Från konglomerat till telekomindustri
av Janne Salonen Forum 1996-08, sida 36-38, 29.08.1996
Janne Salone en historiska processen so har lett fram till dagens tele komindustri Nokia är inte vä känd: det finns ingen god över sikt däröver. De skildringa som har förekommit, t.ex. Nokia Saga-historiken (1995), har haft så stora luckor att de delvis har givit läsarna en missvisande bild. Dessutom har det förekommit partsinlagor i bestämda syften Nedan är en grov ansats till en översiktlig analys av förändringsprocessen.
Formellt uppstod Nokia-koncernen för 30 år sedan, från nyåret 1967, men i realiteten hade den bildats redan nästan ett halvt sekel tidigare, då Finska Gummifabriks Ab (grundat 1898) med produktionsanläggningar i Nokia, förvärvade aktiemajoriteten i grannfabriken Nokia Ab, en gammal träförädlingsindustri. Den hade grundats år 1865 av Fredrik Idestam, som i Finland blev pionjär med att slipa trämassa, det viktigaste halvfabrikatet för pappersproduktion in Ovan Nokias nya buvudkontor vid Kägelviken på gränsen mellan Helsingfors och Esbo. Huvudkontorets personal flyttar in våren 1997. Ovan tb. syns en av Op Nokia Ab:s fabriker vid Nokia älv under 1860-talet.
Från konglomera nan cellulosaprocessernas genombrott några årtionden senare. Säkerligen var Nokia bruks japanskt klingande namn, som senare blev Nokia-koncernens, det arv vars blivande värde Idestam minst kunde ana År 1922 förvärvade Finska Gummifabriks Ab även aktiemajoriteten i Finska Kabelfabriks Ab, grundat 1912. Med nutida uppfattning tillkom Nokia-koncernen således redan genom detta förvärv, även om den snarare hade hetat ”Finska Gummifabrikskoncernen”. En modern koncernlagstiftning fanns dock ej på den tiden, och det var inte nödvändigt att konsolidera majoritetsägda dotterbolag i moderbolagets bokslut.
Orsaken till att Gummifabriksbolaget förvärvade majoriteten i Kabelfabriksbolaget var enligt Nokia-koncernens förste VD, bergsrådet Björn Westerlund dels att Kabelfabriksbolagets aktier till hälften hade hamnat i tysk ägo, och man ville köpa dem tillbaka till Finland. Dels hade Kabelfabriksbolaget börjat utveckla gummiprodukter för försäljning, och därför passade man på att köpa bort en potentiell konkurrent.
Westerlund VD för kabel
VD för Finska Gummifabriks Ab sedan 1930, och styrelseordförande för Finska Kabelfabriks Ab sedan 1923, var Torsten Wester till telekomindustri
NOKIA UPPSTOD SOM ETT KONGLOME| RAT, MEN HAR GENOM EN KRÅNGLIG UTI VECKLING BLIVIT TILL DAGENS RENODLADE TELEKOMINDUSTRI.
MEN KONGLOMERATSKEDET UTGJORDE EN FÖRUTSÄTTNING FÖR DAGENS NOKIA.
lund, sedermera bergsråd, vars far R.E. Westerlund var gift med Helena Pentzin, Hennes släkt var en av Finska Gummifabriks Ab:s grundare (en av grundarna, Karl Pentzin, skulle sedermera bli den donator tack vare vilken Svenska litteratursällskapet fortfarande är en storägare i Nokia).
Björn Westerlund, son till bergsrådet Torsten Westerlund, blev år 1956 VD för Finska Kabelfabriks Ab, efter Verner Weckman Kabelfabriksbolaget var redan vid denna tid betydligt större än moderbolaget: Kabelfabriksbolaget hade dels haft en stark tillväxt under 1930-talet, då elektrifieringen var snabb i Finland (med bl.a. en utbyggnad av Imatra-forsen, av Imatran Voima-bolager), och dels efter kriget, då kapaciteten kraft tigt måste utökas för att klara av krigsskadeståndsleveranserna, där kabel var en viktigt del (cirka 8 procent). ”Under det första krigsskadeståndsåret var krigsskadeståndet 82 procent av Kabelfabrikens hela produktion”, säger Björn Westerlund.
