Fyra lärdomar av finanskrisen

av Tom Berglund Forum 2010-04, sida 26-28, 29.04.2010

Taggar: Teman: finanskris

FORUM FