Får ett företag gå i konkurs?
av I J Forum 1977-20, sida 07, 21.12.1977
ledaren
FÅR ETT FÖRETAG överhuvudtaget inte gå i konkurs?
Eller får bara små företag gå i konkurs, medan de stora måste hållas på benen till vilket pris som helst, bokstavligt talat?
Eller är det bara statsföretag som inte får g i konkurs (verkar logiskt eftersom staten då och då övertar konkursmässiga företag)?
OM STATSBOLAG sägs ibland att de inte behöver följa samma lönsamhetskriterier som privata företag, och inte behöver lägga lika stor vikt vid rationell produktion och hög produktivitet. ”Staten kan ju alltid pumpa in nya pengar”.
Vare därmed hur som helst, men ska detta resonemang i princip nu också utsträckas till den privata sektorn?
Det ser så ut.
OM ETT FÖRETAG går dåligt — oberoende av.om det beror på svaga konjunkturer eller på dålig företagsledning eller på att företaget gör produkter som ingen längre frågar efter, så får det hel enkelt inte — om det är en stor arbetsgivare — tillåtas gå i konkurs.
Den här synpunkten har framförts med kraft av chefdirektör Mika Tiivola. Att konkurser skulle vara marknadsekonomins sätt att eliminera de svagaste företagen och låta endast de sunda och starka överleva, förklarade han vara en avlivad vanföreställning, något som överhuvudtaget aldrig hållit streck.
Det vore alltså bankernas uppgift att så läng som möjligt stöda företag i svårigheter. Chefdirektör Tiivola försäkrade att detta inte skedde på bekostnad av de goda företagens möjligheter till stöd, men han medgav att bankernas börda var tung.
ur min synvinkel
Offentlighet för kontrollens skull föra med sig nya faktorer som inverkar på beslutet och kanske kan ändra det till
WW” I FINLAND är det mycket sällan myndigheternas beslut är hemliga och
Får ett företag gå i konkurs?
DEN FÖRSTA LOGISKA frågan är givetvis: hur länge klarar bankerna trycket? När börjar deras egen likviditet svikta? När är bankerna så tyngda av förpliktelser mot svaga och skuldsatta företag, att de når en gräns där också lånen till livsdugliga företag måste upphöra? Utan prioriteringsmöjligheter.
Den andra logiska frågan är: om inte marknadsekonomins lagar tillåts avgöra vilka företag som överlever — hur ska detta då avgöras? Blir det bankernas uppgift? Eller statens? PROBLEMET ÄR naturligtvis oerhört komplicerat. Vi vet att många företag balanserar på orätt sida om det som lagen definierar som ett konkursmässigt tillstånd, Bergsrådet Björn Westerlund sade riyligen i en intervju, att två storföretag står högt på listan. Överdirektör Timo Relander säger i detta nummer av Forum att man rätt snart kan vänt en brytning, och att konkurser kommer att bli oundvikliga.
VAD STORA KONKURSER skulle betyda för klimatet just nu är en ganska kuslig tanke.'
En dramatisk ökning av arbetslösheten kan bli farlig, Vi har nyligen sett våldshandlingar utövas av unga människor, och man kan inte låta bl att tänka på ungdomsarbetslösheten, som skapar frustration och hätskhet mot samhället hos många unga i dag.
Därför försöker man nu vårda hjärndöda företag på intensivavdelningen, trots att hoppet egentligen är ute. Kanske är det rätt metod. Kanske kan de räddas i skenfusioner som döljer konkursdöden. Kanske kan också ett litet andrum hjälpa oss över denna vinters svåra sysselsättningskris, in i en period när det finns bättre möjligheter att placera om arbetskraften i sunda, överlevande och expanderande företag. 1IJ O ga är mycket ringa, och tom när de direkt blir tillfrågade, är den klart mot Forums gäst: Chefredaktör Johannes K oroma, Uusi Suomi (obunden), utkommer i Helsingfors, upplaga ca 64 000.
FORUM 20/7 ännu färre som förblir det. Offentlighetsprincipen, som gäller det samhälleliga beslutsfattandet, är fastslagen i lag och på ett sätt som i detta avseende gör Finland till ett av världens mycket progressiva länder.
Den inställning som myndigheterna, likaväl som de poritiker som valts av och representerar folket, har till offentliggörandet av ärenden under behandling står dock i strid med denna princip. Speciellt myndigheternas villighet att på eget initiativ ge uppgifter i en frå villig.
Den traditionella uppfattningen råder ännu, att all publicitet som ges åt frågor som ännu är under behandling är enbart skadlig och ställer till med besvär. En sådan uppfattning är otvivelaktigt också motiverad om man utgår från att frågorna så smärtfritt som möjligt ska föras fram till ett beslut.
Genom = offentlighetsprincipen har man dock framför allt avsett: att skapa kontroll, varför det är naturligt att offentliggivandet sk något helt annat. Ur myndigheternas synvinkel är det här kanske besvärligt och otrevligt, men ur samhällsperspektiv mycket viktigt.
Då myndigheterna antog karaktären av politiskt färgade utväxter av partikanslierna innebar detta ingen attitydförändring — snarare tvärtom. Problemet i sig är inte oöverkomligt för pressen, en seg journalist får nog de uppgifter han behöver. Men för den samhälleliga kontrollens skuil borde’ man småningom få till stånd en ändring i attityderna. D 7