färre fördomar om östhandeln

av Mats Kockberg Forum 1979-06, sida 08-09, 04.04.1979

Taggar: Personer: Ahti Karjalainen Teman: östhandeln

Ahti Karjalainen. Medlem av Finlands Banks direktton och enligt en av Kauppalehti utförd undersökning en av näringslivets favoritpolitiker. Lämnade riksdagsarbetet för et par veckor sedan för att koncentrera sig på andra uppgifter. Erfarenhet av östkontakter bl a som utrikesminister och som ordförande för den finländsk-sovjetiska ekonomiska samarbetskommissionen fr om 1967. Orädd kritiker av den ekonomiska politiken under de senaste åren. Aktar sig dock för att sprida ut pessimism i vårt klimat, där det annar är väl upplagt för negativa och destruktiva stämningar. Talar nu ut i Forum om bla handeln med SEV, förutsättningarna för företagsamheten och våra möjligheter att hävda oss i den internationella konkurresen.

Ny» — Man påträffar allt mera sällan fördomsfulla inställningar bland representanterna för vårt näringsliv då det gäller handeln mellan Finland och de socialistiska staterna. Tvärtom tävlar de finländska kapitalisterna om att komma in på östmarknaden. Inom våra företag förstår man vilken utomordentligt stor betydelse SEVhandeln har för hela vår ekonomi. Vi har lyckats riva ner en mängd förutfattade och emotionella värderingar, vilket bör anses vara en prestation, säger Ahti Karjalainen.

— Ur vissa politikers mun kan man ännu höra uttalanden som vittnar om bristande kunskaper eller ovilja att sätta sig in i problemen.

8

Historiska orsaker spelar helt säkert också in, det tycks fortfarande finnas en liten marginell grupp som anser att ingenting som kommer från öst är bra. Tråkigast är då man river ut frågor ur sitt sammanhang — som tex då man har kritiserat Sovjetunionen för höjningen av oljepriserna. Den beror på den allmänna överenskommelse vi i 30 år har haft med ryssarna om att följa världsmarknadspriserna. Då man höjer ett pris i väst höjer man också i öst. I Finland har vi med tanke på vår östhandel inte råd att frångå principen om att vid prissättningen följa det globala marknadsläget. Det är inte för mycket begärt att man ock Karjalainen: färre fördomar om östhandel så på politikerhåll sätter sig in i hur frågorna verkligen ligger till. Lyckligtvis är de ogint inställda trots allt rätt få.

Importen ett problem

Exporten till SEV är alltså så gott som problemfri. Men eftersom handeln mellan Finland och flera av de socialistiska länderna sker på bilateral bas, måste vi också kunna importera varor för att i motsvarande grad kunna sälja våra produkter.

— Importen har berett oss vissa problem. Sovjetunionen dominerar vår SEV-handel, och denna världsmakts produktion är i första hand inriktad på hemmamarknaden och inte på export, framförallt inte till så små länder som Finland. Många ansträngningar har gjorts för att finna lämpliga importartiklar. Länge klagades tex på att servicen för de sovjetiska bilarna inte fungerade hos oss. Mycket arbete lades ned på att rätta till missförhållandet, och idag kan denna service stå sig i konkurrensen med vilka märken som helst. Under de gångna åren har vi och de närmaste åren kommer vwi speciellt mycket att lägga vikt vid importen av sovjetiska maskiner och anläggningar. Det är en bred sektor som går att utveckla betydligt.

— Också då det gäller produktionssamarbete och projektsamarbete i tredje land kan vi väsentligt utöka handelsutbytet mellan Finland och SEV-länderna. Vi har ett konstant behov av att öka exporten i österled — det gäller bara att hitta nya importprodukter, Den penningmässigt omfattande energiilmborten kan vi ju inte öka mycket eftersom myndigheterna och näringslivet tvärtom strävar till att spara då det gäller förbrukningen, och prioritera inhemska energikällor.

Lyckad integrationspolitisk helhetslösning

Ahti Karjalainen var utrikesminister 1972—75, dvs under de år då Finland förhandlade om avtal med både SEV och EG. Integrationsfrågorna väckte då en del debatt, och

FORUM 6/7 fortfarande hör man påståenden om att det var ett ödesdigert misstag att öppna portarna för en friare handel. Hur ser Ahti Karjalainen på läget idag — Finnefta-avtalet hade vi sedan gammalt. Men också dessa nya avtal var både nödvändiga och lyckade. Man kan bara fråga sig hur stor arbetslösheten nu hade varit ifall vi inte gått in för en friare handel? Dessutom hade den låga tillväxt vi under de senaste åren upplevt säkert varit obefintlig, ifall vi inte hade slopat handelshindren och följt de andra västeuropeiska länderna.

