ger ungdomar några förhoppningar för framtiden.
Då detta skrivs är Cypern i fokus: EUkommissionen och valutafonden IMF har ställt en skatt på depositioner, av vilka en stor del representerar kapitalflykt från Ryssland, som villkor för stöd för att rädda Cyperns finanser.
Cyperns största banker anses konkursfärdiga till följd av att depositionerna i stor utsträckning använts till att finansiera Grekland och grekiska låntagare. Cypern kan dock vara så litet att ”trojkan” som representerar EU och IMF kanske tar risken att den lilla örepublikens finanser havererar, ifall inte cyprioterna faller till föga för trojkans och i synnerhet den största finansiären Tysklands krav.