Finland tävlar i lättviktsklassen

Databranschen:

Finland tävlar

I lättviktsklasse e USA har en massiv dominans i tungvikt, inte bara i boxning. När det gäller att producera de verkligt stora datasystemen är de amerikanska datajättarna i dag så överlägsna att småländer inte har någon reell möjlighet att ge sig med i leken. Men i lättviktsklassen kan andra länder fortfarande göra sig gällande också om faran för teknisk knock-ou alltid är överhängande.

e Det produktutvecklas tom på finländskt håll. Den knivskarpa konkurrensen med utländska produkter hindrar inte inhemska företag att konkurrera också sinsemellan. Är en sådan konkurrens ändamålsenlig? Skulle inte samgående och samordnande av resurserna ge större genomslagskraft åt de finländska produkterna e SITRA som delvis finansierar den inhemska produktutvecklingen på dataområdet är i en penibel situation. Vilket projekt skall understödas då två parter inte kan enas om samarbete? Dipl ing Berndt Karsten på SITRA medger att konkurrensen på dataområdet för tillfället är SITRAS svåraste problem när det gäller resursallokering.

e Att läget just inom denna bransch är ömtåligt illustreras av att det var omöjligt för Forum att samla SITRA, Strömberg och Nokia Elektronik kring samma bord närmast för att diskutera utvecklandet av ett system för processtyrning av pappersmaskiner, cellulosakokare och dylikt. Någonting som med en icke-splittrad insats kunde bli en finländsk specialitet på världsmarknaden.

Forum 3/1973

På Nokia kretsar flera tiotals personers arbete kring en liten blockformad manick av ungefär en portabel skrivmaskins storlek, om också mera avlång till formen. Den presenteras för besökaren med en av de där apokryfiska initial-sifferbeteckningarna som varje dator och datorkomponent med självaktning håller sig med: PT-9000. Men inom familjen säger alla ”Mikko”. Namnet är en förfinskning av ”mikro”, dvs mikrokomponent. Alltså någonting ännu mindre än en minidator. Och vad driftskostnaderna beträffar nästan 70 9/0 billigare. Det är denna behändiga tingest som Nokia lanserar i den pågående produktutvecklingskonkurrensen. — Ja, ”Mikko” har många användningsmöjligheter säger en av dem som varit med om produktutvecklingen från början, ingenjör Juhani Sarparanta. Varje dag kommer vi på nya. När vi började utveckla vår mikrokomponent för två år sedan var det inte alls vår avsikt att göra en processdator. Våra preliminära undersökningar visade tvärtom att marknaden i vårt eget land var alltför begränsad, och att konkurrera på den utländska marknaden var inte att tänka på inom denna bransch. — Vi startade med att försöka framställa en rörlig komponent som lätt skulle kunna installeras i olika rörliga arbetsmaskiner. De krav vi ställde var att komponenten skulle vara lätt, stadig, liten till formatet. Det lilla kompakta utrymmet måste utnyttjas maximalt. Av den orsaken kom vi att utveckla minneskretsarna mycket, så mycket att vi småningom började se att denna komponent skulle kunna bli en programmerbar logik, en mikrodator. — Vi konstaterade också att de individuella kablade logikerna, som allmänt var i bruk och som bestod av skilda komponenter, var relativt dyra genom att man för varje tillämpningsområde måste ha en egen logik. Det skulle faktiskt, tyckte vi, vara mycket mera ekonomiskt att göra en programmerbar logik, som kunde anpassas till olika användningsområden bara genom att den matades med ett nytt program. I det skedet fattades beslutet om att börja serietillverka en sådan programmerbar komponent. På beslutet inverkade också det projekt om vilket man gjort en överenskommelse med SITRA — det gällde datainsamlingssystem för spänningsmätning — i vilket en dylik mikrokomponent kunde tänkas få användning. Detta utvecklingsarbete finansierades till största delen av Nokia. Men SITRAs andel var också av betydelse. Framför Vänd let ER

Juhani Sarparanta: En prototyp till en dator går relativt enkelt att göra men programmeringen kan sluka många manår allt kanske därför att projektet sparkades i gång just i rätt tid. — Den tidigast möjliga och den sista lämpliga tidpunkten, säger Sarparanta.

