Fyller de 80-talets krav?
av Paul A Wuori Forum 1980-05, sida 16-17, 19.03.1980
innan VU uER0OAR
Forskning och utbildning:
Fyller de 80- talets krav?
I vilken riktning skall forskningen och utbildningen utvecklas för att möta de krav 80-talet ställer på dem? Innan man tacklar denna fråga är det skäl att klarlägga huruvida vårt nuvarande utbildningssystem och den forskningsverksamhet vi sysslar med uppfyller dagens krav.
ww)” Under 70-talet beaktade man inte tillräckligt det faktum att de tekniska högskolornas primära uppgift är att utbilda ingenjörer för näringslivet. Bristen på växelverkan mellan näringslivet och högskolan, samt de politiska strömningar som resulterade i att man år 1967 övergick till möjligast fria studier, ledde till att många nyblivna ingenjörer hade ämneskombinationer som gjorde det svårt för dem att få arbete. Orsaken till arbetslösheten var givetvis inte enbart olyckligt kursval, utan de svaga konjunkturerna hade också sin betydelse. Felen har numera korrigerats. Den examensstadga som trädde i kraft den 1 september 1979 innebär visserligen en större valfrihet än den man hade före år 1967, men man har trots det lyckats eliminera de nackdelar det nästan helt fria ämnesvalet hade.
Uppåt för uppdragsforskning
From nästa års början har högskolorna getts större frihet att använda de medel de får genom uppdragsforskningen. Det här kommer att leda till att uppdragsforskningens volym kommer att stiga kraftigt, vilket innebär att den växelverkan mellan näringslivet och högskolan som är nödvändig för undervisningen har återupprättats efter en paus på närmare tio år. Då dessutom Tekniska högskolans rådgivande nämnd åter sammanträder efter en lika lång paus, kan man konstatera att de misstag som tidigare gjorts numera är korrigerade, och att den undervisning som ges och den forskning som bedrivs vid Tekniska högskolan tillfredsställande uppfyller dagens krav.
Den snabba tekniska utvecklinge 1 gör att den tekniska undervisningen kontinuerligt måste förändras, och givetvis också förbättras. Det är emellertid omöjligt att i undervisningen delge studenterna de absolut nyaste rönen inom forskning och produktutveckling. Produktutvecklingen sker huvudsakligen inom industrin, och det är klart att industrin inte vill meddela sina forskningsresultat åt en bredare publik :tinnan de nya produkterna har utvecklats så långt att de är konkurrenskraftiga. Vi blir alltså tvungna att i undervisningen hålla oss till en teknologi som är en aning föråldrad, men jag betraktar inte detta som något större problem. Den nyblivna ingenjören blir i alla fall tvungen att fortsätta att studera också efter det han blivit utdimitterad. Det viktiga är att 80-talets ingenjörer skall ha förmåga att anpassa sig efter de ständigt nya krav deras arbete ställer på dem.
Ett av de viktigaste kraven kommer att vara förmågan till tvärvetenskapligt samarbete. Det här är någonting som våra ingenjörer kanske redan nu behärskar bättre än ingenjörer som har utbildats i något av de stora industriländerna. I dessa länder har specialiseringen drivits längre redan inom grundutbildningen, vilket har gett ingenjörerna en mera gedigen kunskap, men denna kunskap ligger inom en snävare sektor än hos oss, De som studerar vidare för doktorsexamen blir här ofta tvungna att använda mera tid för att komma upp till samma nivå som tex tyska och amerikanska ingenjörer, men jag betraktar inte detta som en så stor nackdel att den skulle motivera längre gående specialisering bland diplomingenjörer.
Högskolan ”produktionsinrättning” Mången professor kanske finner dessa åsikter kätterska: en teknisk högskola är att betrakta som en produktionsinrättning, som producerar diplomingenjörer, arkitekter, teknologie licentiater och teknologie doktorer. Detta är emellertid ett faktum som vi inte kommer ifrån, och vår strävan bör vara att få fram tillräckligt goda produkter med hjäl av de resurser som ställs till vårt förfogande. Inom <undervisningen måste vi med andra ord ta reda på vilka näringslivets behov är, och se till att kunden blir nöjd. Tekniska högskolans rådgivande nämnd har i det här avseendet visat sig vara en mycket nyttig institution. Vid valet av medlemmar i nämnden har man försökt göra den så representativ som möjligt d vs att de representerar möjligast många sektorer inom näringslivet och den offentliga sektorn. De diskussioner som har förts under den korta tid nämnden har sammanträtt har redan gett många nyttiga impulser till att utveckla undervisningen.