Den utökade kapaciteten kunde utnyttjas också efter krigsskadeståndets fullgörande, dels genom den export till Sovjetunionen som småningom kom igång till följd av det goda rykte som Kabelfabriken hade vunnit i Sovjetryssland, och dels genom den snabba elektrifieringen och utvidgningen av telefonnätet i hemlandet
FÖRUM NR 8/9 under 1950- och 1960-talen. Marknaderna i väst var huvudsakligen stängda. eftersom el- och telebolagen i Västeuropa huvudsakligen var statliga monopol vilka i praktiken inte beställde från utländska leverantörer.
Då Nokia-koncernen bildades 1967, stod kabelindustrin för cirka hälften av totalomsättningen, och om den lilla elektronikdivisionen räknades med, som hade uppkommit inom Kabelfabriksbolaget, översteg andelen av totalomsättningen 30 procent.
Sammanslagningen, som redan strax ef ter kriget hade föreslagits av Maskin och Bro-bolagets (som sedermera ingick i Wärtsilä-koncernen) VD Robert Lavonius (ledamot i Kabelfabriksbolagets styrelse) genomfördes till sist under 1960-talet på initiativ av de två viktigaste ägarna, landets två största affärsbanker KOP och dåvarande Nordiska Föreningsbanken. Nokia-bolagen hade tidigare betraktats som hörande till NFBlägret (även om inte minst Björn Westerlund önskade hålla en distans till bankerna), men KOP-lägret hade småningom köpt in sig med en stor ägarandel, och KOP blev Nokia-koncernens andra bankförbindelse. Kontrollen över koncernen överenskoms mellan bankerna så att NFB (senare FBE Föreningsbanken i Finland) skulle ha en liten övervikt i styrelsen. Detta avtal träffades mellan NFB-chefen Göran Ehrorooth och KOP-chefen Matti Virkkunen. Under deras tid hade de två stora affirsbankerna sakliga relationer. Senare skulle ett element av rivalitet, även antipati tillkomma som inte minst skulle ställa till med svårigheter för Nokiakoncernen, där kontrollen ju var deiad mellan banklägren, vilka på den tiden i stor utsträckning styrde i Finlands privatägda industri.
Kari Kairamo (1977-88)
Den expansivt sinnade inom Nokia-koncernen. visionären.
Lade grunden till elektroniken
FORUM NR 8/96
Elektronik redan 1958
Det var inom Kabelfabriksbolaget som satsningen på elektroniken vidtog, som senare skulle fortsätta inom Nokia, och primus motor för detta var VD Björn Westerlund, som tänkte på framtiden efter kabelindustrins guklålder.
”Elektroniken kom igång från att det behövdes signalförstärkare till telefonkablar”. berättar Björn Westerlund. ”Det var år 1958 som beslutet togs att börja med elektronik”. Westerlund såg också tidigt möjligheterna i det som på den tiden kallades radiotelefoni, ursprunget till dagens mobiltelefoni.
”Eerrarna som hade hand om elektroniken hade ganska fria händer att se vad de kunde åstadkomma, men i såpass liten skala att de inte kunde sätta företaget i gungning”. berättar Westerlund.
Kabelfabriksbolagets och sedermera Nokia-koncernens första chef för elektroniken var Kurt Wikstedt. som medvetet satsade på enstaka mindre, professionellt inriktade nischer inom elektroniken, bland dem radiotelefoni. Wikstedt var negativ till att Nokia skulle blanda sig in i konsumentelektronikens massmarknader.
Då Nokia-koncernen uppstod var elektroniken redan en egen division, i början liten och relativt olönsam. Under den bilaterala östhandelns blomstringsperiod från oljekrisen i början av 1970-talet och halvannat decennium framåt, kunde elektroniken som helhet uppvisa en mycket stark tillväxt till stor del tack vare denna handel. Samtidigt kunde en god lönsamhet uppnås.
Det som såldes österut var dels radiotelefonutrustning, men den viktigaste produkte (1988-92 period.
Simo Vuorilehto
Den hårda saneraren — ledde Nokia genom en traumatis blev under 1980-talet Nokias egen digitala telefoncentral DX200, utvecklad under 1970talet inom Televa, som 1982 blev Telenokia där Nokia ägde strax över hälften. För den digitala telefonväxeln fanns det en praktiskt taget omättlig marknad i Sovjetunionen, men även inom hemlandet, och den skulle också bilda stommen till de senare mobiltelesystemen.
