Europarådet och Finland
av Filip Hamro-Drotz Forum 1987-09, sida 10, 21.05.1987
EUROPARÅD Dörrarna ö för Finland
ET: ppna
Finland är det enda västeuropeiska lan som inte är medlem I
Europarådet. Detia ä knoppost ägnat att höja vår europeisk profil. var finns den p tiska viljan ot g med I ett organ vars målsättningar v principiellt accepterar en 5 maj firades åter den årliga ”Europa-dagen": denna dag för 38 år sedan — 1949 — grundades Europarådet, Council of Europe som den första internationella organisationen efter andra världskriget. 10 nationer — Belgien, Danmark, England, Frankrike, Holland, Irland, Italien, Luxemburg, Norge och Sverige — var de grundande medlemmarna. I dag är medlemstalet 21 — utöver ovannämnda stater inkluderar Europarådet nu Cypern, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Island, Liechtenstein, Malta, Portugal, Schweiz, Spanien, Turkiet och Österrike. Det betyder att organisationen I sin nuvarande sammansättning täcker hela Västeuropa — med undantag av Finland. Europarådets centralaste målsättningar är € att verka för en bättre europeisk enighet 9 att upprätthålla principerna för parlamentarisk demokrati och mänskliga rättigheter Ö att förbättra levnadsvillkoren och slå vakt om humanitära värden.
Varje europeisk stat som accepterar dessa målsättningar är välkommen som medlem.
Säte i Strassburg
Europarådets högkvarter finns i Strassburg. Här verkar även dess sekretariat, där cirka 870 personer från de olika medlemsländerna arbetar,
Europarådet synes ha haft en central roll i förenhetligandet av de europeiska demokratierna. Dess roll och betydelse har förvisso under årens lopp förskjutits något mera i bakgrunden, i takt med uppkomsten av övriga internationella organisationer — som £G och EFTA. Också Europarådets arbetsfält har klart utvecklats från 50-talet. Man kan säja att rådet idag framför allt är ett gemensamt kontaktforum för befrämjandet av värden på den sociala sektorn. Europarådet har idag åtta huvudsakliga verksamhetsområdet + mänskliga rättighete € utbildning, kultur och sport e ungdomsfrågo 4 hälsovår 1 9 miljö och omgivnin 9 lokala och regionala myndigheter € juridiska frågo $ övriga sociala frågor
Dessa områden inkluderar talrika specifika frågor gällande samarbete och utveckling, som förverkligas främst genom konventioner och rekommendationer.
Konventionen om de mänskliga rättigheterna hör till de centralaste resultaten. I denna konvention definieras de mest grundläggande rättigheterna, bla tankefrihet, frihet att uttala sig, föreningsfrihet — bla fackförbund — rätt till hem och familj, rätt till politisk åsikt, behandlingen av fångar, förbud mot diskriminering etc. Samtliga medlemsstater har ratificerat denna konvention. Europarådet har inte endast uppgjort denna konvention, utan också byggt upp en mekanism för upprätthållandet av dess principer. Enskild individ eller stat kan ta upp konkreta fall till behandling, om konventionens principer inte iakttas. Sådana fall avgörs slutgiltigt av Haag-domstolen för mänskliga rättigheter.
En annan tungt vägande konvention är den s k European Social Charl, som definierar de grundläggande ekonomiska och sociala rättigheterna. Denna konvention gäller bl a rätt till arbete, sunda arbetsvillkor, rättvis lön, socialskydd, hälsovård, jämställdhet mellan könen etc. Även för denna konvention har rådet byggt upp en mekanism för uppföljning.
Ministerkommittén beslutsorgan
Europarådet är framför allt ett samarbetsorgan för de statliga myndigheterna. Dess beslutsfattande organ är ministerkommittén. De 21 utrikesministrarna sammankommer två gånger årligen. Vid mötena diskuteras aktuella frågor, och kommittén fattar beslut om konventioner och rekommendeationer, eller sammanställer gemensamma uttalanden. Tungt vägande konventioner och rekommendationer kan avges endast om samtliga medverkande förhåller sig positiva därtill. Överenskommelserna tillstälis medlemsländernas regeringar. Enskilt land har därefter möjlighet att ratificera respektiv konvention, varefter denna är bindande för landet ifråga.
Mellan ministerkommitténs möten leds Europarådets verksamhet av ackrediterade ambassadörer, som sammankommer månatligen.
Den andra centrala instansen är parlamentarikerförsamlingen, som sammankommer tre gånger årligen. Till denna hör 170 riksdagsledamöter från medlemsländerna. Enskilt lands antal beror på landets storlek; tex Sverige har sex representanter, Danmark fem och Norge fem. Enskilt land väljer själv sina representanter utgående från den politiska situationen. I Strassburg existerar ett partipolitiskt samarbete oberoende av nationella gränser. Representanterna deltar i församlingens verksamhet som individer.
Parlamentarikerförsamlingen har en konsultativ roll gentemot ministerkommittén. Församlingen debatterar aktuella frågor under sessioner som är öppna för allmänhe’en. Debatterna leder till rekommendationer som tillställs ministerkommittén och medlemsländernas myndigheter.
Vid sidan av ovannämnda instanser verkar tretton specialistkommittéer som avger förslag till ministerkommittén.
Utöver nämnda verksamheter sammankommer även övriga ministrar till gemensamma möten inom ramen för Europarådet. Dessutom upprätthåller medlemsländerna ett mångfacetterat samarbete mellan olika intressegrupper inom samhälet. Cirka 275 olika organisationer, bl a fackörbund och ungdomsföreningar, har observatörstatus | Europarådet.
Finland observatör
Finland har genom åren följt med Eurparådets verksamhet — våra representanter har närvarit vid möten och vi har t o m ratiicerat en konvention — den europeiska kulturkonventionen. Vi har dock inte anslutit oss till Rådet, utan upprätthåller observaörstatus — i likhet med Israel, San Marino och Jugoslavien.
De värden som promoveras inom Europarådet står helt i kongruens med de värden även vi i Finland accepterar. Också arbetssättet i Europarådet torde vara helt godagbart för Finlands del. Därtill har den inernationella situationen och Europarådets roll markant förändrats jämfört med de stara motsatsförhållanden som existerade i Europa på 50-talat. Sålunda torde det i sak inte existera några hinder för Finlands medJemskap i Rådet.
Steget in I Europarådet kan och bör tas av oss själva. Vid nyligen arrangerade valdiskussioner framkom att samtliga politiska läger förutom den yttersta vänstern har beredskap att ta detta steg. Ett medlemskap skulle sannolikt inte ha omvälvande konsekvenser. Men det skulle bla innebära att också Finland kunde påverka besluten i Europarådet. Ett tyngre vägande motiv för medlemskap är det faktum att detta definitivt skulle inverka positivt på den för oss så avgörande Finland-bilden utomlands.
Möjligheten finns att Finlands flagga skall återfinnas bland de övriga nationsflaggorna i Strassburg då Europarådet fyller 40 år den 5 maj 1989.
Filip Hamro-Drot 9/1987 FORUN,