Fri marknad för elproduktion?

av Roger Wessman&Petra Östman Forum 1993-02, sida 16-17, 18.02.1993

Taggar: Teman: elproduktion

PRIVATISERING

DJUNGELNS LAG!

Roger Wessman & Petra Östman

Fri marknad för elproduktion gift som traditionellt skötts, om inte helt så i alla fall till största delen, i statlig regi. Även i sådana fall att produktionen skötts av privata bolag (som t.ex i största delen av USA) har verksamheten varit kraftigt reglerad. Nu är starka krafter i rörelse för att råda bot på statlig dominans och bana

Eöron va har varit en upp 16 väg för en mer marknadsstyrd elproduktion. Dels ställer EES-avtalet krav på en öppning av elmarknaden för konkurrenter från andra EES-länder, dels har regeringen inbegärt en utredning om möjligheterna att privatisera Imatra Voima, IVO.

All el är lika

För att inse hur en marknad i el ka fungera är det första man bör förstå att elförsörjning består av en rad olika funktioner, som väl kan separeras — även om de ofta i praktiken har integrerats i ett enda bolag. Som för de flesta andra varor har vi produktion, transport och återförsäljning (de lokala energiverken).

I verkligheten finns det få branscher som uppfyller textbokskraven på en perfekt marknad, men elproduktion kommer mycket nära. El är en homogen vara (ingen produktdifferentiering) som produceras vid ett stort antal enheter (kraftverk) som potentiellt kunde konkurrera med varandra.

Konkurrerande nät orealistiskt

Det första hindret för konkurrensen utgörs av distributionen. Det lönar sig knappast att bygga upp konkurrerande distributionsnät, vilket kunde tyckas kraftigt begränsa möjligheterna att skapa en fungerande marknad. Men vid närmare eftertanke är det här inte någonting unikt för elbranschen. I de flesta branscherna transporterar ju konkurrenterna sina produkter på gemensamma vägar, som tillhandahålls av staten.

Vissa skillnader finns. När det gäller elektricitet är inte de elektroner som ett företag skickar in i stamnätet öronmärkta för dess kunder. Den som sköter stamnätet är därför tvungen att övervaka att ett företags kunder inte under någon tidpunkt tar ut mera el ur nätet än företaget sätter in (minus energiförluster under transporten).

Mycket har skrivits om vilken den optimala tariffstrukturen för att använda stamnätet borde vara och hur man korrekt skall beräkna energiförlusterna. Utan att gå närmare in på denna diskussion kan vi konstatera att någon teoretiskt optimal lösning knappast kan uppnås. Det är dock inte någon skäl till större oro, lika lite som vi behöver oroa oss överhövan över att prissättningen av väganvändningen är optimal, då vi diskuterar andra sektorer inom ekonomin.

IVOs långa armar

Det viktigaste är att elnätet behandlar alla konkurrenter neutralt. Ett steg i denna riktning har redan tagits genom att stamnätet särskilts till ett skilt bolag, som dock fortfarande är ett dotterbolag till IVO.

För att garantera att inget bolag speciellt favoriseras borde stamnätet göras helt fristående från elproducenterna.

Ett speciellt drag i elbranschen är förstås att el inte kan lagras utan måste finnas tillgänglig när kunden behöver det. Detta leder dels till att ingen kund kan förlita sig helt på ett enda kraftverk (som kan få driftstörningar), dels till att vi har ett behov av kraftverk som bara är i drift under efterfrågetopparna. Basproduktionsenheter som ständigt är i drift måste kompletteras av reservenheter som kan startas snabbt. På grund av att reservenheterna bara är i drift en del av tiden lönar det sig att som reservenheter välja kraftverkstyper som har låga fasta kostnader, även om detta innebär att kostnaderna när de är i drift är högre än vid basproduktionsenheterna.

Ifrågasätt centralplaneringen!

Hela produktionssystemet måste koordineras. Det är till exempel vettigt att använda alla företags basproduktionsenheter förrän någon reservenhet sätts igång. Koordineringsbehovet används överallt i världen som argument mot att splittra upp produktionen på flere mindre företag. Detta är speciellt aktuellt då man, som i Finland, överväger att privatisera elproduktionen.

Det finns dock många andra sätt att koordinera verksamheten, och det finns ingenting som säger att en centralplanerad koordination är den effektivaste.

Om ett företag är tvunget att leverera mera el till sina kunder än det har basproduktionskapacitet för, medan andra företag har kapacitet ledig, lönar det sig för företaget att köpa el av sina konkurrenter och sälja det åt sina kunder — hellre än att ta i bruk sina dyra reservenheter. (En dylik handel pågår idag i stor skala mellan t.ex. Sverige och Finland). På detta sätt säkras att kapaciteten används på ett effektivt sätt.

