Forum öppnade dialog i metallkonflikten

Taggar: Personer: Sulo Penttilä Organisationer: Metallarbetarförbundet

Ordf. Sulo Penttilä

Viceh. Rolf Widé - Forum öppnade dialog i metallkonflikten

Metallstrejkens verkningar Enligt Metallindustrins arbetsgi vareförening kostar strejken oss 120 milj. mk per månad:

Exportbort fall —200 milj. mk/mån Importin besparing +100 » Indirekt im portökning — 20 —120 milj. mk/mån

Forum 4/7 e Metallarbetarstrejken har gått in i sin fjärde vecka. Fortfarande står parterna lika långt ifrån varandra som när strejken inleddes.

0 Någon annan form av kontakt mellan förbunden än d separata uppvaktningarna hos riksförlikningsmannen Erkki Sunila har inte fåtts till stånd.

9 FORUM erbjöd de båda huvudagerande i arbetskonflikten, viceh. Rolf Wi d é n, Metallindustrins arbetsgivareförening respektive ordf. Sulo P e nttilä, Finlands Metallarbetarförbund att direkt utväxla frågor och svar.

0 Fem frågor och fem svar… vänd!

Widén: Metalls krav illojala mot andra

WIDÉN: — Ser Metallarbetarförbundet ingen illojalitet gentemot andra löntagargrupper i sina strävanden att genom strejk söka utmäta betydligt större löneökningar än vad de branscher fått, som redan ingått avtal enligt UKKlinjen och av vilka flertalet ligger under metallindustrin lönemässigt?

PENTTILÄ: — Metallarbetarförbundet handlar inte i kollektivavtalsverksamheten illojalt. gentemot någon annan organisation, »Betydligt större» förhöjningar jämfört med övriga branscher har vi inte krävt tex för de allmänna förhöjningarnas del. Såsom de hittills förnyade kollektivavtalen visar förekommer det inte något organisatoriskt avhängighetsförhållande, utan varje bransch har självständigt och med vissa olikartade justeringar förnyat sitt avtal.

WIDÉN: — Då UKK-avtalet ingicks mellan centralorganisationerna baserade sig denna uppgörelse på en kalkylerad, styrd prisutveckling under år 1971. På vilket sätt menar Metallarbetarförbundet, att prisreglementeringen skall kunna upprätthållas, ifall de krav, för vilka förbundet nu är i strejk, skulle bifallas?

PENTTILÄ: — De i samband med centralförbundens avtal tillkomna reformerna, såsom prisreglering, konjunkturskattesystemet och vissa andra ändringar i anknytning till det sk socialpaketet har allmänt godtagits också bland metallarbetarna. Enligt min mening är prisgrunderna för en produkt inte enbart beroende av lönekostnaderna, utan under de föregående åren steg priserna på grund av bl a råvarorna (stål och koppar) samt de från utlandet importerade halvfabrikaten. Fastän råvarupriserna under senare hälften av fjolåret sjönk, så har mig veterligen de färdiga produkternas marknadspriser inte sjunkit. Så vitt jag kan se bör prisreglering upprätthållas på basen av kalkyler som visar kostnadsnivån.

WIDÉN: — Ifall metallarbetarna i årets avtalsrörelse skulle lyckas utverka längre gående förmåner än andra löntagargrupper, vem skulle i så fall vara beredd att öppna av-3 talsronden nästa år?

PENTTILÄ: — Metallarbetarförbundets krav att reducera tex de ifråga om normlönerna förekommande marginalerna innefattar i sig huvudsyftemålet att effektivera lönetryggheten inför kommande lågkonjunkturer. Under sådana omständigheter utgör de inga avtalstekniska hinder för tex sådana branscher i vilka man har förverkligat månadslön, veckolön, lön för löneperiod eller totaltimlön. Inte ens under tidigare år har man på förhand kunnat säga, vem som följande år »Ööppnar» avtalsronden och inte heller torde man kunna förbereda någotslags alterneringssystem för detta.

WIDÉN: — Ett av Metallarbetarförbundets centrala krav är en höjning av normtimlönerna (= minimilönerna) till en nivå, som inte väsentligt avviker från den nivå medellönerna för närvarande ligger på. Samtidigt gör man gällande, att denna operation ingenting skulle kosta arbetsgivarna. Vad är grunden för denna märkliga matematik?

