Flexibilitet

av Alexander Stubb Forum 1997-04, sida 45, 24.04.1997

Taggar: Organisationer: EU

Motstridigt om EMU

Ingen har väl missat att debatten om EMU går på högtryck just nu. Häromsistens var kommissionär Yves-Thibault de Silguy i Helsingfors för att betona att Finland har goda möjligheter och dessutom vägande skäl att vara med bland de första som går med i EMU. Finland var en hållplats på pr-turnén, som förutom till andra medlemsländer leder, via USA och Schweiz, till Bangkok, Hong Kong och Japan i september. Silguy uttalar sig även i senaste nummer av EU-kommissionens informations- och pr-broshyr InfEuro och ger där euro-läsetips åt företagsledarna, bl.a. den rapport som utgetts av The Association for Monetary Union in Europe, och nämner att EU-kommissionen snart kommer att publicera en egen broschyr med råd åt företag ”Andra nyttiga guider, som redan finns tillgängliga, är en (han nämner inte titeln) producerad av I’Institut de I’Euro och The User Gutde to the Euro,av Graham Bishop, José Péres och Sammy Van Tuyll”, säger de Silguy.

I InfEuro slår även Europaparlamentets talesman, José Maria Gil-Robles, ett kraftigt slag för curo-valutan.

”Jag är övertygad om att euron kommer att uppfylla alla förväntningar och att den kommer att bli en av de mest stabila valutorna i världen. Ju fortare den kommer i bruk, desto bättre kommer vi att kunna vädra ut stormarna och undvika spekulation” , fastslår Gil-Robles euforiskt.

Tongångarna är annorlunda i t.ex. Ny Tid, där man tillspetsat påpekar att EMUdiskussionen handlar om att ”förbjuda” keynesianismen och ”grundlagsfästa” monetarismen som statsreligion i det nya Europa. Ny Tid citerar bl.a. den danske forskaren Martin Marcusson som i Utrikespolitiska institutets nyligen utgivna bok The Politics of Economic and Monetary Union förundrat skriver ”Hur har det gått så att trots en stark, organiserad vänster och trots att en ekonomisk doktrin som förespråkade interventionism ursprungligen dominerade, har den allmänna reaktionen på 70- och 80-talens inflationstryck varit en återgång till en ekonomisk-politisk regim av guldstandard-typen, som sätter större vikt vid yttre hänsyn än vid att uppnå full sysselsättning?”

Forskningsdirektör Pekka Sauramo vid Löntagarnas Forskningsinstitut talar också för den egna valutan i fårska numret av Talous & Ybteiskunta. Han påpekar att EMU:s grundproblem är att man inte nödvändigtvis belönas för ”gott uppförande”.

”Om något land beräknar att det klarar sig bra i konkurrensen mellan institutionerna kan det vara en orsak att behålla sin egen valuta”, skriver Pekka Sauramo. Det lär bli en EMU-fylld vår i år… PE 9

Flexibilitet

NÄR ANTALET MEDLEMSLÄNDER BLIR FLER OCH OLIKHETERNA DEM EMELLAN VÄXER, KOMMER BEHOVET FÖR FLEXIBEL INTEGRATION ATT YTTERLIGARE ÖKA.

Aflexander C-G. Stubb

U:s stats- och regeringschefe sammanträder i ett extra topp möte i Maastricht 23.5.97. Huvudtemat blir EU:s regeringskonferens som skall avslutas i det egentliga toppmötet i Amsterdam 16-17.6.97.

En av de viktigaste frågorna som behandlas vid regeringskonferensen och toppmötena är flexibilitet eller s.k. utökat samarbete, d.v.s. möjligheten för ett visst antal medlemsstater att samarbeta närmare på särskilda områden.

Flexibilitet är ingen nyhet i integrationsutvecklingen. Redan i den nuvarande unionen har man kommit överens om undantagsarrangemang som tillåter vissa medlemsländer att fördjupa samarbetet. Schengen-avtalet om fri rörlighet och valutaunionen EMU är exempel på olika former av utökat samarbete då ett mindre antal medlemsländer inledningsvis är med.

Grundfrågan är om man vill ha oreglerad flexibilitet utanför unionen eller om man vill använda unionens institutionella bestämmelser, förfaranden och system. En kontrollerad flexibilitet inom unionens regelverk gynnar mindre medlemsländer eftersom det oreglerade samarbetet utanför, t.ex. WEU, brukar domineras av de stora länderna.

Det attraktiva med flexibiliteteten är att den kan utnyttjas för skilda politiska ändamål. Å ena sidan gynnar den integrationsvänliga medlemsländer som får möjligheten att fördjupa samarbetet ”utan att det långsammaste skeppet bestämmer farten av hela konvojen”, som förbundskansler Helmut Kohl har konstaterat. Å andra sidan kan mera skeptiska medlemsländer argumentera att flexibiliteten ger möjligheten att bli utanför vissa framtida samarbetsgrenar.

I regeringskonferensen kommer v att se en institutionalisering av flexibiliteten där länder med vilja och förmåga kan förstärka samarbetet. Flexibilitetsprincipen skrivs konkret in i den nya grundstadgan.

Det är dock viktigt att flexibilitet inte blir ett öppet mandat till en permanent differentiering av integrationsprocessen. Därför har man i konferensen diskuterat vissa villkor som skall reglera flexibiliteten. Det är t.ex. viktigt att flexibilitet på ett bestämt område skall vara öppet för alla medlemsstater men att ingen medlemsstat skall tvingas att delta. Ytterligare bör gemenskapens regelverk bevaras till fullo och unionens mål beaktas i alla flexibla lösningar.

När antalet medlemsländer blir fler och olikheterna dem emellan ökar, kommer behovet för flexibilitet att ytterligare öka. Flexibiliteten är unionens framtid.

Det gäller då för medlemsländerna att välja sin referensgrupp. Vill man sitta vid bordet där de egentliga besluten fattas, t.ex. EMU? Eller vill man streta emot integrationsutvecklingen med att utebli från fördjupat samarbete? Detta kommer t.ex. att vara ett tungt principbeslut för både Sverige och Danmark. Finland tycks ha gjort sitt val. Statsminister Paavo Lipponen har vid flera tillfällen påpekat att Finland strävar till att höra till EU:s “mainstream, mittfåra. Med det menar han att Finland vill höra till EU:s kärna: om man är med i en överstatlig union finns det ingen orsak att marginalisera sig i beslutsfattandet. 9