När utvecklingsarbetet började hade man nog en liten föraning om de möjligheter som öppnade sig för en dylik liten programmerbar logik. Men man hade ingen uppfattning om att den tekniska utvecklingen skulle gå så snabbt framåt eller framför allt att prisutvecklingen skulle så raskt bli gynnsam för framställning i större skala. De första prototyperna kostade svindlande mycket, fem till tio gånger mera än dagens modell. Framför allt har de halvledare-minneskomponenter som används sjunkit betydligt i pris. Det är också serietillverkningen som gör produkten lönsam.

Tills vidare har man framställt cirka femtio stycken, men detta år räknar man med att göra tre serier om femtio stycken, alltså en brant stegring, Det är bland annat de kommande bankterminalerna som förorsakar detta uppsving. Egentligen har man inte alls slagit på reklamtrumman ännu för ”Mikko”. Den har endast använts i Nokias egna anläggningar. Men man har på Nokia diskuterat möjligheten att fungera som underleverantör till andra elektronikfirmor i Finland.

En av de stora tvistefrågorna i dag bland tillverkare, köpare och konsulter när det gäller datasystem för processtyrning av olika slag är om. man skall gå in för ett endator-system eller ett hierarkiskt system. I ett endatorsystem styrs allt från centralenheten och alla uppgifter matas in direkt i den. Det hierarkiska systemet har däremot flera nivåer. Överst är en stor centralenhet, den omspänner hela fabriksanläggningen och gör optimeringar, balanser och kontroller som gäller hela fabriken. Under den har man en processbaserad enhet som övervakar, reglerar och styr just en bestämd process och fattar de nödvändiga avgörandena på denna nivå. Mikrodatorn kommer in lägst i hierarkin. Den är en ”slavmaskin” med en noga avgränsad uppgift. Den samlar information, gör vissa justerings- och regleringsoperationer och logiker för en enskild del av en process, och fyller alltså en lucka som tidigare fanns mellan själva processen och processtyrningen. Mikrodatorn rapporterar åtgärder och vissa data uppåt i hierarkin till sin ”förman”, centralenheten.

De två översta nivåerna i hierarkin är och kommer väl också i fortsättningen att vara av utländsk tillverkning. Amerikansk dataföretag tillverkar tiotusentals datorer om året och det är utopistiskt att tänka sig att man kunde erbjuda dem allvarlig konkurrens. Men om man begränsar sig till att utveckla ett litet område, som en specialkomponent, kan det på lång sikt löna sig, tror man på Nokia. Samma idéer som ligger bakom ”Mikko” existerar naturligtvis också utomlands. Den lilla — och oerhört väsentliga — skillnaden ligger i att den finländska mikrokomponenten torde ha flera frihetsgrader än någon av de kända konkurrenterna. Den är alltså mindre bunden till ett visst bestämt program och kan anslutas till all automatik. Också vid papperstillverkning kan man använda den och här är man som bäst sysselsatt med att utarbeta tillämpningarna.

Pengar kostar naturligtvis ett sådant här utvecklingsarbete. Men projekteringskostnaderna lär i det här fallet inte ha varit oproportionerligt stora i förhållande till vad man fått ut av produkten. Men det gäller att stå med båda fötterna på jorden. Om man tror att produkten är klar för användning när den första prototypen är färdig så gör man ett grovt misstag. Den kan man få till stånd med bara någon mansmånads arbete. Och då först är man egentligen vid nollpunkten. Det verkligt stora jobbet är att åstadkomma tillämpningarna. — Det kan ta manår att åstadkomma ”softis? till en sådan komponent, konstaterar Sarparanta. (För de oinvigda i datateknikens fikonspråk: softis = fackslang för ”soft-ware”, den praktiska tillämpningen.)

För köparen är mikrokomponenten bekväm. Han kan lägga om ett tillverkningsprogram bara genom att läsa in ett nytt program — som givetvis testats på förhand — i komponenten. Mikko kan förses med ett mellan ett och sexton kilos program. Ett kilo betyder 1000 minnesplatser. Orderkoden som bestämmer olika aritmetiska och logiska operationer kan ändras manuellt genom ett tangentbord. Servicen är enkel, den bygger på utbytbara reservdelar. Därför kan mikrokomponenten lätt marknadsföras också utomlands.

Sin debut gjorde mikrodatorn i Schaumanns Autocook cellulosakokning. Processen började planeras 1968 och var klar att köra i gång 1970. I Finland finns kanske ett femtontal fabriksanläggningar där ett dylikt processystem kunde införas. Av dem har cirka tio redan infört eller har order inne på ett sådant system. O

Forum 3/1973