Vidareutbildning är en sektor inom undervisningen som man kommer att fästa allt större avseende vid i framtiden. Den skärpta konkurrensen på exportmarknaderna innebär att de produkter vi i framtiden kommer att utveckla kommer att kräva en allt bättre teknologi. Det är visserligen möjligt att de största bristerna i dag ligger i marknadsföring och produktpolitik, men jag är övertygad om att också kraven på produkternas kvalitet inom en mycket snar framtid kommer att skärpas. Vi blir därför tvungna att vid sidan av våra goda allroundingenjörer också utbilda specialister, och det här kan ske antingen genom vidareutbildning, d vs genom att utbilda licentiater och doktorer, eller genom kompletterande utbildning där man anordnar specialkurser för ingenjörer, Den kompletterande utbildningens specialkurser är inte ägnade att höja studerandens vetenskapliga kunnande, och därför innebär dessa kurser inte heller någon ny akademisk grad.
Team-work ett måste
Någonting som man borde fästa större avseende vid i framtiden är att man inom grundutbildningen borde lära studenterna att samarbeta. Undervisningen har tillsvidare oftast gått ut på att utbilda individualister som arbetar var och en för sig i sin egen studerkammare. Framtiden kommer att ställa helt andra krav på ingenjörerna. Uppfinningar och innovationer görs inte
FORUM 5/8 längre av en person, utan de är ofta resultatet av samarbete inom en grupp. Då man bla inom EG börjar fästa allt större avseende vid innovationer och hur dessa möjligast effektivt skall kunna utnyttjas, bör vi också följa med i den här utvecklingen och mer än tidigare beakta kravet på förmågan till samarbete.
Vidareutbildningen, dvs studier som siktar på doktors- eller licentiatexamen, är alltid förknippade med forskning. Detta gäller givetvis också grundutbildningen, men inom grundutbildningen är det viktigt att läraren själv sysslar med vetenskapligt forskningsarbete. Teknologie doktorernas antal är stadigt i stigande, och jag tror att detta är någonting som borde uppmuntras. Orsaken till den stigande trenden ligger dels i att man inom industrin på senare tid har fått större förståelse för vidareutbildningen. Man är inte längre rädd för att teknologie doktorerna skall vara renodlade teoretiker som inte har någon uppfattning om industrins praktiska problem. Å andra sidan har doktorsavhandlingarna blivit mera inriktade på praktiska problem, och inom högskolan ser man inte längre ned på en doktorsavhandling som industrin
FORUM 5/8 har direkt nytta av. Då vidareutbildningen oftast sker i samband med den grundforskning som bedrivs vid de tekniska högskolorna, förutsätter detta en utökning av de forskningsresurser som högskolorna tilldelas i statsbudgeten.
Uppdragsforskningen hänför sig i dag till den fria forskning som utförs vid de tekniska högskolorna, d vs den forskning som bedrivs utan att man siktar på en högre akademisk grad. Forskningsuppdragen är i allmänhet mycket kortfristiga, men det är att hoppas att man i framtiden skall gå in för större projekt som kunde kopplas ihop med vidareutbildningen.
Kvaliteten hotad?
Det förefaller som om 80-talet beträffande både utbildning och forskning skulle innebära krav på bättre kunnande. Om den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet under 80-talet ännu fortsätter, finns det risk för att kvaliteten hos de utbildade kommer att gå ned. Detta beror på tvenne orsaker. För det första är de resurser som anslås för undervisning begränsade, och en fortsatt tillväxt kommer att leda till att vi får allt större undervisnings grupper och undervisningen kommer därför att bli standardiserad och mycket svag. Endast i enstaka fall kommer det då att vara möjligt att ge individuell handledning åt studenterna, och detta kommer att leda till att flertalet utdimitterade inte kommer att ha förmåga till självständigt arbete på samma sätt som tidigare generationer. Därför är det viktigt att vi slår vakt om kvaliteten på den undervisning som ges i framtiden, trots att det måhända leder till att de utdimitterades antal kommer att minska.
Inom den teknisk-vetenskapliga forskningen kommer energiprisernas snabba höjning att innebära ett uppsving. Utnyttjande av nya energikällor kommer att kräva mycket forskningsarbete. Automationen är en annan sektor som under 80-talet kommer att sysselsätta många forskare, och biotekniken samt livsmedelskemin är ett tredje tyngdpunktsområde under det kommande årtiondet. I motsats till vad fallet är beträffande undervisningen kommer det att vara skäl att öka forskningens volym under 80-talet, men gemensamt för både forskning och undervisning är att nivån ytterligare bör höjas. Paul A Wuori 17