— Vi har fått lov att anpassa oss till den allt hårdare priskonkurrensen — någonting som jag upplever som positivt. Det är bra att man också i Finland tvingas lära sig att leva ekonomiskt. Talen om att tex EG-avtalet skulle ha förorsakat de svårigheter vi har råkat ut för är helt utan grund. Orsakerna till problemen ligger i att vi inte i början av sjuttiotalet i tid insåg att det krävs åtgärder för att klara anpassningen till det nya internationella läget.

NEV inget problem — ännu

Hur skall vi lägga upp vår ekonomiska politik inför åttiotalet? Konkurrensen blir allt hårdare, sysselsättningssvårigheterna blir allt mera strukturella, den nya ekonomiska världsordningen (NEV) kan ruska om vedertagna näringspolitiska mönster…

— Planerna på att förskjuta tyngdpunkterna inom hela världshandeln kommer knappast att förverkligas ännu på länge. Frågan diskuteras tillsvidare endast på det principiella planet och stora svårigheter kommer ännu att tillstöta — tex beträffande hur prioriteringen av uländerna skall läggas upp. Tredje världen är ingalunda något enhetligt block, och inte heller västvärlden.

— Den hårdnande konkurrensen kommer däremot säkert att påverka vår näringsstruktur. Vissa branscher är bättre skickade att klara sig än andra. Jag är tex benägen att tro

FORUM 6/7 att både skogs- och metallindustrin har framtiden framför sig i Finland. Men generellt lönar det sig för oss att satsa mera på selektiv produktion och ge upp hoppet om att vi i längden bäst skall kunna konkurrera med masstillverkning. Små och medelstora företag har därigenom kanske större möjligheter eftersom de ofta lättare kan leta fram goda och speciella exportprodukter än stora organisationer.

— Då det gäller den statliga industripolitiken har vi inte råd med att i längden hålla uppe olönsamma företag. Statligt stöd till företagen bör ta sikte på att rationalisera och sanera. Generellt och direkt stöd för olönsam produktion har vi inte i längden resurser till, och dessutom är det på sikt nationalekonomiskt dumt. En annan sak är sedan att regeringen allmänt borde förbättra förutsättningarna för det finländska näringslivet…

Från vänster till höger …

Under valdebatten inför riksdagsvalet kunde man göra en Överraskande iakttagelse: över hela det politiska fältet rådde en påfallande enighet om att betingelserna för företagsamheten bör förbättras. Håller det på att ske en attitydförändring i det finländska samhället — Många tecken tyder på det.

Mångpartiregeringen vänstern inbegripen har gått in för att förbättra vår utländska konkurrenskraft och dessutom skattemässigt lätta företagarnas bördor. Det har varit någonting nytt. Vi får hoppas att inställningen håller i sig också efter valet. Mycket återstår ännu att göra… — En realistisk syn innebär också att man godkänner att företagen går med vinst — annars kan marknadsekonomin inte fungera. Att en firma skall ge vinst är naturligt och ingalunda någonting kriminellt — Vi måste anstränga oss för att få folk att ta risker och etablera sig som privata näringsidkare. Nåzonting är på tok i vårt samhälle, då vi ensidigt satsar på att utbilda män niskor som sedan mestadels siktar på att få en god löntagartjänst hos privata eller offentliga arbetsgivare. Tidigare fanns det mera beredskap att satsa allt på ett kort och bilda eget — det är någonting vi borde sträva till också i framtiden.

Inget vemod

För en par veckor sedan lämnade Ahti Karjalainen riksdagen efter 13 år som parlamentariker. Känns det vemodigt — Nej. Det känns skönt att kun na koncentrera sina speciella aktiviteter och därigenom kanske kunna prestera mera. Om jag bara får vara frisk, kommer jag fortsättningsvis att ta del i samhällslivet. Mitt farväl till riksdagen innebär inte att jag skulle lämna den aktiva politiken. Jag hör fortfarande till de ledande organen inom centerpartiet. — Under mina år på Arkadiabacken har jag inte kunnat lägga märke till att någon väsentlig förskjutning av beslutsfattandet skulle ha ägt rum. Det är klart att den verkställande makten i ett land med stabila parlamentariska regeringar och en långvarig president inte ligger hos de folkvalda. Riksdagens grundlagsenliga uppgifter är ju att stifta lagar och mäta om regeringen åtnjuter dess förtroende, och i det avseendet har inga förändringar skett. Nå ja, senast fällde riksdagen en regering för tjugo år sedan…

— Det är sedan en annan sak att riksdagsarbetet ändrat karaktär. Främst beror det på de populistiska gruppernas inträde i granitborgen i början av sjuttiotalet. De har med en massa onödigt prat koncentrerat sig på att plocka billiga poäng och tagit en oskäligt stor del av arbetstiden i anspråk. Men å andra sidan har ju riksdagsmännen samma rätt som alla andra medborgare i ett fritt land att prata också strunt. Folket får precis den riksdag den själv väljer. Då jag betraktar det senaste valresultatet och populismens nya framgång, känner jag en obestridlig lättnad över att inte längre vara riksdagsman.