Finland och Sverige - en ödesgemenskap

av Janne Salonen Forum 1992-10, sida 08-10, 27.08.1992

Finland och Sverige — en ödesgemenskap

Text: Janne Salonen Foto: Leif Mäkelä

Sveriges ambassadör Knut Thyberg, diplomatkårens doyen, säger att man kan tala om en ödesgemenskap mellan Sverige och Finland. Ett samtidigt EG-medlemskap innebär också att ländernas intressen blir nästan identiska, vilket ej tidigare var fallet.

emene man i Sverige eller Finland är knappast medveten om den stora betydels som säkerhetspolitiken har haft i ländernas relationer praktiskt taget under Finlands hela självständighet, även under den till synes så stabila efterkrigsperioden.

Redan Mannerheims vita armé försökte utan framgång erhålla stöd i Sverige, och samma behov för Finlan att i en farlig värld söka trygghet hos Sverige skulle återkomma ända fram till efterkrigstiden. tills relationerna med Sovjetunionen blev mindre hotfulla.

Finland var som en ängslig friare i förhållande till Sverige, men Sveriges obestridliga sympati kunde inte dölja det faktum att Sverige varken kunde eller ville ge Finland det slags garantier Finland så enträget behövde i et ytterligt farligt läge — med undantag för ett tillfälle, 1940—41, då Sverige var berett att ingå ett försvarsförbund med Finland. Till en början strandade detta på Moskvas veto, eftersom Moskva till följd av Ribbentrop-pakten betraktade Finland som ”sitt”. Våren 1941, då situationen för Moskvas del började utvecklas i en ogynnsam riktning, ändrades ståndpunkten och Kreml var berett att tilllåta ett svenskt-finskt försvarsförbund. Men vid det laget var Finland inte längre intresserat: man trodde sig ha hittat en mäktigare bundsförvant i Tyskland, som då stod på höjden av sin makt.

Med undantag för denna period har det starka säkerhetspolitiska intresset mellan Finland och Sverige inte varit nära att utmynna i konkreta förbindelser: inte desto mindre har den säkerhetspolitiska aspekten dominerat ländernas mellanstatliga förhållanden fram till våra dagar.

Paradoxalt nog kan Finlands och Sveriges parallella EG-medlemsansökan leda till att det för första gången uppstår säkerhetspolitiska förbindelser länderna emellan, i den mån båda länderna börjar delta i det säkerhetspolitiska samarbete som småningom tar form inom EG.

Positionerna som respektive länders ambassadörer i Helsingfors och Stockholm har mot ovannämnda bakgrund inte varit några sinekurer, utan har varit ytterst krävande poster. Finlands ambassadörer i Stockholm har ofta varit ytterst meriterade och inflytelserika personer, speciellt kan kanske nämnas J.K. Paasikivi under åren före kriget, eller G.A. Gripenberg, Mannerheims förtrodde, åren 1943—1956. Men även Sveriges envoyé Hans Beck-Friis åren 1942—1947 förekommer tätt i samtida minnesteckningar på högsta nivå.

Aven Sveriges nuvarande ambassadör i Helsingfors sedan 1984, Knut Thyberg, har en stor sakkunskap och lång erfarenhet om Finland, vilket har varit av stort värde även då en så stor del av kontakterna sker direkt mellan höga politiska befattningshavare. I och med att ambassadör Thyberg vid årsskiftet avgår med pension och ersätts med Mats Bergquist innebär det 10/19922 FORU ta att de höga kraven överflyttas på honom.

Intressegemenskap

J.S.: — Kan man säga att Sveriges och Finlands parallella medlemsansökningar till EG innebär att våra länders intressen inte på länge har varit lika identiska?

Thyberg: — Det tycker jag man kan säga. Sedan är det också så att vårt samarbete har helt andra förutsättningar genom att vi nu befinner oss på samma startlinje i förhållande till EG: Det har även hänt andra saker som gör våra villkor mera likartade än tidigare. Jag tänker då närmast på att Finland inte längre har sin VSB-pakt med Sovjetunionen. Och då man läser hur våra respektive regeringar definierar sin utrikes- och säkerhetspolitik, är det påtagligt hur lika definitionerna är — de är så lika, att man nästan kan tala om en slags gemensam identitet.

