Finskt initiativ: Arktisk miljökonferens
av Ragnhild Artimo Forum 1989-12, sida 08-09, 31.08.1989
ARKTISK MILJÖKONFEREN Åtta arktiska länder. Åtta nationella lagstiftningar, makroekonomier och miljöpolitiska prioriteringar. En gemensam nämnare: territorium inom Arcticum. Och ett gemensamt problem: den hotade arktiska miljön. De arktiska miljöproblemen, existerande och framtida, kan endast lösas internationellt. Finland har tagit initiativet till den första internationella arktiska miljökonferensen med målet att identifiera och lösa dessa problem.
å de åtta arktiska ländernas deleD gationer den 20 september samla 1 Rovaniemi till den arktiska miljökonferensens förberedande möte i hägnet av Alvar Aaltos Lappiatalo är en betydande bit av grovgörat gjort.
Utrikesrådet Esko Rajakoski. konsultativ tjänsteman vid utrikesministeriets politiska avdelning, har sonderat beredskapen för en sådan konferens i de berörda sju övriga länderna. Finlands regering har 12 januari tillställt dessa länders regeringar en offentlig proposition, i vilken de arktiska miljöhoten och primära problemen definieras. Utrikesministeriet har i mars tillsatt en arbetsgrupp att förbereda konferensen. Rajakoski har verkat som dess ordförande. Viceordförande har varit Tom Grönberg, biträdande avdelningschef vid UM:s juridiska avdelning, och andre viceordförande miljövårdsrådet Olli Paasivirta vid miljöministeriet (se intervju på sid 10).
Arbetsgruppen har sammanställt en promemoria om de centrala problemsektorerna — marinmiljön, luftföroreningarna, klimatförändringarna och ozonfrågan, skyddandet av naturresurserna och ekosystemen, olje- och gasutvinningen, arktisk avfallshantering och radioaktivt nedfall — som i juli distribuerats till deltagarländerna.
Om tre veckor samlas representanter för de åtta arktiska länderna till det förberedande mötet i Rovaniemi. Då är det meningen att delegaterna skall diskutera igenom problemmenyn utgående från den finska promemorian, utkristallisera en arbetsfördelning, troligen enligt modellen att varje land ”adopterar” ett visst ämnesråde att arbeta vidare med, och precisera agendan för det följande mötet — på ministernivå — som skall arrangeras i (troligen) januari 1990. Slutprodukten av dessa ansträngningar kan bli en deklaration, konvention eller annat multilateralt arrange mang med syftet att skydda miljön i Arcticum, och kräver i sin tur sedermera behanding vid en sk diplomatkonferens. eventuellt redan 1992.
Arbetstakten från officiell proposition till föreberedande konferens, åtta månader. har varit exceptionell. Men ärendet brådskar.
Den arktiska miljökonferensens historia börjar emellertid redan före Rajakoskis konsultationer senaste höst. Faktiskt också före Gorbatjovs flitigt citerade tal i Murmansk (oktober 1987) där han fäste uppmärksamhet vid denna problematik.
Miljökonferensens rötter har samma nationalitet som det offentliga initiativet. Sommaren 1987 — då Kalevi Sorsa ännu var utrikesminister — diskuterade man inom UM behovet av och möjligheterna till ett arktiskt paraplyavtal som bättre än existerande avtal och konventioner skulle ge skydd åt denna extremt sårbara miljö.
Under de gångna två åren har debattklimatet för miljöfrågor drastiskt förändrats på internationella arenor. Miljömedvetandet och -ansvaret har ökat markant. bland annat i Sovjetunionen och Storbritannien — Thaicher t ex har gjort en helomvändning från vägran att ratificera utsläppsavtal till aktiva egna miljöinitiativ. Mot denna internationella bakgrund med gynnsammare miljöatmosfär är det inte förvånande att det finska initiativet har tagits väl emot, i en anda av samarbetsvilja som gör optimism om konkreta resultat befogad.
12/1989 FORUN,
Aven om Finlands av Sorsa och miljöminister Kaj Bärlund undertecknade initiativ är det första som tar sikte på internationellt samarbete på regeringsnivå. kan man tala om en veritabel högkonjunktur Ör strävandena till internationellt arktiskt samarbete på många sektorer. Detta illustreras t ex av att SCAR — Scientific Committee on Antarctic Research — vid sin konerens i San Diego 1986 tog initiativet till etablerandet av en internationell arktisk vetenskaplig kommitté; förhandlingarna bakom IASC, International Arctic Science Committee, befinner sig på slutrakan och organets stadgar torde undertecknas under hösten. TASC är ett samarbetsorgan ör vetenskapsmän och vetenskapliga organisationer och skall koordinera arktisk orskning. Också starten för Arkriska centrets verksamhet (se artikel på sid 11) tio år efter originalinitiativet må ses som ett symptom på det proarktiska och miljömedvetna klimatet.
= Denna utveckling reflekteras också genom att miljöfrågorna idag är den snabbast växande sektorn inom internationell lagstiftning, säger biträdande avdelningschef Tom Grönberg vid UM:s juridiska avdelning. — Det aktuella finska initiativet är helt i linje med Finlands allmänna politik att satsa på miljöfrågor. I internationellt perspektiv visar initiativet att vi menar allvar med denna policy, och ger kredibilitet åt strävandena.
