Finlands väg: Från recession till recession
av Susanna Fellman&Christian Lindholm Forum 1993-06, sida 06-08, 29.04.1993
Finlands väg:
FRÅN RECESSION TILL RECESSION
Susanna Fellman & Christian Lindholm
Efter en period av gynnsam tillvöxt i slutet av 1980-talet har . bruttonationalprodukten i Finland sjunkit med en tiondedel under de vå senaste åren. Den ekonomiska krisen, som onekligen tillhör de svåraste i vår lands historia, är dock inte unik i ett historiskt perspektiv. Konjunkturvariationerna har genomgående vart häfftga och negativ Miväxt har exempelvis noterats under 1870- och 1930-talen. Nedgångarna har dock regel följts av snabb återhämtning och kraftig tillväxt. Skall 1990-talet ekonomiska kris utgöra ett undantag en finska ekonomin gjorde år DD; en helomvändning efter flera år av god tillväxt. Produktionstillväxten avstannade och sysselsättningsläget började försämras, vilket talade sitt tydliga språk om att Finland glidit in i en lågkonjunktur. Nedgången, som först antogs bli lindrig och rätt kortvarig, utvecklade sig till Finlands i fredstid värsta ekonomiska depression under detta sekel. BNP sjönk under åren 1991 och 1992 med sammanlagt 10 76 och tillväxten antas förbli svagt negativ ännu 1 år. Samtidigt har arbetslösheten stigit till aldrig tidigare skådad nivå. den finska markens värde har rasat och den utländska skuldsättningen skjutit i höjden. Finland har råkat in i en ond cirkel, som förefaller svår att bryta.
Recessioner hör till utvecklingen
Efter ett decennium av internationellt sett mycket gynnsam ekonomisk utveckling kom ”den stora depressionen” som en verklig chock för Finland. De flesta hade redan invaggat sig i säkerhet om att tillväxten var evig och glömt att ekonomin också tidvis kan präglas av dåliga tider. Andå har konjunkturutvecklingen i Finland historiskt sett varit ojämnare i de övriga växteuropeiska länderna och variationerna i tillväxten har varit rätt häftiga. Med det historiska materialet (och en gnutta efterklokhet) i hand är det lätt att inse att tillbakagången var oundviklig efter 1980-talets överhettning. Recessioner och depressioner är alltså ingen nyhet i Finlands ekonomiska utveckling. Speciellt under 1800-talets senare hälft, då industrialiseringen började ta fart i Finland, va utvecklingen instabil och tillbakagångar förekom rätt ofta. Den värsta av dessa, krisåret 1867. medförde den sista fredstida hungersnöden i Västeuropa som skördade nästan en tiondedel av Finlands befolkning: katastrofen utlöstes av en ödesdigert svag skörd. Lågkonjunkturen 1877 —81 var också allvarlig och uppvisade för övrigt vissa likheter med dagens depression: den påföljde en lång period av god tillväxt och började med svårigheter inom exportsektorn. Produktionen föll med sammanlagt över 5 46.
Krigstiderna har begripligtvis medfört de värsta bakslagen för den finska ekonomin. Under första världskriget sjönk produktionen kraftigt; år 1918 var BNP en tredjedel lägre än fem år tidigare. Intressant nog var en av de viktigaste orsakerna till svårigheterna förutom inbördes- och världskriget östhandelns sammanbrott, vilket ju lätt för tankarna till 1990-talets början. Trots att handeln med Sovjetunionen förblev minimal under hela mellankrigstiden återhämtade sig den finska ekonomin snabbt från chocken och 1920- och 1930-talen präglades huvudsakligen av mycket snabb tillväxt. Andra världskrigets effekt på totalproduktionen var jämförelsevis liten, eftersom krigsindustrins produktion kompenserade bortfallet i resten av ekonomin.