PENTTILÄ: — Så vitt jag har mig bekant finns det inom metallindustrin arbetsgivare som har betalat högre minimilöner, högre skiftestillägg och ackordskompensation än vad avtalens minimibestämmelser har förutsatt. Vårt beräkningssätt grundar sig på den regeln, att löneförhöjning med ett visat pennital innebär på arbetsplatsen A 10 9/o, men den kan på ar betsplatsen B innebära 20 9/9, och vidare kan förhöjningen för arbetstagaren A vara 9/9 men för arbetstagaren B kanhända 36 9/9, Dessa beräkningssätt torde vara bekanta från tidigare års men också från senaste års beräkningar.

WIDÉN: — Vilka är enligt Metallarbetarförbundet de främsta medlen att rå på de påstådda bristerna i förhandlingsordningen på arbetsplatserna och på förbundsnivå?

PENTTILÄ: — För att rensa förhandlingsatmosfären krävs det ett nytt tänkesätt men också nya medel. — Föråldrat anser jag vara den bristfälliga informationen till arbetstagarna, bristfälliga skriftliga utredningar till förbunden och det långsamt fungerande förhandlingsmaskineriet. — Som mindrevärdiga anser jag sådana förhandlingsmetoder, där arbetsgivaren drar sig undan ansvaret genom att till förtroendemannen säga bla: — »Vi skulle vara beredda att betala tillochmed mera, men när ert förbund inte har begärt eller avtalat mera…» — Fordra att ert eget förbund rättar till denhär saken i kollektivavtalet, så ska vi nog gå med på saken…» — »Enligt min mening borde saken nog rättas till, men då det inte finns fullmakter från fabriksledningens sida och inte beller av Arbetsgivareförbundet . ..» — Slutligen vill jag påstå att tekniken har passerat den mänskliga organisationen i arbetslivet. Man vinnlägger sig omsorgsfullt om att datamaskinen har de rätta värme- och fuktförhållandena, men man bekymrar sig mindre för hur luftkonditioneringen i tex ett gjuteri kan effektiveras. Inom metallindustrin ser man »spåren av Attilas häst som inte lämnade något gräs efter sig», men människan ska där arbeta för sig, sin familj och hela samhällets bästa.

PENTTILÄ: — Varför har datamaskinerna inte »lärt sig räkna» löneförhöjningar retroaktivt, när de måste kunn -räkna ut lönekostnadernas ande! på förhand, tex då an buden görs upp?

WIDÉN: — Behandlingen av lönedata i företagens datamaskiner sker med hjälp av ADB-system, vilkas systemplanering och programmering ofta tar år i anspråk. I löneredovisningen ingår endast sådana uppgifter, som upprepas i princip oförändrade från löneperiod till löneperiod, tex uträkning av bruttolöner, innehållning av förskottsskatt och fackföreningsavgifter samt lönekostnadernas fördelning på kostnadsberäkningens konton. Däremot är det omöjligt att i förväg ta hänsyn till eventuella retroaktiva löneförhöjningar, eftersom man inte i förväg kan veta, hurudana de skulle vara. Dessutom kan inte retroaktiva löneförhöjningar i löneredovisningen anses utgöra sådan fortlöpande uppgift, som det skulle löna sig att programmera. Ytterligare må påpekas, att för att de retroaktiva löneförhöjningarna överhuvudtaget skulle kunna räknas, skulle de tidigare löneperiodernas primärmaterial behövas i ursprunglig form. Ofta finns detta inte kvar, men också om det funnes, skulle databehandlingsprocessen kanske öka till det tiodubbla och oftast överskrida maskinkapaciteten.

— I databehandlingen för ordergivning har man andra program som rör sig på betydligt grövre bas. Ifall man här inte rätt har kunnat kalkylera tex en kommande löneförhöjning, blir naturligtvis också orderkalkylerna felaktiga.

