Finland flyter på en bubbla

av Janne Salonen Forum 1993-07, sida 12-13, 13.05.1993

FINLAND FLYTER PA EN BUBBLA

Janne Salonen

Då finansminister liro Viinanen eller någon annan i regeringen ondgör sig över den snabba ökningen i statens utlandsskuld — tro dem inte! Statens utländska upplåning är nämligen en medveten policy som Viinanen och regeringen själva ansvarar för.

arkens uppgång och räntenedgången under senaste tid är nämligen inte följder av e ökning av hemtagna exportintäkter, utan av vad som verkar vara en medveten policy av statsmakten att låna maximalt i utlandet och flöda Finland med likviditet genom att växla lånen till mark. Statens utländska nettoupplåning under de tre första månaderna uppgick till 42 miljarder mark, vilket motsvarar 170 miljarder på årsnivå.

Vilken policy?

Detta är över 35 20 av BNP, en fullständigt ohållbar takt. Antingen kommer likviditeten att försämras betydligt under resten av året till följd av den minskande upplåningen, för att de budgeterade låneramarna skall hålla — eller har regeringen embarkerat på en ny policy som allmänheten inte känner till.

Enligt överdirektör Sixten Korkman är det delvis p.g.a. Finlands Banks önskemål som den statliga upplåningen har koncentrerats till utlandet: Korkman, avdelningschef för finansministeriets ekonomiska avdelning, säger även att man på finansministeriet ”gärna skulle låna mera i hemlandet”, Det verkar alltså som o 1 policyn att låna maximalt i utlandet har slagits fast på en högre nivå, d.v.s. regeringen.

Luftslott luktar…

Räntorna har fallit och marken har gått upp någon procent i värde, men allt detta vilar på en bubbla som består av den kolossala statliga upplåningen. Har ändamålet varit att skapa en illusion om en vändning i ekonomin? Rent ut sagt så är detta en policy som stinker.

Såhär sammanfattar Korkman sin syn på det statsfinansiella läget: J.S.: — Nu verkar det som om vi vore på väg mot bättre tider, marken har stigit något i värde och räntorna fallit. Men är inte detta en chimär som beror på statens kolossala upplåning under början av året som har flödat marknaderna med likviditet? Korkman: — Det är klart att den omfattande utländska upplåningen har motverkat det valutautflöde från den privata sektorn som bl.a. förorsakas av låneåterbetalningar. Annars hade räntorna inte kunnat sjunka ens i nuvarande utsträckning. Detta är väl dock inte den enda omständigheten: vi har även ett växande överskott i handelsbalansen.

J.S.: — Är det statsmaktens uppgift att upprätthålla valutareserven? Korkman: — I princip önskar vi inte från statens sida bedriva stor upplåning i utlandet, eftersom staten inte har valutainkomster — men i denna prekära situation måste någon finansiera underskottet i bytesbalansen, och det är också Finlands Banks önskan att vi skall låna i utlandet i detta läge.

30 procent av BNP!

J.S.: — I början av året var nettoupplåningen uppe i en årstakt på över 30 26 av BNP. Det är väl helt ohållbart?

Korkman: — För hela året är det statsfinansiella underskottet beräknat till 15—16 20 av BNP, eller 70—90 miljarder mark. Vi har inte sett någon anledning att ändra på den bedömningen.

J.S.: — Det betyder att penningläget stramas åt under resten av året då den statliga — upplåningstakten bromsas upp? Korkman: — Nog kommer vi att låna i utlandet även under resten av året, och dessutom räknar vi med att handelsbalansen — och = bytesbalansen stärks. Osäkerheten beträffande bud getunderskottet och statsfinanserna är dock väldigt stor i detta läge.

J.S.: — Varför utvecklas inte de inhemska låneinstrumenten? Korkman.: — Detta bör göras, och av den anledningen skulle vi gärna låna mera i hemlandet, t.ex. genom att emittera kortfristiga statsskuldeväxlar vilka kunde bli likviditetsinstrument på finansmarknaderna — inte minst för Finlands Banks behov att styra likviditeten.