Möjligen kan man säga att det föreligger en nyansskillnad när det gäller etiketterna neutralitet och neutralitetspolitik. Den svenska regeringen har klart sagt att neutralitet som etikett är meningslös och irrelevant i dagens förändrade värld, och att regeringen därför inte tänker använda den etiketten i fortsättningen. Så långt har den finska regeringen inte gått. Detta är ändå nyanser, då man ser till substansen, definitionerna av den hårda kärnan i säkerhetspolitiken: det självständiga försvaret och ansvaret för den egna säkerheten — då är ju vår politik nästan identisk.

J.S: — Tror Ni att den säkerhetspolitiska anpassningen till EG-samarbetet också kommer att ske parallellt för Sveriges och Finlands del?

Thyberg: — Det sker ju redan idag ett omfattande samråd i dessa frågor. Vi diskuterar ständigt sinsemellan. Och det är klart att då förhandlingarna kommer i gång, utgår jag från att det förekommer ett samråd mellan våra länder — även om Finland och Sverige förhandlar separat med Bryssel.

Jaktplansaffären

J.S.: — Ifall den s.k. JAS-affären hade blivit av, hade det då varit möjligt för Sverige och Finland att tänka sig en egen försvarsindustriell och -politisk linje inom ramen för EG-samarbetet?

Thyberg: — Nu blev det ju inte så. Finland valde ett annat vapensystem. Man kan spekulera över vad ett försvarsindustriellt samarbete kring JAS Gripen hade inneburit — på materielområdet har vi ju faktiskt redan ett samarbete. Finland har fortfarande ett jaktplan som heter Draken, och det finns även andra exempel. Sedan är

FÖRUN, 10/199 det en helt annan sak att tala om ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Det har skymtat litet grann i debatten, men är något som saknar aktualitet i vart fall om det skulle gälla någonting bilateralt. Om vi lyckas i våra föresatser att bli medlemmar i EG, förmodar jag att försvarsfrågan kommer upp inom EG-samarbetet, och gäller då en multilateral lösning — och jag utgår från att det även i detta fall förekommer ett samtåd mellan Sverige och Finland. Genom historien och geografin är våra öden sammanlänkade på många sätt, och kommer väl att så förbli.

J.S.:: — Anser ni att jaktplansaffären inverkade negativt på förhållandet mellan Sverige och Finland?

Thyberg: — Nej, det kan jag inte tänka mig. Det är klart att beslutet kom som en stor besvikelse för många, framförallt inom de berörda företagen, men även för det svenska flygvapnet, och säkert även för några i regeringen. En JAS-affär hade varit en stor sak. Men jag tror att alla tän kande människor i Sverige förstår Finlands beslut: ni behövde ett färdigt, operativt vapensystem, vilket Sverige helt enkelt inte kunde tillhandahålla. Och Sveriges största och övergripande intresse i denna fråga är som jag ser det att Finland har ett så starkt luftförsvar som möjligt. I och med att ni anser att ni får det genom F/A-18 Hornet, bör väl vi i Sverige vara nöjda med detta.

J.S.: — I efterdyningarna till beslutet sade president Koivisto i en tidningsintervju att han inte ansåg det finnas något specialförhållande mellan Sverige och Finland!

Thyberg: — Jag skall inte försöka tolka presidentens uttalande, men jag har förstått att vad han närmast avsåg inte var de allmänna relationerna mellan Sverige och Finland, utan relationerna just inom försvarsmaterielområdet. Aven där tycker jag dock att vi har haft ett samarbete, just jaktplanet Draken är väl det bästa exemplet på detta — Varje svensk och finsk statsman är medveten om den intressegemenskap som förenar våra länder. Det finns väl inget land som har haft större betydelse i vårt säkerhetspolitiska tänkande i Sverige, eller i förhållande till vilket Sverige har diskuterat och över vägt lika långt gående bindningar, som just Finland. Sedan har det av olika orsaker inte blivit något av, om man tänker på Ålandsplanen under 1930-talet eller på de betydligt mera långtgående planer som diskuterades under kriget. Bara det faktum att de här sakerna har diskuterats på mycket hög nivå visar ju vilken betydelse Finland har haft för Sverige. Man kan också säga att en av förutsättningarna för hela den svenska efterkrigspolitiken har varit hänsyn till just Finland. Och sett från er synpunkt kan man väl säga att Sverige och Sveriges politik har haft en stor betydelse för Finland — det tror jag att ingen egentligen bestrider.