Man kunde också tänka sig ett företag som endast sysslar med att tillhandahålla reservkapacitet. Även om bolagets kraftverk inte skulle vara i drift en enda gång under året kunde det ändå få intäkter med att på förhand göra upp kontrakt med andra företag om att vid behov stå till tjänst med teservkapacitet till ett fast pris.

Långtidskontrakt eller offertjakt?

Ovanstående diskussion utgår från att kunderna gör långsiktskontrakt med en producent. Alternativt kunde man tänka sig att marknaden koordineras genom att kunderna ges en aktivare roll, och ständigt väljer det billigare erbjudandet. (Observera att vi med ”kunder” här avser de lokala energiverken och storindustrin som köper direkt av kraftverken.) Detta har ansetts ha fördelen att ert alltför nära samarbete mellan producenterna kan leda till kartellbildning.

Skulle inte en fri marknad i elektricitet leda till stora variationer i priser? Förmodligen, i den meningen att när efterfrågan är hög eller utbudet pga driftsstörningar lågt och man är tvungen att ta fill reservkraftverken, är marknadspriset högre än då man klarar sig med att endast hålla basenheterna i drift. De flesta kunder skulle dock troligen gardera sig mot fluktuationerna genom långtidskontrakt.

För de kunder som har möjlighet att variera sin konsumtion så att de använder mera när strömmen är billig kunde det dock löna sig att köpa el till marknadspris. Detta skulle vara positivt eftersom behovet att investera i reservkapacitet därmed skulle minska.

Överkapacitet = felbedömning

Finns det då inte en risk om vi inte har en centralstyrning att det byggs för många (eller för få) kraftverk? Naturligtvis, precis som att det byggs för många pappersmaskiner. Då alla kraftverksprojekt i ett tidigt skede — redan på grund av tillståndsförfarandet — blir ”offentliggjorda” är det ingen större risk att producenterna inte skulle veta vad de andra producenterna planerar. Då ingen med avsikt investerar i överkapacitet blir därmed den enda orsaken till att överkapacitet uppstår att producenterna felbedömer efterfrågan.

Någon större anledning aft tro att en central myndighet skulle vara bättre på att förutspå efterfrågeutvecklingen finns inte. Tvärtom finns en risk att officiella prognoser blir en sanning som ingen på allvar ifrågasätter. Om vi däremot har flera instanser som är intresserade av att få fram bästa möjliga prognoser, är risken mindre (om än långt ifrån obefintlig) att alla gör samma misstag, varvid över- och underuppskattningar i viss mån tar ut varandra.

Därtill kommer att då privata investerare sätter sina egna pengar i blöt är de mer måna om att granska realismen i prognoserna. Ett statsbolag ledning har inget motsvarande ansvar. För statsbolag innebär alla investeringar (även sådana som ger en låg avkastning på de pengar skattebetalarna satsat i bolaget) en expansion av verksamheten, och därmed en större budget och mera prestige.

För låg realränta ger fel bild

Ett tecken på att de offentliga kraftbolagen överinvesterar är de låga avkastningskraven de ställer på sina investeringar. Imatran Voima använder till exempel en kalkylerad realränta på 5 24 som avkastningskrav.

Speciellt med dagens ränteläge är en sådan ränta mycket låg. Man måste komma ihåg att ett korrekt avkastningskrav på en kraftverksinvestering inte kan jämföras med realräntan på en statsobligation (som redan den i dag är över 35 26) utan bör innehålla ett betydligt riskpremium.

Förutom att ett så lågt avkastningskrav leder till att en överinvestering i allmänhet (en indirekt subvention av elpriserna) så leder det också till att relativa lönsamheten av olika produktionsalternativ förändras. Kapitalintensiva produktionsformer som kärnraftverk förefaller lönsammare än vad de i verkligheten är.

Fritt fram för miljöbovar?

En fråga som naturligtvis inte kan förbigås i det här sammanhanget är miljöaspekterna. Skulle inte en fri marknad i elproduktion vara olycklig ur miljösynvinkel eftersom företagen skulle strunta i miljöaspekterna?

Frånsett att man kan diskutera i hur hög grad statliga monopol tagit miljöaspekterna i beaktande, finns det många medel för myndigheterna att garantera att miljöaspekterna tas i beaktande — t.ex. genom olika beskattningsåtgärder.

Hälften lokalel

Vi har här endast behandlat produktionssidan. Endast större företag kan dock, vid sidan av de lokala elverken tänka sig köpa el direkt från kraftbolagen. För de enskilda hushållens och småföretagens elräkning är dock den intressantaste delen energiverken, de lokala distributionsmonopolen. Av ett hushålls elräkning går cirka hälften till de lokala energiverken. (Om de lokala energiverket också själv producerar sin el blir andelen naturligtvis ännu större).

Denna andel har ökat under årens lopp. inte minst för att kommunerna använder energiverken som en mjölkko. Hur energiverken kunde utsättas för ett ökat konkurrenstryck skall vi återkomrna till.

17