Frankrikes konkurrenskraft sjunker
av Francois Coudurier Forum 1984-13, sida 11, 05.09.1984
Av Francois Coudurier
Den franska konkurrenskraften rasar
Trots draghjälp från flere devalveringar och goda konjunkturer ökar obalansen i den franska utrikeshandeln, Importtrycket ökar, samtidigt som exporten tappar marknadsandelar utomlands.
NM Nyheten om den ogynnsamma utvecklingen dränktes helt av det politiska tumultet kring skolreformen, ministerbråket och kaskaden av prishöjningar som sköljde över Frankrike. Och ändå börjar försommarens 5,2 mrd FRF stora handelsunderskott ovanpå 18 mrd FRF under januari april väga tungt över landets ekonomi, Under månadernas lopp har det franska utrikeshandelsstyret DREE tvingats lägga om sina prognoser för 1984, och det ordentligt: vid årsskiftet räknade man med ett underskott på 7 mrd inom utrikeshandeln, i slutet av juni hade siffran stigit till 25 mrd, och idag hoppas de ansvariga att man för allt i världen inte måtte passera den oroväckande gränsen på 30 mrd FRF.
Den häpnadsväckande återhämtning som ägde rum efter den tredje devalveringen i mars 1983 förvånade visserligen många genom sin styrka och intensitet, men idag frågar man sig om det inte var fråga om mycket skrik och litet ull? Denna fråga borde ställas så mycket mer som exporttillväxten visar en tendens att minska samtidigt som importen igen ökar kraftigt. I mars 1983 var situationen en annan. Flere konjunkturfaktorer spelade in i det de tre på varandra följande devalveringarna (mars -83, juni -82 och oktober -81) gjorde sitt för att avgörande påverka den franska utrikeshandeln. Den flöt faktiskt lätt och de franska produkterna fann sina vägar utrikes. Den höga dollarkursen och det ekonomiska uppsvinget i många länder hjälpte parallellt fram de franska produkterna, samtidigt som köpkraften avtog i vårt eget land och den inhemska efterfrågan sjönk.
Exportpriserna sköt i höjden
Denna gynnsamma utveckling stannade upp under andra hälften av 1983, och luften gick definitivt ur den i början av 1984, då exportpriserna plötsligt sköt i höjden med 12 procent. De franska företagen har nu allt svårare att få iväg sina produkter utomlands, och misslyckas t o m att sälja på hemmamarknaden, trots att det i sig in te är något fel på produkterna. Detta gäller i synnerhet investeringsvaror, men också konsumtionsvarorna importeras i allt högre grad trots den ”strama” politik myndigheterna försöker föra.
Det försprång den senaste devalveringen medförde har helt och hållet getts bort. Den ekonomiska forskningscentralen vid Handelskammaren i Paris har gjort en studie över 18 konsumtionsvarugrupper, vilken tydligt visar hur det burit nedåt. Konkurrenskraften fastslogs på följande sätt: kvaliteten var god, innovationerna kunde det ha varit litet bättre bevänt med, den kommersiella dynamiken lämnade mycket övrigt att önska liksom kommunikationen, medan marknadsföringen fick sig påskriven att vara ineffektiv, för att inte tala om produkternas anpassning till konsumenternas krav, vilken var mycket svag.
De franska företagen har de facto inte på långa nejder lyckats ta igen det handicap beträffande konkurrenskraften som tillfogades dem när man efter Mitterands tillträde 1981 tvingades börja så gott som med två tomma händer från början. Pro duktionskostnaderna är alltför höga medan självfinansieringen och lönsamheten är alltför anspråkslösa för att garantera en förnyelse av anläggningarna och forskningsinvesteringar.
Uppsjö av administrativa pålagor
Företagen kan inte stärka sina positioner ytterligare i utlandet och öppna nya utvecklingslinjer. De hindras nämligen effektivt i sina avsikter av en regering som tycks famla i blindo och som under de tre senaste åren infört den ena administrativa pålagan efter den andra för att reglera allting: priskontroll, byteskontroll, förändringar av anställnings- och uppsägningsvillkoren. Man omintetgör varje försök att göra företagen anpassningsdugliga och sålunda förvandlas de till lätta byten för de utländska koncernerna. — Fransmännen kan tillverka vapen, men jag är inte så säker på att de kan föra ett ekonomiskt krig, sade nyligen handels- och industriminister
RUN
Edith Cresson. En korrekt reflexion i dessa tider, men borde man då inte i rättvisans namn låta bli att frånta dem som ännu vill göra någonting initiativlusten genom skapandet av en bläckfiskartad byråkrati som misstänker alla som lyckas för de svartaste uppsåt?
Vikande marknadsandelar
PÅ de områden som traditionellt varit sycket starka har Frankrike haft svidande notgångar: flyg- och bilindustrin har lidit w bakslag och förluster. Industriländerna som för tillfället är de mest dynamiska marknaderna, bjuder allt mer motstånd mot franska produkter och bearbetningen av dem blir allt svårare. De här svårigheterna sammanfaller sedan med den besvärliga situation, där den tredje världens behov av produktionsmedel försvåras av en hög skuldsättning. Det är därför mycket osannolikt att större projekt mera skall kunna ros i land — de här kontrakten minskade med 40 procent i fjol.
Flere indikatorer visar att den franska exporten inte till fullo kunnat utnyttja återhämtningen i världen. En färsk undersökning gjord av Data Resources Inc har gett vid handen att de franska företagens marknadsandel i USA skulle ha sjunkit från 2,7 till 2,5 procent. Inköp från Frankrike skulle inte ha ökat med mer än 27 procent, medan importen från Västlyskland skulle ha vuxit med 50 procent. Samma konstaterande kan man göra på den västtyska marknaden, där köpen av franska produkter ökat med 10 procent, samtidigt som den västtyska importen stigit med 16 procent.
Den berömda återerövringen av den tyska marknaden som Michel Jobert och Edith Cresson så mycket tyckt om att uttrycka det återstår ännu! President Mitterand är tydligt medveten om att den franska produktionsapparaten måste återfå sin konkurrenskraft, och därför har han under senare tid svarat mer positivt på de återupprepade föreställningarna från industrin om kännbara lättnader för företagen.
Utöver detta återstår två stora svarta fläckar: underskottet i statsfinanserna och inom socialskyddet, vilka bägge underblåser inflationen och inverkar menligt på företagsfinansieringen. För att uppnå påtagliga resultat inom en snar framtid och erkannerligen före riksdagsvalet 1986 måste myndigheterna bygga upp ett nytt förtroende och ge företagsledarna lusten att ta sig före. Det blir en svår uppgift för den nye finansministern Pierre Beregovoy, som inte kan räkna med annat än en svag uppgång i vår utrikeshandel, För tillfället har hoppet om den återfunna konkurrenskraften farit. M 11