Trots detta ”högprofilämne” har man i Finland legat lågt med det arktiska miljökonferensinitiativet, som ironiskt nog har fått större uppmärksamhet internationellt än hemma. Men den finländska utrikespolitiken är av tradition lågmäld intill menlöshet.
—- I dethär fallet har det varit ett medvetet val att inte göra saken till en mediahändelse, säger Grönberg. — Vi har inte aktivt gått ut för att skapa debatt kring initiativet. Å ena sidan kunde en sådan ha skadat förhandlingsprocessen, å andra sidan skruvat upp förväntningarna på konferensen på en orealistisk nivå. Dessutom skall konferensens mål och metoder tas fram gemensamt av de deltagande länderna; det är inte meningen att ett land, det initiativtagande, skall monopolisera saken.
Esko Rajakoski, som förberett den internationella jordmånen för den förestå ende konferensen och lett arbetsgruppens arbete, rör sig rutinerat på arktiska arenor: utöver gedigen ambassadörsbakgrund, senast i Argentina, och med nya utmaningar väntande i Venezuela i september, har han fört Finlands talan vid de internationella konferenser som behandlat förnyandet av Antarktistraktatet 1991. Senaste arbetsmöte hölls i maj i Paris där fördragsstaterna också samlas till sitt konsultativa möte 9 oktober — varvid Finland som känt kommer att presentera en notifiering i syfte att få konsultativt rösträttsberättigat medlemskap. Denna fråga återkommer Forum till i ett senare nummer.
Rajakoski vill trots nytt stationeringsland i höst slutföra sina arktiska och antarktiska missioner för Finland. Det internationella samarbetet gagnas inte av personbyten på högsta nivå.
Den arktiska miljökonferensen har enligt Rajakoski potential att bli en framgång, att producera resultat.
— Tidpunkten är rätt, och Finland som mitiativtagare är rätt land. De berörda länderna — och för övrigt inte endast de — upplever starkt behovet av effektiverat samarbete och koordinerad forskning inom Arktis, likaså av gemensamt acceptabla miljönormer och -bestämmelser. Detta är ett oskrivet blad som väntar på att bli skrivet.
Helt tabula rasa är Arktis inte, internationellträttsligt sett. Vissa globala konventioner har tillämpning på de arktiska områdena, bla havskonventionen av år 1958, Londonkonventionen gällande marinpollution 1972 och Wienkonventionen gällande skyddandet av ozonskiktet 1986. Också flera regionala konventioner reglerar arktiska aktiviteter. t ex Östersjökonventionen av år 1974. Vidare gäller inom Arktis vissa avtal om skydd för den arktiska faunan, och avtal som begränsar fiskekvoterna i Norra Atlanten.
Men ännu saknas avtal och konventioner som skulle ge effektivt skydd åt hela den arktiska livsmiljön. Denna fråga måste lösas internationellt, och det är vad konferensen tar sikte på.
Utrikesrådet Esko Rajakoski
Bitr avdelningschef Tom Grönber - Aven om kanalerna för denna samverkan öppnats, blir det förberedande mötet och senare ministerkonferensen inte problemfria, konstaterar Rajakoski. — Här inns en inbyggd problematik i och med att den arktiska miljöfrågan till sin natur är internationell. men måste lösas utan kränkandet av de berörda nationernas suveränitet. Internationella och nationella intressen kolliderar i många frågor. Men genom att så mycket står på spel, och en hel livs miljö står att vinna eller förlora, finns viljan till kompromisser. Mötet i Rovaniemi kommer huvudsakligen att äga rum bakom lyckta dörrar, genom att de politiska rågorna och framför allt suveränitetsfrågorna är mycket känsliga, och vi inte önsar riskera att köra fast redan vid första onferensen.
För att ge ett gott utgångsläge i Rovaniemi representeras de deltagande länderna av befullmäktigade delegater — på ambassadörs- eller avdelningschefsnivå. - Målet är att mötet skall kunna fatta beslut ad referendum och länderna politiskt skall binda sig till projektet. Mötet skall också — utgående från den finska arbetsgruppens promemoria — diskutera igenom de olika problemsektorerna och Överenskomma om den internationella arbetsfördelningen. Under de förberedande konsultationerna har vi diskuterat möjligheten att varje deltagarland åtar sig en viss miljöfråga att utreda och problemidentifiera — informationsutbytet ger sedan interarktisk kunskapsspridning. Vilka länder som skulle koncentrera sig på vilka frågor är alltså ännu öppet, men Finland har av naturliga skäl ett starkt intresse för skyddandet av skogsresurserna, medan t ex Norge och Island har uttalat intresse för de marina frågorna.
Utrikesrådet Rajakoski anser att de förberedande konsultationerna ägt rum i en mycket konstruktiv anda, och framhåller det stora stöd initiativet fått bl a av Kanada och Sovjetunionen. Han finner det inte uteslutet att också ministermötet skulle äga rum i Rovaniemi, ”den största staden inom Arktis”. Kanske resultatet av Finlands samarbetsinitiativ om ett par år manifesteras i en Rovaniemi Treaty? e
HORDEN 35