Ständiga plusresultat
Det var mycket tack vare denna elektronikexport, och tack vare en lönsam export av kabel, som Nokia också under depressionsåren i mitten av 1970-talet och i början av 1980-talet kunde uppvisa ständiga plusresultat. Detta gav koncernledningen möjligheter att hålla en viss distans till bankägarna: Nokia-koncernen var inte i så stort behor av bankerna för att kunna finansiera sin tillväxt, utan kunde i stor utsträckning göra detta med internt genererade medel.
Nokias bokslut uppvisar en konsekvent följd av år med starkt kassaflöde, med undantag för 1975-76, vilket gav en hög självfinansieringsgrad för investeringsverksamheten och möjliggjorde Nokias expansion.
Också Nokias starka position på hemmamarknaden inom t.ex. gummi och kabel genererade under goda år medel som kunde användas för expansion på annat håll. Därför var det inte ologiskt att under 1970-talet ännu expandera inom hemmamarknaden, t.ex. genom förvärvet av Finnish Chemicals, och genom investeringar i kraftproduktion (t.ex. Industrins Kraft).
Det är signifikant att Nokia-koncernens första förlustår inträffade efter den bilate Jorma Ollila (1992-) Telekomindustrichefen.
rala sovjethandelns upphörande år 1991. Då var emellertid redan en mycket god grund lagd för den blivande teleindustrikoncernen,
Till Europa!
Kari Kairamo, tidigare chef för Nokias träförädlingsindustri och vice VD sedan 1975, utsågs år 1977 till ny VD för Nokia efter Björn Westerlund.
Kairamos kungstanke blev småningom att Nokia skulle ut i Europa och bli en betydande europeisk industrikoncern. Kairamo var mycket starkt internationellt orienterad. En förebild för honom var dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar, som Kairamo sedan blev god vän med. med vars förmedling Kairamo blev finländsk medlem i ERT (Enropean Round Table), en mäktig lobby av europeiska industrialister (där finländsk medlem efter Kairamo var efterträdaren Simo Vuorilehto, och där Nokias nuvarande styrelseordförande, bergsrådet Casimir Ehenrooth, nu är finländsk medlem).
Frågan var inom vilket av Nokias verksamhetsområden som tyngdpunkten skulle ligga: en möjlighet som övervägdes under 1970-talet var en satsning inom skogs- och kraftindustri. Ett steg i denna riktning var delägandet i cellulosafabriken Metsä-Botnia i Kaskö. men också investeringarna i Finnish Chemicals och i kraftproduktionen.
Skogen problematisk
Men under 1970-talets senare hälft led Finlands skogsindustri av en långvarig lågkonjunktur som inte minst drabbade Nokia, som var en nettosäljare av cellulosa, vars priser skrapade i botten under flera år. Samtidigt uppvisade kabelindustrin och elektroniken bättre lönsamhet, vilket säkert minskade Kairamos lust att investera i skogsindustrin. Beträffande skogsindustrin hade också kolossala investeringar eller stora förvärv blivit nödvändiga, eftersom Nokias skogsindustri var relativt liten och föråldrad jämfört med de ledande skogskoncernerna Yhtyneet Paperitehtaat, Kymmene och Enso-Gutzeit. Expansionen inom skogsindustrin förhöll sig ägarbankerna motvilliga till, eftersom de hade var sin egen “klient” bland skogskoncernerna (Yhtyneet hörde till KOP-lägret och Kymmene till NFBlägret). Tanken fick därmed förfalla.
Dock inte helt: en satsning som nog genomfördes inom skogsindustrin var i kraftproduktionen. Björn Westerlund var på 1970-talet i egenskap av styrelseordförande för Industrins Kraft Ab (alltsedan grundandet år 1969) även initiativtagare och drivande kraft för industrins mobilisering bakom det av Industrins Kraft igångsatta kärnkraftsprojektet i Olkiluoto, och den som lyckades övervinna motståndet bland politikerna till att den privata sektorn i konkurren med statliga Imatran Voima-bolaget skulle investera i kärnkraft i Finland, Sveriges statsminister Olof Palme övertalade sina på den tiden starkt socialistiskt sinnade finländska partikamrater att förhålla sig positivt till projektet, men avgörande var nog att Marcus Wallenberg, styrelseordförande i ASEA som skulle leverera Olkiluoto-kraftverket, fick president Urho Kekkonen att ställa sig bakom projektet. Nokia själv blev en av de största enskilda delägarna i Industrins Kraft, med en ägarandel på 10 procent.