J.S.: — Sveriges statsminister skyndade sig att markera sitt intresse för Finland…

Thyberg: — Ja, det var bra. Statsministern höll ett tal inför Samfundet Sverige-Finland på dagen för 125-årsminnet av Mannerheim, den 4 juni som jag tyckte var utomordentligt bra. På en punkt sade han att ingen händelse har haft en så stor och positiv betydelse för Sveriges känsla av trygghet mot yttre hot under de senaste 175 åren som just Finlands självständighet. Det är nog riktigt att tala om en ödesgemenskap: det behöver man bara titta på kartan för att förstå.

Europa och vi

J.S.: — Blir den säkerhetspolitiska aspekten på förhållandet mellan våra länder mindre dominerande genom Europas förändring?

Thyberg: — Det tror jag definitivt. Den säkerhetspolitiska aspekten var ju en funktion av blockmotsättningarna i Europa, och i och med att de praktiskt taget försvunnit, blir det helt andra saker som kommer att dominera våra intressen och vår politik.

Så länge vi fruktade att vår självständighet kunde råka i fara, var det naturligt att säkerhetspolitiken fick den betydelse den onekligen har haft under efterkrigstiden. Vad förändringarna medför för det bilaterala förhållandet mellan Sverige och Finland är för tidigt att uttala sig om. Finland har ju även genom sin historia och sin geografi ett speciellt intresse för Ryssland och Baltikum, och den roll ni där tar på er kan komma att minska det finska intresset för Sverige.

J.S.: — Sveriges intresse för Baltikum är knappast mindre än Finlands?

Thyberg: — Det kan också sägas. Men i och med att Ryssland förändras och blir ett land som andra europeiska länder — och i och med att man får tre självständiga baltiska stater i söder — Öppnas för Finland förutsättninga vän för utbyten med dessa länder av en helt annan intensitet än hittills, och detta kan naturligtvis leda till ett minskat intresse för Sverige.

J.S: — För att gå till den historiska bakgrunden, var kanske grundproblemet mellan Sverige och Finland ända sedan Stora Ofreden att Sverige inte ville eller kunde trygga Finlands säkerhet.

Thyberg: — Så var det. Vi kunde inte göra det 1809, och efter det blev det inte aktuellt förrän efter 1917. Då blev frågan åter aktuell — fram till 1944 — även om det av olika skäl inte ledde till några säkerhetspolitiska åtaganden. Och efter 1944 förlorade frågan åter sin aktualitet.

Stödet som uteblev

J.S: — Det som fortfarande i viss mån belastar förhållandet mellan Sverige och Finland är den besvikelse man upplevde i Finland under kriget över att det svenska stödet uppfattades som otillräckligt.

Thyberg: — Det är inte svårt att förstå den besvikelsen, och att förväntningar väcktes i Finland som senare skulle visa sig vara orealistiska; förväntningar som väcktes av de diskussioner som förekom i Sverige. T.ex. dåvarande = utrikesministern Christian Ginther föreslog på sommaren 1940 att den svenska regeringen i Moskva skulle förklara att ett sovjetiskt angrepp på Finland skulle uppfattas som en krigsanledning i Sverige. Av detta blev ingenting, men det var denna typ av diskussioner som väckte förväntningar i Finland. Och under 1930-talet var dåvarande utrikesminister Rickard Sandler en mycket aktiv förespråkare för svenskt stöd till Finand — men av detta blev heller ingenting, utan Sandler tvingades avgå hösten 1939. Så besvikelsen i Finland är inte svår att förstå, och finns säkert ortfarande hos den generation som har personliga minnen från denna tid. Aven president Koivisto hör till denna generation: han är väl idag den enda nationella ledaren vid sidan om USA:s president George Bush som har fronterfarenhet från II världskriget. vilket väl är en av förklaringarna till det goda personliga förhållandet dem emellan.

— Det vore nästan omänskligt att tro att upplevelserna hos den generationens finländare inte skulle påverka inställningen till Sverige. Sedan är det förstås så att Sverige faktiskt gav Finland värdefullt materiellt stöd speciellt under Vinterkriget, som inte saknade betydelse för Finlands krigföring.

Direktkontakter J.S.: — Försvårar det arbetet som Sveriges ambassadör i Finland at 1 kontakerna i så hög grad äger rum direkt människorna emellan?