1930-talets stora depression
I fredstida förhållanden har Finland före 1990-talets nedgång drabbats av två egentliga krisperioder under detta sekel. Den första av dessa sammanföll med 1930-talets omfattande internationella depression. I Finland börjad recessionen redan år 1929, ett år tidigare än i resten av Europa, men varade endast till 1932 och var betydligt lindrigare än i de flesta andra länderna. BNP-volymen sjönk sammanlagt endast 4 4.
1930-talets depression har påfallande många gemensamma drag med den rådande ekonomiska = konjunktursvackan trots att den i BNP-termer ter sig mindre allvarlig. Åren 1927—28 hade tillväxten varit mycket snabb och ekonomin hade tydligt överhettats. Detta förde med sig spekulativ verksamhet som baserade sig på felaktiga uppfattningar om ekonomins verkliga tillstånd. Importen ökade samtidigt som exporten började få problem p.g.a. överutbudet på världsmarknaderna. Importbehovet ökade vytterligare som en följd av att skörden år 1928 var dålig. Då landets valutareserv drastiskt minskade åtstramades den inhemska penningmarknaden. vilket tillsammans med exportsvårigheterna ledde till att Finland hamnade i en lågkonjunktur.
Åren 1930—32 präglades av sjunkande produktion och under det sistnämnda året steg arbetslöshetsgraden till uppskattningsvis 10 96. Ekonomin drabbades av deflation. vilket försvårade de skuldsattas, bl.a. lantbrukarnas. ställning och ledde till konkurser inom banksektorn. Samtidigt såddes dock även fröna till återhämtningen; marken devalverades med 15 96 i förhållande till den viktigaste handelsvaJutan. pundet, vilket stimulerade exporten. Överskottet i handelsbalansen och Finlands Banks räntepolitiska åtgärder ökade penningutbudet. varmed räntenivån sjönk betydligt. Den exceptionellt låga räntenivå som rådde under resten av 1930-talet var e viktig orsak till att återhämtningen från krisen skedde snabbt och tillväxten var kraftig ända fram till kriget.
Östhandeln Iindrade oljekrisen
Efter andra världskriget var den ekonomiska utvecklingen i Finland. liksom 1 hela Västeuropa, positiv ända fram till 1970-talet. Tillfälliga konjunkturnedgångar förekom visserligen. men de var korta och milda jämfört med 1930-talets svåra år. 1970talet medförde dock en mer eller mindre global ekonomisk kris. vilken främst förorsakades av den s.k. oljekrisen.
Annu i början av sjuttiotalet var tillväxten god. men vissa faktorer tydde på att en nedgång i den internationella ekonomin var att vänta. Recessionen utlöstes av den första chockförhöjningen av oljepriset och blev relativt långvarig och svår. BNP-tillväxten var trots allt. i motsats till dagens läge. positiv under hela 1970-talet. Tre konsekutiva år, 1975—77. präglades dock praktiskt taget av nolltillväxt. Arbetslösheten steg till ”katastrofala” 7 4 och bytesbalansunderskottet växte kraftigt. Slutligen måste man åter tillgripa det traditionella devalveringsvapnet.
Nedgången i Finland fördjupades även av att både penning- och finanspolitiken åtstramades i början av recessionen. Detta kan visserligen delvis förklaras med det faktum att utvecklingen hade fört med sig ett helt nytt fenomen: stagflation, Stagflationen ställde nämligen den ekonomiska politiken inför ett svårt dilemma: hur skulle man samtidigt kunna bekämpa den kraftiga inflationen och den snabbt växande arbetslösheten?
Finland klarade sig trots allt jämförelsevis väl ur sjuttiotalets recession. eftersom den bilaterala handeln med Sovjetunionen innebar en automatiskt ökad export då oljepriset steg. Östhandeln hjälpte upp den finska ekonomin men skapade samtidigt ett beroende som sedermera medförde olyckliga följder för Finland då oljepriset sjönk och Sovjetunionen kollapsade.