PENTTILÄ: — Motsvarar en konjunkturkänslig lönepolitik arbetsgivarens samarbetssträvanden på arbetsplatsen? WIDÉN: — Att arbetsgivarens lönepolitik skulle vara avpassad efter konjunkturerna är knappast ett riktigt påstående. Efter. varje avtalsuppgörelse, vari förhöjningarna av tidlöner

Metallindustriarbetarnas nominella och reallöneförtjänster samt [evnadskostnigringen I Finland och Sverige under stabiliserlingsperioden. (IV kvartalet 1968—

IH kvartalet 1970) Sverige 2 1 1 1 1 10

Nominella förtjänster

Forum 4/71

Levna kostnader

Reallöneförtjänster

Forum 4/71

Penttilä: anges inte i procent

Jämlikhe och ackordspris fastställs, är ju lönenivån bestämd för den kommande avtalsperioden. Inga löner kan därför sänkas. Däremot har lönenivån alltid en tendens att glida uppåt, speciellt under en högkonjunktur med arbetskraftsbrist, men också under sämre år. Det har vi i lönestatistiken tydliga belägg för. Det kan man ju ur flere synpunkter beklaga i och för sig, men varför denna extra lönestegring skall oroa just Penttilä är litet svårt att förstå.

— Å andra sidan måste man medge, att under högkonjunkturåret i fjol samarbetet mellan arbetsgivare och arbetarrepresentanterna på flera arbetsplatser var rätt ansträngt vad beträffar lönepolitiken. Flere av de c. 300 vilda strejker, som metallindustrin drabbades av i fjol, avsåg att pressa fram extra löneförhöjningar utanför kollektivavtalet antingen för enskilda grupper eller t o m för alla arbetare.

— Arbetsgivarnas strävan är, både på förbundsnivån och på de enskilda arbetsplatserna, att lönepolitiken föres på längre sikt oberoende av konjunkturväxlingarna och så, att arbetarna skulle garanteras en jämn sysselsättning och inkomstutveckling.

PENTTILÄ: — Om lönen för en person i funktionärsställning inte skar på grund av orderbrist, måste då arbetarens förtjänst sjunka av samma anledning?

WIDÉN: — Arbetarna har naturligtvis samma rätt att påräkna inkomsttrygghet oavsett konjunkturväxlingar som andra anställda. Som ovan sades har dock inte heller metallarbetarnas förtjänstnivå någonsin sjunkit, ens från ett kvartal till ett annat, oavsett konjunkturväxlingarna. Däremot förekommer givetvis i någon mån individuella växlingar i lönerna främst beroende på metallindustrins ackordslönesystem, men vikande konjunkturer och sämre tider ger naturligtvis inte arbetsgivaren någon rätt att sänka lönen. Tvärtom innehåller kollektivavtalet & 7 den bestämmelsen, att ackordspriset bör hållas oförändrat så länge de på detsamma verkande fakto& rerna förbli oförändrade. Ifråga om tidlöner är denna regel likaså självklar. — Ått en arbetare vid byte av arbetsplats under en lågkonjunktur kan bli tvungen att nöja sig med en lägre lön än han haft i sitt tidigare arbete, är givetvis möjligt men detsamma gäller väl också tjänstemännen.

PENTTILÄ: — Insjuknar personer i offentlig tjänst eller funktionärspersoner inom industrin mindre än genomsnittet? Eller beror avvikelserna I statistiken möjligen på att dessa löntagargruppers bortavaro inte lika noggrant registreras av högrestående förmän?

WIDÉN: — Med hänsyn till den knappa tid som står till buds för att besvara dessa frågor, har jag inte haft tillgång till statistik som tillräckligt mångsidigt skulle belysa frågeställningen. Detta gäller särskilt sjukfrekvensen inom den offentliga sektorn. Ifråga om industrins tjänstemän visar Leo Paukkunens undersökning Teollisuuden välilliset työvoimakustannukset vuosina 1946, 1952, 1961 och 1965, Ekonomiska Utredningsbyrån, serie B 15, att arbetsgivarnas sjuklönekostnader i hela industrin under år 1963 var för arbetare 0,8 9/0 och för tjänstemän 0,5 2/9 av arbetslönerna. Mera belysande är dock kanske siffrorna för pappersindustrin, där sjuklön både för arbetare och för tjänstemän utgår i regel utan karenstid. Pauk Forts. på sid. 2 9