Finland och EFTA-länderna

av Max Jakobson Forum 1987-11, sida 12-13, 18.06.1987

Taggar: Teman: politik

Finland och de neutrala ElIA-länderna:

SAMMA STARTLINJE, SAMMA MÅL sin strävan att trygga sina rättigheter inom den europeiska gemenskapen ”befinner sig Finland på samma startlinje som de övriga neutrala EFTA-änderna", såsom ICF:s ordförande Kari Kairamo nyligen konstaterat. Är inte detta något självklart? Finland har redan i tre årtionden tillhört det västeuropeiska ekonomiska området som utgörs av £G- och EFTA-länderna, varför det ter sig naturligt att vi även i fortsättningen vill integreras i den utveck ling som sker på detta område. Det innebär inte någon förändring i vår politik; att ställa sig utanför skulle däremot innebära en förändring — en ödesdiger förändring, som skulle leda till isolation, ekonomisk tillbakagång, en sänkning av levnadsstandarden och en skärpning av de sociala motsättningarna.

ålet har verkligen sedan 50-talet varit detsamma — att integreras i den väst europeiska utvecklingen. Men aktionslinjen är nu en annan än i tidigare skeden av integrationsutvecklingen. Då EFTA bildades, befann vi oss inte på samma startlinje som de andra neutrala länderna. Vi kom med senare — till en början endast som associerad medlem. Då England anslutit sig till EG, förhandlade vi om ett frihandelsavtal vid sidan av de andra neutrala länderna, men avtalets slutliga godkännande och ratificerande uppsköts till en senare tidpunkt — av orsaker som sammanhängde med det komplicerade presidentspel som ledde till valet av Urho Kekkonen med undantagslag.

årt agerande i dessa tidigare skede har i Västeuropa skapat den uppfattningen att Finlands ställning avviker från de övriga neutrala ländernas ställning. Man hänvisar till att Finland är ett ”specialfall; men lämnar osagt vad som härmed avses, nämligen att Finlands handlingsfrihet i västlig riktning på något sätt är ”östhandikappad”.

Denna uppfattning har rotat sig djupt i det västeuropeiska medvetandet, och kan inte omkullkastas enbart genom försäkringar att vi nu befinner oss på samma startlinje som de andra neutrala länderna. Vi måste övertygande kunna motivera detta. Som argument kan vi hänvisa till, att såväl Finlands ekonomiska intressen som internationella status väsentligt förändrats sedan de tidigare integrationsfaserna.

JF örnanngen i de ekonomiska intressena kan illustreras mea några siffror. År 1960 utgjordes Finlands export till EG-länderna till 90 procent av skogsindustriprodukter, nu är deras andel endast 60 procent. Anslutningen till EFTA var närmast en defensiv åtgärd för att säkra skogsindustrins konkurrensförutsättningar på de västeuropeiska marknaderna; idag är vår industri inte bara mångsidigare utan också på god väg att internationaliseras, och behöver tillträde till marknaderna i Västeuropa för att kunna vidareutvecklas.

Föne i Finlands politiska ställning låter sig inte definieras lika åskådligt, men ter sig nog förståelig även i ljuset av en komprimerad historisk översikt. D 11/1987 FORUN

EFTA grundades var Finlands neutralitet inte ännu allmänt känd, arbetet på att uppnå internationellt erkännande fortsatte under hela 60-talet. Fintands relationer till Sovjetunionen överskuggades ännu åren mellan 6C- och 70-talet av meningsskiljaktigheter gällande karaktären av vårt lands utrikespolitik.

Idag är situationen en helt annan. Relationerna mellan Finland och Sovjetunionen stabiliserades redan förrän partiledare Gorbatjov kom till makten, och är nu helt problemfria. Finlands neutralitet är allmänt erkänd. Situationen I Europa som helhet är stabil.

ullt medlemskap i EFTA — i sig en re formalitet — var en signal om att Finlands ställning stabiliserats. Detta skedde verkligen i elfte timmen; nu är EFTA för Finlanc en kanal av vital betydelse då det gäller de praktiska kontakterna med den europeiska gemenskapen — något som för Finland är viktigare än för de andra medlemsländerna, som tror sig kunna främja sina mål lika bra eller bättre genom egna direkta kanaler till EG.

Afeutming till Europarådet skulle också utgöra en signal som skulle stärka trovärdigheten i vår politik — eller åtminstone eliminera en belastning.

i befinner oss alltså på samma start linje, men har alla samma mål? I Finland anses medlemskap i EG vara någonting helt uteslutet. Det alternativet diskuteras överhuvudtaget inte hos oss — inte ens inom industrin. inte heller i de övriga neutrala länderna anses — på offentligt håll — EG-medlemskap möjligt, åtminstone inte tills vidare. Men speciellt i Österrike, men också i Sverige, förekommer 1 industrikretsar även andra uppfattningar. Enligt dem kan endast medlemskap i EG på bred front trygga landets ekonomiska intressen. De som företräder denna opinion, söker argument som kunde bevisa, att medlemskap inte står I konflikt med neutralitetspolitiken — eller att neutralitetspolitiken I ett Europa i omvandling är en linje som överlevt sig själv, och på vars altare man inte bör offra vitala ekonomiska fördelar.

FORUN 11/1987

Betecknande nog är den studie på 300 sidor, som det österrikiska industriförbundet beställt från två professorer, och i vilken klarläggs, att Österrikes bestående neutralitet inte utgör ett hinder för medlemskap i EG. Det finns ju alltid juridiska experter, som kan tolka lagen i enlighet med sina uppdragsgivares önskemål.

Formellt är det naturligtvis så, att neutralitet — såsom The Economist nyligen konstaterade — inte i sig utgör något hinder för medlemskap. Den europeiska gemenskapen är ju inte en militärallians. I detta sammanhang hänvisas till att Irland är en neutral stat och medlem i EG.

M en om vi lämnar juridiken därhän, och analyserar frågan med säkerhetspolitiska realiteter som utgångspunkt, är det klart att Irland inte duger som modell för de övriga neutrala länderna i Europa. Irland lever eft välskyddat liv bakom NATO-ländernas rygg. Landet är neutralt i den bemärkelsen, att det inte betalar något för den säkerhet som det tack vare sitt läge i alla händelser får gratis.

e övriga neutrala länderna i Europa förutom Finland således Schweiz, Sverige och Österrike — befinner sig mellan två militärallianser. I strävan att trygga sin säkerhet genom att hålla sig utanför eventuella konflikter stöder de sig på en trovärdig neutralitetspolitik — inte på lagparagrafer.

Detta hör man idag kommenteras med att läget i Europa håller på att förändras på ett sätt som borde medge större rörelsefrihet i de neutrala ländernas politik. Sovjetunionen har erkänt den europeiska gemenskapen och iniett förhandlingar med EG om etablerandet av relationer, SEV strävar till samarbete med EG, och dess medtemsländer knackar, ett och ett, på porten till kommissionen i Bryssel. Också de militära motsättningarna minskar, raketbaser demonteras, Gorbatjov och Reagan förbereder möten. Skall de neutrala tänderna bli sista man i det kalla krigets skyttegravar åt oss hoppas att det milda vädret fortsätter. Men vem kan garantera, att det inte kommer nya bakslag? Neutralitetspoli Max Jakobso tiken går uttryckligen ut på att förbereda sig för det värsta. Men den kan lyckas endast i det fall att den förverkligas konsekvent och långsiktigt. Trovärdigheten kan vid en utbrytande kris inte återupprättas | ett slag, om den en gång förlorats. Jag tror inte, att de politiska ledarna i något neutralt land skulle ta på sitt ansvar att riskera trovärdigheten i sin politik så länge grundkonstellationen i den europeiska säkerhetspolitiken bibehålls sådan den nu är -— som en konfrontation mellan två militärallianser.

Det femte av EFTA:s medlemsländer — Norge — är i egenskap av NATO-land i en annan ställning. Om det försvarspolitiska samarbetet mellan de västeuropeiska länderna intensifieras — vilket jag tror kommer att ske — och deras beroende av USA minskar, är det möjligt att norrmännen börjar känna sig ensamma och behovet att ansluta sig til den europeiska gemenskapen stärks. Men då är deras motiv I första hand politiskt, och Norges medlemskap skulle inie fungera som prejudikat för de neutrala länderna. Men otvivelaktigt skulle detta försvaga EFTA ngenting dramatiskt är emellertid i sikte.

De europeiska länderna har framför sig en långvarig anpassningsprocess, som knappast avancerar precis som regeringarna och tjänstemännen har planerat. Om framtiden vet vi med säkerhet bara en sak: att den kommer att medföra sådant som vi inte kunnat kalkylera med på förhand.

Max Jakobson 13