Upprepat mönster
Konjunkturcyklerna har något förenklat ofta följt ett rätt likadant mönster i Finland. Under högkonjunkturerna är exportefterfrågan god, bytesbalansen uppvisar överskott och valutareserven växer. Överhettningen medför dock snabb inflation, vilket försämrar konkurrenskraften och avmattar exportefterfrågan. Samtidigt uppstår underskott i bytesbalansen då importen ännu fortsätter att växa. Exportsvårigheterna minskar investeringarn och ökar arbetslösheten. vilket i sin tur förlamar hemmamarknaden, Valutareserven minskar och penningmarknaderna åtstramas.
Slutligen genomförs en devalvering, som via den förbättrade konkurrenskraften ökar exporten och förstärker bytesbalansen. Efter en tid återspeglas exportökningen också på hemmamarknaden i form av ökade investeringar och förbättrad sysselsättning. En ny högkonjunktur börjar, men samtidigt sås fröet till nästa recession och devalvering.
Utrikeshandelns roll som konjunkturpåverkande faktor är påfallande. Exportsektorns motgångar, antingen förorsakade av det internationella konjunkturläget eller av den försämrade konkurrenskraften. har nästan undantagslöst varit den viktigaste enskilda orsaken till Finlands konjunktursvackor. 1930-talets depression började med trävaruindustrins exportsvårigheter, medan 1970-talets recession berodde på den svaga exportefterfrågan i Västeuropa som genererades av de anpassningssvårigheter oljekrisen medförde. Vår rådande kris är 1 detta ljus föga överraskande; östhandeln har rasat. konkurrenskraften försämrades under 1980-talets slutskede och Västeuropa befinner sig samtidigt i en recession.
Konjunkturerna har otvivelaktigt också påverkats av inhemska faktorer, t.ex. genom variationer i investeringsoch — byggnadsverksamheten = eller p.g.a. ekonomisk-politiska åtgärder. Ofta har dessa faktorer dock direkt eller indirekt varit beroende av exportindustrins verksamhetsförutsättningar. De tider då skörderesultatet var den främsta inhemska konjunkturpåverkande faktorn är förbi. Den privata konsumtionen har dock alltjäm or CJ Pol.mag. Susunnu Fellman och ekon. mag. Christian Lindholm är forskare vid institutionen för nationalekonomi vid Svenska hundelshögskolan i Helsingfors.
en stor betydelse för ekonomins tillstånd. Då ekonomin överhettade i slutet av 1980-talet spelade den privata konsumtionen. inte exporten. en nyckelroll.
Är krisen permanent?
Det är inte första gången som Finland kämpar med ekonomiska svårigheter. Fastän den rådande depression i makrotermer ter sig allvarlig iämfört med de tidigare kriserna bör man komma ihåg att vår levnadsstandard och utvecklingsnivå är betydligt högre än under 1930-talet. För att inte tala om 1860-talet. Då socialskyddet dessutom är rätt välutvecklat föreligger knappast någon risk för hungersnöd eller sociala oroligheter. En god infrastruktur, välutbildad arbetskraft och politisk stabilitet utgör positiva förutsättningar för fortsatt gynnsam utveckling.
Såsom historien visar har Finland återhämtat sig förvånansvärt snabbt ur tidigare kriser. Aven krigstiderna har endast blivit tillfälliga bakslag i den övrigt positiva utvecklingen. Det förefaller troligt att tillväxten äve vänd
Den årliga BNP-tillväxten i Finland 1900-1992, 1900 1910 1920 1930-1940 1950 1960 1970 1980 199 fortsättnin denna gång återgår till ”det normala” inom kort. Exportindustrins ökade produktion och de lägre räntorna utgör de första positiva signalerna. Likheterna med återhämtningen från 1930-talets kris är tydliga. Följer vi samma utvecklingsmönster som tidigare kan det rentav föreligga en risk för överhettning då den förlorade produktionen återtas.
Å andra sidan finns även ett antal riskfaktorer som försvårar utvecklingen. I och med att östhandeln kollapsat och knappast återgår till tidigare nivå inom en nära framtid är Finlands utveckling mycket beroende av konjunkturutvecklingen i Västeuropa. Förlängs recessionen i EG- och EFTA-länderna försvåras även vår återhämtning. Att exportmöjligheterna till Ryssland nu är svaga är naturligtvis en nackdel. men mellankrigstidens utveckling visar att det inte behöver utgöra ett hinder för ekonomisk tillväxt. Dessutom kan Ryssland på längre sikt åter erbjuda betydelsefulla marknader för Finland, förutsatt att den ekonomiska och politiska situationen i landet stabiliseras.
Sedan 1970-talet har tillväxttakten i OECD-länderna, inklusive Finland, blivit långsammare. Om denna utvecklingstrend visar sig bli permanent kan vi i framtiden räkna med lägre tillväxttakt än under tidigare decennier, vilket kunde medföra att återhämtningen tar mera tid i anspråk än under tidigare kriser. Skuldsättningen och de höga realräntorna utgör i varje fall det kanske största hotet. Den utländska nettoskulden har aldrig varit så stor som nu och kommer uppenbarligen att begränsa konsumtionsmöjligheterna och tillväxtpotentialen i framtiden. I förhållande till exportintäkterna är Finland idag redan det mest skuldsatta landet i Västeuropa. Att den offentliga sektorns skuldsättning dessutom växer snabbt bidrar till att upprätthålla såväl en hög räntenivå som ett betydande skattetryck i framtiden. Finland riskerar att hamna in på samma smärtsamma utvecklingsväg som Danmark för tio år sedan. I motsats till 1970-talet. då realräntorna ofta rentav var negativa belastas vi nu dessutom av en hög realräntenivå såväl hemma som i världen.
Trots de förestående anpassningssvårigheterna bör man vara försiktigt optimistisk beträffande Finlands ekonomiska framtidsutsikter. Risken för att Finland nu skulle drabbas av någotslags Argentina-syndrom är nog minimal. De historiska erfarenheterna visar att kriser kommer och går och att de kan övervinnas inom en rimlig tid. Så skall väl ske även denna gång. eller…?
Kampen äller individen
Christian Schönberg
Svenska tekniska funktionärsförbundet i Finland STAF har valt en erfaren fackföreningskämpe till ny ordförande. Elmer Klawér från Tolkis i Borgå Ik. risar såväl åttiotalets casinospel som regeringen Aho:s ovilja att samarbeta med facket.
Han förespråkar ett stärkt nordiskt fackligt samarbete, vurmar för den lilla människan och betonar vikten av att värna om et starkt svenskspråkigt STAF.
dagens pessimistiska samhällskli mat och utomordentligt djupa låg konjunktur är det inte realistiskt att försöka locka till diskussion ytterom problemen med landets otroligt höga arbetslöshetsprocent och en nationalekonomi som körs allt djupare ned i ett till synes bottenlöst träsk. Åtminstone inte om intervjuoffret är en person som just tagit över ordförandeansvaret för ett förbund vars medlemmar drabbats synnerligen hårt av bristen på arbete.
— Vår viktigaste uppgift just nu är
Sitt uppehälle förtjänar Elmer Klawér på en ingenjörsbyrå i Borgå stad.
att reducera arbetslösheten i landet slår den nyvalde STAF-ordföranden Elmer Klawér fast. Men innan vi kan komma så långt måste vi ju få folk att begripa-inse-förstå att vi definitivt inte längre till alla delar kan räkna med att kunna behålla dagens höga levnadsstandard. Vi måste också kunna anpassa oss till förändringar. Vi lever i en helt ny tid. En tidsperiod som inte bara berör oss, utan de facto hela världen.
Skall vi alltså på sikt tvingas acceptera en reducering av levnadsstandarden till en nivå som rådde för decennier sedan — Nej, men vi måste acceptera kal