Thyberg: — Nej, det tycker jag inte, jag tycker att det är en mycket lätt och tacksam uppgift. Kontakterna går ju direkt på praktiskt taget alla nivåer, genom att t.ex. presidenten och vår statsminister känner varandra, och har lätt att tala med varandra. Detsamma gäller egentligen på alla politiska nivåer: det är ofta som man som ambassadör inte så noga vet vad som sägs mellan våra länder, och det kan möjligen vara besvärande att inte alltid vara im Bilde. Men det är bara bra att höga politiska befattningshavare träffas ofta och talar direkt med varandra — och dessutom kan använda samma språk: detta är ju en enorm tillgång för våra kontakter.

— Man hör ju ibland detta att det numera slarvas med kontakterna, att de var intensivare förut. Jag har ingen känsla av att det verkligen är så. Tiderna förändras, och det sker en naturlig anpassning — men åtminstone på den politiska nivån och inom näringslivet är kontakterna utomordentligt täta. Det går knappt en vecka utan att jag hör av några företagsledare att de just har kommit tillbaka från Stockholm.

— Så jag kan inte se att det ligger något i farhågorna över att våra länder håller på att glida ifrån varandra. Jag har alltid tagit med ro påståendena att våra förbindelser borde bli bättre. Jag tror att de anpassar sig naturligt till en internationell utveckling som vi inte har någon anledning att försöka motarbeta.

— Och Sverige kommer ju att ligga kvar där det ligger: de två viktigaste faktorerna i länders sätt att se på saker och ting har alltid varit historien och geografin — och möjligen är geografin den viktigare faktorn!

Skolfrågan

Ett återkommande önskemål från finländsk sida är bättre möjligheter til skolgång på finska i Sverige. Om detta säger Thyberg — Inom skolområdet finns det ett gammalt önskemål om skolundervisning på finska i Sverige, och det är ett önskemål som många finnar anser att vi har haft en alltför liten förståelse för. Nu har det ordnats en sådan undervisning på vissa stadier på några orter i Sverige, men det är fortfarande väldigt lite. Detta är ett svårt frågekomplex och jag vet inte om det lönar sig att vänta att något radikalt händer inom detta område inom en nära framtid. I Finland har man nog svårt att förstå och acceptera när det som svar på dessa önskemål från svensk sida sägs att vi då även borde ordna motsvarande på serbokroatiska, grekiska, turkiska och många andra språk. Man finner det svårt i Finland att förstå att finnars situation i Sverige jämställs med serbers, turkars osv. Det finns en viss ”historielöshet” i Sverige i bakgrunden till detta, ett bristande medvetande om vilken betydelse historiska band har.

— Det är möjligt att det privata initiativet kan komma att ges ett större utrymme i skolväsendet i Sverige, och att man den vägen kan nå fram till en lösning, men det är svårt att ha en bestämd uppfattning om detta.

J.S.: — Ibland uppfattar man på finlandssvenskt håll att intresset för svenska språket i Finland från Sveriges sida är ganska ljumt?

Thyberg: — I Sverige har man beraktat detta som ett finskt problem som det snarast vore kontraproduktivt att försöka påverka. Man har på officiellt håll i Sverige inte velat lägga sig i frågan, samtidigt som det är uppenbart vilken oerhörd betydelse svenskan har för förhållandet till Sverige och för Finlands hela identitet som ett nordiskt land. Ifall man i Finland inte ängre talar ett nordiskt språk som örstås i andra nordiska länder, försvinner en stor del av denna nordiska identitet. Men det här är Finlands sak att avgöra, och statens högsta företrädare i Finland har ju varit fullständigt lara på denna punkt. T.ex. presidenten har ofta understrukit betydelsen av tvåspråkigheten — liksom alla finska regeringar jag har upplevt.

— Inom den europeiska integrationen är det förstås av stor vikt att det nordiska samarbetet förblir starkt. Det finns en utredning ledd av Jaakko Ioniemi som analyserar detta. Inte minst Danmark har varit väldigt mån om att få de övriga nordiska länderna med i EG-samarbetet just för att därmed ge nordiska synpunkter och värderingar större tyngd inom EG. Och detta är nog ett gemensamt intresse för alla nordiska länder. 10/1992 FORUN,