EVA & MVA: Om att skapa och mäta ekonomiskt mervärde
av Bo-Göran Ekholm Forum 1997-04, sida 12-13, 24.04.1997
Skribenten är ekonomie doktor och professor i redovisning vid Svenska handelshögskolan,
Foto: Hans Paul
Helsingfors.
’nder de senaste åren har ino den företagsekonomisk vokabulären de nya modekon cepten EVA (Economic Value
Added) och MVA (Market Value Added) lanserats, framförallt från konsulthåll. Dessa nygamla begrepp har aktualiserats som en direkt följd av det (horisontella) värdekedjeresonemang,som Michael Porter införde på 1980-talet. Bl.a. publicerar tidskriften Fortune numera årligen en rankinglista över USA:s främsta MVA- och EVA-skapare.
Eftersom det förefaller att finnas mångahanda begreppsföreställningar på området och eftersom FORUM i detta nummer publicerar residualinkomst- (dvs. approximativt EVA) och MVA-uppgifter på 35 finska börsföretag, är avsikten att inom ramen denna artikel reda ut nämnda begrepp.
Mål: Maximering av företagets värde
I hela EVA- och MVA-tänkandet är det, på samma sätt som i den neoklassiska ekonomiska teoribildningen och i Porters strategiska resonemang, en självklarhet att företaget är samma sak som dess ägare. M.a.o. är företagets och ägarnas intressen är desamma: maximering av företagets värde.
I den ekonomiska teorin finns ingen plats för den managerialistiska tankemodellen, där ägarna representerar endast en intressentgrupp bland andra, vars minimiintressen den professionella ledningen måste försöka tillfredsställa. (Visserligen är man medveten om dylika mänskliga fenomen, men de betecknas närmast som en form av imperfektionismer, vilka på sätt eller annat måste elimineras).
Här är det inte fråga om några nya,
Bo-Göran Ekhol märkliga vertikala värdekedjor” (vilket t.ex. Jyrki Yeranen nyligen har föreslagit i sin bok Voittoa vaativat omistajat), utan endast fråga om hur man kan skapa effektiva kontrakt mellan ägare och ledning, så att inte ledningen ges tillfälle/ incitament att förverkliga egna målsättningar på ägarnas bekostnad. Detta är just det problem, som man fokuserar sig på inom agentteorin, vilken även har sina rötter i den neoklassiska ekonomiska teoribildningen. En metod, som man inom ramen för agentteorin funnit effektiv, är att skapa belöningssystem som binder den operativa ledningens ekonomiska välfärd till ägarnas välfärd, eller m.a.0. till utvecklingen av företagets värde. Man simulerar på det sättet ägande.
Det är bl.a. i detta sammanhang såväl EVA- som MVA-begreppen blivit aktuella som grund för belöningssystem.
Företagets värde i jämviktsläge Företagets värde kan man mäta på två sätt; som substansvärde och som avkastningsvärde. Substansvärdet kan enkelt definie ras som skillnaden mellan (nu värdet av tillgångarna och skulderna, eller:
Värde = Tillgångar - Skulder = Eget Kapital
Avkastningsvärdet kan man räkna antingen på basen av vinstutdelning (dividender) eller på basen av företagets resultat. Bägge sätten leder i princip till samma slutresultat. Avkastningsvärdet baserar sig på att kommande betalningsöverskott (Cash Flow) förflyttas till nuet via diskonteringsförfarande, eller: CF
Värde = Wi där CF = Cash Flow, n = periodernas
EVA & MVA: Om att skapa oc äta ekonomiskt mervärde
EVA (ECONOMIC VALUE ADDED) OCH MVA (MARKET VALUE ADDED) ÄR ”NYGAMLA” MÅTT PÅ HUR MYCKET EKONOMISK MERVÄRDE ETT FÖRETAG SKAPAR. DERAS ANVÄNDNING LIGGER BL.A.
I BELÖNINGSSYSTEM.
antal och r = avkastningskrav med beaktande av riskfri ränta + risktillägg.
Om vi antar given avkastning (CF) för i princip obegränsat antal perioder, kan vi förenkla ovanstående uttryck till föl jande formel:
CF rf
Teoretiskt sett bör betalningsöverskotten (CF) vara kassabaserade, men i verkligheten är det ofta bättre att som approximation använda sig av kostnads-/ intäktsbaserade överskott vid utvärderingen av företagets framgång på basen av ett begränsat antal tidsperioder. Risken för felslut till följd av dominansen av slumpmässigt fördelade in- och utbetalningar på perioderna är uppenbar.
Via användningen av diskonteringsförfarandet kan man säga att man via räntesatsen (= avkastningskravet, 1) eliminerar såväl tidsdimensionen (via den riskfria räntesatsen r,, t.ex. räntesatsen på statens obligationslån) som därtill hörande risk (via risktillägg). I enlighet med finansieringsteoribildningen definieras det enskilda företagets risktillägg som en koefficient beta (B) av alla värdepappers risktillägg (r,, - r) på en effektivt fungerande marknad.
Avkastningskravet på eget kapital (r) för en given period beräknas följaktligen på följande sätt:
Värde rer + fir nd
Om vi antar att den verkliga avkastningen (r") är lika stor som avkastningskravet (r), d.v.s. jämviktstillstånd råder på marknaderna, får vi följande likhet: CF Värde = ro = EK
I ett jämviktsläge är med andra ord ett
FORUM NR 4/9 företags avkastningsvärde lika stort som dess substansvärde. Företaget uppvisar visserligen vinst i sina bokslut (är ‘”lönsamt" i dagligt tal), men vinsten räcker enbart till för att kompensera ägarna för tid och risk. Ägarnas välfärd ökar inte. Företagets värdekedja är ett nollsummespel, d.v.s. betraktat i nuet byter företaget pengar med marknaden till kursen 1:1. Ur ägarnas synvinkel är denna typ av vegeterande verksamhet totalt ointressant.
