Fallet Barings
av Janne Salonen Forum 1995-04, sida 24-25, 23.03.1995
Janne Salonen
Hela världen är en scen, skrev Shakespeare på sin tid i dag kunde man säga att hela världen är ett casino.
Senast har den anrika brittiska Barings-banken ruinerats vid de globala finansmarknadernas rulettbord, efter att en ung anställd i Singapore, Nick Leeson, hade “va banque” som det heter på rulettspråk, d.v.s bokstavlige satsat sin bank på futurer för Tokyo-börsens Nikkei-index, och förlorat (över 4 miljarder mark). Därmed kraschade Barings-banken, vars kapital resurser inte var särskilt stora i förhållande till affärernas omfattning.
Fallet Baring et fanns en rädsla för att
Barings-kraschen skulle h kunnat destabilisera det glo bala finanssystemet, men finans marknaderna tog det hela gansk lugnt, även om kraschen var start skottet för den valutaoro som präglat marknaderna sedan dess.
Barings kraschade relativt lätt delvis beroende på den svaga kapitalbasen, men också därför att övervakningen av bankens operatörer på finansmarknaderna var mycket bristfällig. Nick Leeson vari praktiken sin egen övervakare i Singapore, varigenom företagsledningen åtminstone enligt egen utsago inte var medvetna om bankens position förrän kraschen var ett faktum, Aven Bank of England har ett stort medansvar eftersom den lät Barings-banken ha en så bristfällig övervakning av sina traders.
Dagliga rapporter
I Finland tillåter Finansinspektionen enligt direktör Jorma Aranko inte att traders kan övervaka sin egen handel. Dessutom fordrar Finansinspektionen dagliga rapporter av de övervakade bankerna om deras positioner inom derivathandeln. Också i detta hänseende slarvade Bank of England: den engelska centralbanken har visserligen många gånger fler banker att övervaka än vår Finansinspektion, men det finns ingen ursäkt för att de resurser som är nödvändiga för en effektiv övervakning inte tas fram. Barings är varken det första eller det sista fallet där förmögenheter spelas bort av ett företags eller ett offentligt samfunds anställd 24
Nick Leeson vid resans slut.
som spekulerar i derivatinstrument, främst futurer och optioner. Ett likaledes anrikt och till synes solitt stort industriföretag, Metallgesellschaft, ruinerades på liknande sätt genom spekulationer i oljefuturer, och räddades från konkurs enbart tack vare de ledande finansiärbankernas räddningsaktion.
Högt spel, hårda smällar
Inte heller offentliga samfund, stat eller kommuner, går säkra; det till synes rika Orange-grevskapet i Kalifornien drevs i bankrutt genom miljardförluster i amerikanska bondfuturer, och för ett par år sedan åsamkades Stockholms skattebetalare förluster på hundratals miljoner kronor genom att en anställd hade spekulerat i svenska ränteoptioner. I samtliga fall var bristfälliga kontroller en starkt bidragande och kanske avgörande orsak bakom förlusterna. Fundamentalt gäller att inget företag går säkert, inte heller något offentligt samfund, hur solitt det än kan te sig. Utomstående, som t.ex. aktieägare, har ingen möjlighet att veta om detinågot företag uppstår en situatio där bristfälliga kontroller ger någon anställd möjligheten att spela bort företaget på finansmarknaderna (detta gäller inte enbart derivathandel, utan även t.ex. valutahandel eller handel med räntepapper).
Att även de “bästa” namnen drabbas visas av Barings-kraschen. Också mycket välrenommerade amerikanska General Electric-koncernen (ofta framställt som ett modellföretag i managementlitteraturen) åkte på en rejäl smäll då en anställd i dotterbolaget, finansbolaget Kidder Peabody vilseledde företaget och åsamkade förluster på hundratals miljoner dollar.
Håller rapporteringen Övervakningen av de finansiella transaktioner som görs av banker men även av andra företag och av offentliga samfund är ett svårt problem både för berörda samfund och för myndigheterna som skall övervaka finansmarknaderna. Ingen vet med säkerhet hur en hundraprocentigt säker övervakning skall läggas upp. knappast är det ens möjligt att uppnå detta.
Aven vår Finansinspektion — trots att den erhåller dagliga rapporter från bankerna om deras positioner — måste kunna lita på att rapporteringen stämmer med verkligheten, d.v.s. att bankernas ledning inte försöker vilseleda myndigheterna. Ingen övervakningsmyndighet har möjligheter att utföra dagliga specialrevisioner. Och just på denna punkt ligger väl den bestående risk som aldrig helt kan avlägsnas, och som med för att Barings-kraschen med all säkerhet inte var den sista i sitt slag — på samma sätt som flygplan även framledes tbland kommer att störta.
Panikspiral
Leeson dolde sina förehavanden för bankledningen, som i sin tur bristfälligt höll Bank of England underrättad. Inte ens Leeson hade förmodligen dock någon brottslig avsikt. utan det rörde sig om ett panikhandlande där Leeson under en tvåveckorsperiod mångdubblade insatsen (och risken) i ett desperat försök att vända redan uppkomna förluster till en vinstgivande affär. Men övervakningsmyndigheterna måste vara vaksamma för att det kan uppkomma situationer där den operativa ledningen och/eller anställda avsiktligt och möjligen i brottsligt syfte försöker vilseleda myndigheterna och sätta igång spekulationer i stor skala. Derivathandeln ger möjligheten att spela bort miljardförmögenheter under endast några dagar, och detta kan även göras med avsikt.