Bankkrisen är inte över

J.S.: — Bankernas situation verkar ha förbättrats något. År det möjligt att bankstödet räcker till efter detta år? Korkman: — Det är för tidigt att säga. Det hjälper bankerna att exporten har ökat, att räntorna har sjunkit och att börskurserna har stigit. Men fortfarande har vi en djup lågkonjunktur på hemmamarknaden med en nedgång i den privata konsumtionen både i år och nästa år, och en nedgång i byggandet, konkurser m.m. Det är fortfarande för tidigt att säga att bankkrisen vore över, tvärtom kan vi ha det värsta framför oss. Vi har också ett stort problem framöver, eftersom bankernas dåliga intjäningsförmåga och stora kreditförluster i kombination med de strängare kapitaltäckningskraven skapar ett tryck för bankerna att dra ner sina balanser, d.v.s. att skära ner utlåningen. Detta är en bromsande faktor för den ekonomiska återhämtningen.

””Uppskjuten” beskattning

J.S.: — Som skattebetalare oroar man sig över den stora upplåningen eftersom det blir en tung börda att bära i framtiden!

Korkman: — Upplåning är dock enbart uppskjuten beskattning, och nu håller vi på med att ackumulera en stor skattebörda för framtiden. Därför är rättvisefrågan mellan generationerna en viktig fråga: statsskulden är en aspekt på den, och pensionsskulderna en annan. Dessutom står höga räntor hårdare mot unga än mot äldre, som vanligen har finansiella nettotillgångar. En hög arbetslöshet drabbar också framförallt de unga som kommer ut på arbetsmarknaden.

J.S.: — År de föreslagna sparåtgärderna tillräckligt radikala?

Korkman: — Det är svårt att genomföra radikala åtgärder väldigt snabbt. vare sig det innebär en översyn av bidragssystemen eller en nedskärning i den offentliga förvaltningen. Allt detta kan fördjupa en redan svår lågkonjunktur, även om det säkert finns rum för en effektivisering av den offentliga sektorn. Men detta verkar främst på längre sikt, och är inte till så stor hjälp i den akuta situationen. Det behövs också en noggrann tjänstemannaberedning för olika åtgärder, och det finns inte så väldigt mycket god beredning som gör att man kan med gott samvete säga att nedskärningar kan genomföras väldigt snabbt. För övrigt hör jag personligen inte till dem som anser att den offentliga sektorns ex pansion var den direkta orsaken till den akuta kris vi har!

Kan vi lösa våra problem?

J.S.: — En kättersk tanke: skulle vi själva kunna gå till Valutafonden och be dem göra upp ett stabiliseringsprogram för oss?

Korkman: — Om vi nu lyfter upp händerna och säger att vi inte klarar av våra problem genom att begära IMF:s hjälp, betyder detta nog att upplåningsmöjligheterna genast avskärs. Jag är själv inte så pessimistisk att jag misstror vår förmåga att lösa våra egna problem. Vi har ju satsat på att få igång en exportledd tillväxt och detta har åtminstone i viss mån lyckats. Vi har en betydande cexportökning även i ett svårt marknadsläge, trots att detta ännu inte så mycket har hjälpt den övriga ekonomin, p-g.a. tidseftersläpningar.

J.S.: — Finlands kreditvärdighet behöver kanske falla ytterligare endast ett pinnhåll för att det skall bli svårare att låna i utlandet?

Korkman:— Det blir hela tiden svårare och dyrare, och det är klart att vi nu börjar närma oss gränser som är farliga. Det sannolika är ändå att vi kan låna vad vi behöver. Problemet har nog snarare varit att det har varit alliför lätt att låna i utlandet — detta är en av faktorerna bakom våra problem. Men det är ett faktum att vår kreditvärdighet är på en känslig nivå och mycket svag jämfört med övriga industriländer. L 13