I detta sammanhang kan vi hänvisa till Tobin’s Q-värde QJ. Tobin fick nobelpriset i ekonomi 1981) som mäter marknadsvärdets och substansvärdets relation. I ett jämviktsläge är denna relation = 1. Samtidigt kan vi även hänvisa till begreppet MVA (Market Value Added). Med MVA avses marknadsvärdets och substansvärdets absoluta differens, som ju i ett jämviktsläge = 0.
Företagets värde i obalanstillstånd
Om marknaderna (produktionsfaktoroch/eller produktmarknaderna) befinner sig i ett tillstånd av obalans och ett företag förmår exploatera obalanstillståndet, avviker den verkliga avkastningen (£r”) från avkastningskravet (r). Företagets resultat är härvid
CF = EK = r<EK + (r”- 7): EK
Såsom vi tidigare konstaterade kan företagets värde uttryckas enligt följande - CF Em r Om vi ersätter CF med uttrycket r x EK + (’- r) x EK erhåller vi definitionen:
Vär EK r
Av ovanstående ekvation framgår att ett företags värde är summan av dess substansvärde (eget kapital) plus nuvärdet av skillnaden mellan förverklingsbar avkastning och avkastningskrav gånger eget kapital, eller m.a.o. av resultatet av att marknaderna befinner sig i obalans (r" > eller < 1). Uttrycket (r"- Ox EK / rär samtidigt MVA:s ekonomisk-teoretiska definition.
Inom redovisningen förekommer uttrycket i samband med företagsförvärv i formen av ”affärsvärde” eller ”goodwill’ (om fr" > r).
Med andra ord avviker företagets avkastningsvärde från dess substansvärde vid förekomsten av obalanstillstånd. Om marknaderna ur företaget synvinkel befinner sig i ett positivt obalanstillstånd, och företaget kan exploatera detta, är r" > r och företagets ägare får ett ekonomiskt mervärde. Härvid är också Tobin’s Q-värde > 1 och MVA positivt. Företagets ledning förmår byta pengar med marknaden till en god kurs (t.ex. I mk : 1,2 mk).
Om åter marknaderna ur företagets synvinkel befinner sig i ett negativt obalanstillstånd (r" < r) förlorar företagets ägare pengar i form av nedgång i ägarandelens värde. Tobin’s Q-värde är < 1 och MVA är negativt. Företaget växlar pengar med marknaderna, med beaktande av tid och risk, till en dålig kurs (t.ex. 1 mk : 0,8 mk).
Att åstadkomma (positiva) obalanstillstånd och exploatera dem i en fungerande marknadsekonomi är i huvudsak en följd av ledningens strategiska, taktiska och operativa ansträngningar och ingalunda enbart en följd av omständigheterna. Här kommer bl.a. begrepp som relativ kostnadseffektivitet och marknadsfokusering in i bilden.
EVA-begreppet
EVA-begreppet är kort sagt samma sak som det tidigare kända residualinkomstbegreppet, eller resultat efter att såväl avkastningskravet för främmande som för eget kapital avdragits. Sålunda är EVA samma sak som MVA för en period, och med andra ord är företagets MVA samma sak som dess kommande EVA-värden diskonterade till nuet.
Att residualinkomstbegreppet fått EVA-namnet beror på att EVA i USA har registrerats som varumärke (EVAT") av begreppets lanserare, konsultbolaget Stern Stewart & Co. Innehållsmässigt avviker EVA" från det normala residualinkomstbegreppet endast därigenom att Stern Stewart & Co utför en serie korrigeringar av det redovisningsmässiga resultatet före beräkningen av EVATY. Dessa korrigeringar berör bl.a. aktivering av forsknings- och utvecklingsutgifter (utgifterna aktiveras och avskrivs), korrigering av LIFO-reserv, osv. Korrigeringarna synes närmast beröra gränsdragningsproblematiken mellan vad som skall betraktas som substans (EK) och vad som skall betraktas som avkastning på substansen (r"), vilket i och för sig naturligtvis influerar såväl EVA som MVA i egenskap av differensvärden även om inte avkastningsvärdet påverkas. Dessa korrigeringar kan jämföras med de korrigeringar som Företagsanalyskommissionen hos oss rekommenderar. Troligtvis har korrigeringarna enbart marginell effekt på slutresultatet.
På basen av ovanstående definition kan man sålunda definiera EVA enligt följande:
EVA = nettoresultat - r x EK = rö EK -r>x EK = (rr) E varav vi även ser att EVA är samma sak som MVA-formelns täljare.
EVA kan också räknas på basen av investerat kapital. Härvid utgår man från nettoresultat före avdrag av räntekostnader, från vilket sedan avdras såväl det främmande som det egna kapitalets vägda avkastningskrav WACC (Weighted Average Cost of Capital) enligt föl-J
VA = (CE + j väntaljatnace . I. Par feL kapital)
Genom att beräkna residualinkomsten på detta sätt kan man vid behov separera avkastningskrav från avkastning också gällande det främmande kapitalet.
Nyttan av EVA- och MVA- begreppen
Man kan fråga sig vilken nytta man sist och slutligen har av dessa “nya” begrepp? Uppnår man inte samma sak genom att använda de vanliga ROIoch ROE-måtten genom att jämföra dem med motsvarande avkastningskrav (WACC och 1)? Svaret 51