Hittills har ingen av de ovannämnda storförlusterna uppkommit i brottsligt syfte (utom i Kidder Peabody-fallet, där den anställde främst ville skaffa sig stora bonusbelöningar påett ohederligt sätt), men detta ären klar risk i framtiden.
En rysare som inte förverkligades är de förluster Interbanks tidigare ledning, som vilseledde Finansinspektionen, hade kunnat åstadkomma samhället i värsta fall.
Skyddslösa aktieägare
Situationen är ändå bättre beträffande banker än för övriga företags (och samfunds) del: bankerna har dock övervakningsmyndigheter som kontinuerligt följer med bankernas operationer. T.ex, stora industriföretag, vilka numera själva aktivt agerar på finansmarknaderna, har ingen annan övervakning än de av aktieägarna på bolagsstämman utsedda revisorerna.
Detta innebär att aktieägare i praktiken inte har någon som helst möjlighet att veta om något företags ledning eller anställda hemfaller till finansiella spekulationer i stor skala. Ett rimligt krav vore en utförligare redovisning av öppna finansiella positioner i årsberättelserna: det finns dock ingen möjlighet att aktieägarna på löpande bas skulle kunna följa med utvecklingen av företagets positioner. Aktieägarna kan endast lita på att deras representanter i styrelserna effektivt klarar av att utöva sina övervakningsfunktioner, och lycka anställa en operativ ledning som har en oklanderlig integritet.
För varje företags högsta operativa ledning gäller att den dagligen måste kunna begära och erhålla översiktliga och heltäckande rapporter om företagets finansiella positioner. Om det går riktigt snett görs företagens högsta ledning ändå ansvarig, och den stora faran är att det såsom Baringsfallet visar kan gå snett med en ryslig fart.
Ovannämnda synpunkter gäller även för offentliga samfund: där har dock skattebetalarna ännu mindre möjligheter till övervakning än aktieägarnai företag, och erfarenheten visar att inte ens de värsta miljardskador som uppkommer genom politiska beslut leder till att någon ställs till Svar.
Övervakning i samverkan
Den första reaktionen på Baringskraschen var att handeln i derivatinstrument bör begränsas, men detta kan inte genomföras. Instrumenten i sig är effektiva t.ex. för att säkra positioner, vilket är orsaken till att de har börjat användas extensivt, men felaktigt använda är de fatala för användaren.
Försök att begränsa handeln i derivatinstrument är inte heller den mest effektiva responsen till Barings-kraschen. Mera effektivt är de små stegens politik: ett större samarbete mellan olika länders övervakningsmyndigheter, och skärpta krav på bankerna, så att rapporteringen är effektiv och utförlig. Övervakningsmyndigheterna bör kunna kräva att bankerna opererar endast på godkända, väl reglerade börser, och även börserna sinsemellan bör kunna samarbeta effektivare. I Barings-kraschen var Osaka-börsen, där den fatala positionen byggdes upp, väl medveten om den långa position i Nikkei-futurer som Barings var i färd med att bygga upp, men utgick från att denna täcktes av en motsvarande kort position på den konkurrerande SIMEX-börsen i Singapore. (I själva verket förstärkte Barings position på SIMEX den långa positionen i Osaka). Genom att börserna har haft konkurrerande produkter så har det inte heller funnits något intresse för samarbete: upprättandet av ett sådant samarbete mäste ha en mycket hög prioritet efter Barings-kraschen.
En ökande samverkan mellan övervakningsmyndigheter och mellan börser, och skärpta övervakningskrav beträffande rapporteringen om och handeln med finansiella instru ment generellt är de små stegens politik som mest effektivt förebygger framtida krascher av Baringstyp. Risken för sådana krascher även i framtiden torde dock knappast någonsin gå att eliminera helt.
Skrämskott?
Barings-kraschen var såtillvida hälsosam att den nu utgör en led i den lärdomsprocess som företagsledningar och övervakningsmyndigheter måste genomgå beträffande nutidens internationella finansmarknader, där transaktionerna äger rum med ljusets hastighet, och där företagsledningar och de anställda som agerar på finansmarknaderna är i samma position som den brittiske amiralen lord Jellicoe under I världskriget (han var befälhavare för brittiska Grand Fleet). Om honom sades det att han var den enda som kunde förlora kriget för England på en eftermiddag (genom att leda Grand Fleet tillett katastrofalt nederlag mot tyska högsjöflottan, något Jellicoe sedan aldrig gjorde).
Företagsledningar och anställda som opererar inom finansmarknaderna är nui positionen att spela bort företaget på en eftermiddag.
Världen i gungning
En annan risk som ofta omnämnts i samband med Barings-kraschen var den risk för kris inom det globala finanssystemet som många fruktade skulle bli följden av kraschen. Detta inträffade nu inte denna gång, kanske eftersom Barings ändå var en ganska liten bank: risken för detta är klart större ifall någon av de stora globalt verksamma affärsbankerna drabbas av en liknande kris, och då visar erfarenheten (amerikanska stora Continental Illinois-banken drabbades av just en sådan kris i början av 1980-taet) att berörda banks centralbank i praktiken måste överta den och avveckla förlusterna och rörelsen på ett kontrollerat sätt.
Någon risk för en massiv global illikviditet av det slag som ledde till den stora 30-talsdepressionen efter koHapsen av bl.a. österrikiska Creditanstalt-banken och tyska Darmstädter-banken föreligger dock inte i dag: till skillnad från guldmyntfotens tid har centralbankerna idag obegränsade möjligheter att förse finansmarknaderna med likviditet.
KRK FR
Hela världen är ett casino, men åtminstone finns det ingen risk för att finansmarknaderna någonsin blir tråkiga och förutsägbara. 25