Forskare och biodlare gör gemensam sak för att rädda pollinerare

av Johan Svenlin Forum 2020-10, sida 46-47, 17.11.2020

Forskare och biodlare gör gemensam sak för att rädda pollinerare

De drastiskt minskande populationerna av pollinerare kan kanske räddas genom samlad kunskap och gemensam front mot parasiter.

JOHAN SVENLIN TEXT X Under de senaste åren har det kommit e rad larmrapporter om att antalet pollinerare minskar i en rasande takt. Humlor, bin och andra pollinerare gör en ovärderlig insats för världens livsmedelsproduktion och utan deras insatser skulle skördarna bli avsevärt mindre.

Växtskyddsmedel från jordbruket pekas ut som en orsak till att bisamhällen trängs ut, men även olika former av parasiter orsakar stor skada på pollinerare. Inte minst Deformed Wing Virus (DWV) som sprids av varroakvalster.

”Min egen biodling drabbades av viruset säsongen 2003-2004, när tre fjärdedelar av populationen slogs ut. Det var en stor chock och jag funderade på att lägga av med hela verksamheten”, berättar Marc Bock som driver biodling i Purmo, Pedersöre.

Han är ursprungligen från Luxemburg, där han lärde sig grunderna i biodling av sin far. Han lät sig ändå inte nedslås av förlusten 2004. Han drog sig till minnes kurser om varroabekämpning från tiden i Luxemburg och läste artiklar i ämnet.

”De konventionella metoderna med olika syror, som används av många biodlare, är komplicerade och framgången beror också på många yttre faktorer som temperatur,

AFFÄRSMAGASINET FORUM NR 10 2020

A20LS 3800 ge RADE dr

KÖP INHEMSKT. Marcs Gård i Puro började småskaligt, med några tiotal kilo honung första året till att nu producera nio-tio ton ekologisk honung per säsong. “Det bästa sättet att främja pollinering i Finland är att köpa inhemsk honung” säger Marc Bock.

Vi skulle inte behöva bygga insektshotell om vi inte var så nitiska med att städa bort växtlighet.

mikroklimat och bisamhällets motståndskraft”

Han utvecklade ett eget bekämpningskoncept och behandlar inte alls längre med syror eller kemikalier.

”Det kräver visserligen också en hel del arbete, men fördelen är att jag inte haft problem med varroa sedan 2006 och produkterna är bevisligen mycket rena”

Det sitter i vaxkakan. Numera är han en av Finlands största ekologiska biodlare. Han är också en av de 20 internationella experter som ingått i en fokusgrupp om hållbar biodling somifjoltillsattes av EIP-Agri, ett rådgivande organ åt EU-kommissionen. I september publicerade gruppen sin slutrapport, där Marc Bock bidragit med erfarenheter från sin framgångsrika varroabekämpning.

”Det var mest akademiker i fokusgruppen, men de visade stort intresse för mina erfarenheter från det dagliga arbetet med biodling. Vi kommer att fortsätta samarbeta inom gruppen, även om rapporten publicerats. Syftet är att samla verklighetsförankrad och nyttig information som biodlare kan utnyttja”

Han bidrog själv med kunskaper om hur han på senare år framgångsrikt motat varroa i grind. Hans koncept bygger på två åtgärder som han tillämpat på sin egen biodling. Dels har han bytt ut vaxkakor så att cellerna blivit något mindre.

”Under 1900-talet började man använda vaxkakor med större celler för att få större bin och därmed större produktion av honung. Problemet är att varroakvalstren också har lättare att angripa larver i större celler”, säger han.

Jordbruket beskylls också för att göra det svårt för bin och andra pollinerare. Stora om NANIAS NYHO > a

KUNSKAP BEHÖVS. Marc Bock hade just kommit igång med sin biodling i Purmo när varoakvalster spred DWV-viruset i hans biodling och gjorde bin livsodugliga. ”Det finns mycket kunskap om hållbar biodling, men de har hittills varit spridda och svårtillgängliga för dem som behövt den råden med monokultur och växtskyddsmedel tränger ut växt- och djurarter som tidigare levt i symbios. Marc Bock vill inte peka finger mot jordbrukarna.

”Nej, det är tråkigt att de ofta får skulden, trots att de bara följer lagar och direktiv som politiker bestämt. De är också beroende av krav från handeln och industrin och de gör så gott de kan för att överleva”

Låt vilda blommor växa, Människans växande infrastruktur och urbana utbredning innebär ytterligare krympande livsmiljöer för insekter.

”Vi skulle inte behöva bygga insektshotell om viinte var så nitiska med att städa bort växtlighet. Jordbrukare är skyldiga att röja i dikesrenar och folk ansar sina tomter för att det ska se bra ut. I stället borde vi låta vilda blommor växa för att främja pollinerare”

När medvetenheten ökat om att pollinerare minskar, har det också blivit populärt med urbana biodlingar. Marc Bock är inte övertygad om att det är rätt väg att gå.

”Visst finns det grönområden för pollinerare även i städer, men man ska inte starta en egen biodling med ambitionen att rädda världen. Det krävs mycket utrymme och skötsel, lite samma frågeställningar som när man skaffar hund?”

I Purmo råder däremot ingen brist på utrymme.

”Mina bin håller mest till i skogen, där de mår bra och gör stor nytta. Jag fick höra av en av byns äldre frispråkiga damer att bären har blivit både fler och större sedan vi flyttade hit”, skrattar han.

Själv började han i liten skala och sålde första året åtta burkar honung på en byamarknad. Nu producerar han årligen i snitt nio-tio ton, fördelat på 230-240 bisamhällen, utspridda inom någon mils avstånd från hemmet.

”Normalt brukar man räkna att en person kan sköta 100 bisamhällen. Eftersom jag är ensaminnebär det att jag har mellan 10 och 16 timmars arbetsdagar, sju dagar i veckan”

I vårvintras hade gården besök flera nät ter irad av en nyvaken björn som ville dämpa hungern. Inte nog med att den krafsade åt sig innehållet i en handfull bikupor, den lämnade också förödelse och ihjälfrusna bin efter sigisnön.

”Björnen var ganska hungrig och orsakade död för flera samhällen. Jag försöker tänka att den uppskattade god kvalitet och besparade mig också lite arbete senare under sommaren?”

Det finns andra faktorer än parasiter, bekämpningsmedel och björnar som inverkar på produktionen. Årets skörd blev rejält mindre än under ett normalår på grund av en kall vår och en regnig julimånad. Under ett normalår får man ungefär 40 kg honung från en bikupa, men årets skörd landade på 23 kgi snitt per kupa på Marcs Gård.

”Vädret kan jag inte göra så mycket åt. Bina behöver en viss temperatur för att arbeta, men när vädret tillåter gör bina ett otroligt arbete. Tyvärr uppskattas inte deras insatser närapå så mycket som de skulle förtjäna”, säger Marc Bock.

AFFÄRSMAGASINET FORUM NR 10 2020