Mjukpapper hårdvaluta
Också Nokias skogsindustri utvecklades, dock med en mera speciell inriktning, Det blev inte längre aktuellt att investera i ett modernt cellulosa- och papperskombinat i Nokia: i stället blev Nokia en specialist på produktion av mjukpapper. Detta var ingen dålig idé eftersom den europeiska markna Problembarnet! I sin fartblindbet på 80talet köpte Nokia 1988 Standard Elektronik Lorenz i Tyskland. Fabriken skulle komima att bli buvudorsaken till förlusterna inom konsumentelektroniken.
den vid denna tid ännu var starkt splittrad. I ett tidigt skede kunde Nokia, tack vare några mindre förvärv på kontinenten, bli en betydande europeisk leverantör inom denna sektor. Men redan vid denna tid hade de amerikanska mjukpapperjättarna, först Scott Paper och sedan Kimberly-Clark (Kimberly-Clark köpte häromåret Scott Paper) och senare James River (som förvärvade Nokias mjukpapper år 1989) börjat etablera en dominant position i Europa (som de idag delar med SCA-Mölnlycke). En fortsatt utveckling av mjukpapperrörelsen i konkurrens med de amerikanska jättarna hade krävt en satsning av både finansiella och managementresurser i en skala som Nokialedningen inte var villig att göra.
Den som svarade för utvecklandet av både kraftproduktionen och pappersindustrin var Simo Vuorilehto, tidigare studiekamrat med Kari Kairamo, som sedan 1976 hade svarat för dessa sektorer inom koncernen. Från 1983 blev han vice VD och verkade som operativ chef för hela koncernen, från 1986 som VD (han skulle komma att efterträda Kairamo som chefdirektör och CEO i december 1988).
Men mjukpapper var inte det som inspi rerade Kairamo, också han pappersingenjör till utbildningen. Från början hade kabelindustrin och den därur framsprungna elektroniken varit den tyngsta biten i Nokiakoncernen sedan den blev till, och under 1970-talet växte de snabbare än basindustrigrenarna skog och gummi och hade en bättre lönsamhet. Det var ganska naturligt av Kairamo att förlägga tyngdpunkten i tillväxten till elektroniken, som ännu under 1970-talet var dels teleteknik och dels datateknik och automationsteknik.
Datasatsningen hade börjat redan i Kabel fabriksbolaget, som innehade agenturer för utländska datorleverantörer (Honeywell, Elliott). Under 1970-talet tillkom en tillverkning av dataterminaler, huvudsakligen för bank- och affärsbruk, vilket blev en god affärsverksamhet ännu in på 1980-talet (Nokia var marknadsledande i Norden inom denna sektor). Ur denna tillverkning uppstod småningom de första egna Mikko-minidatorerna och senare MikroMikko-bordsdatorerna, av vilka de senare modellerna var mycket avancerade jämfört med konkurrenterna,
Förändringarna inom datormarknaden i riktningen mot öppna system försvagade dock Nokias utsikter. Redan 1985 överväg des en avyttring av agenturverksamheten samt av utvecklandet av egna datorer, men detta sköts upp på framtiden. 1987 förvärvades Ericsson Data, varigenom Nokia Data blev ledande i Norden på området, Ericsson Dataförvärvet medförde emellertid inte en tillräckligt stark position, men Nokia Data var dock nu ett mera attraktivt ackvisitionsobjekt, och redan 1988 hade samarbetsmodeller studerats med engelska ICL. Dessa mognade först sedan ICL i sin tur hade förvärvats av japanska elektronikjätten Fujitsu, och 1991 förvärvade ICL Nokia Data, varigenom Nokia erhöll en god realisationsvinst som tyvärr gick åt att täcka konsumentelektronikens förluster.
Dyrt misstag i Tyskland
Konsumentelektroniken tillkom i större utsträckning så sent som 1983, genom förvärven av Salora och av svenska Luxor. Nokias satsning på konsumentelektroniken räknas numera allmänt Kari Kairamo till belastning; i själva verket förhöll han sig från början avvisande i likhet med företrädaren Björn Westerlund, som på sin tid hade varit negativ till konsumentelektroniken. Kairamo lät sig emellertid övertalas av Timo H A Koski, som arbetade som utvecklingschef för Nokias elektronikintressen, och som besjälades av multimediavisioner, Problemet var bara att realiteten låg mycket långt framåt i tiden, och det hade ändå inte förutsatts att Nokia skulle bli en ledande europeisk tillverkare av konsumentelektronik för att förvärva erfoderlig know-how. Varken Salora eller Luxor blev dock egent FORUM NR 8/96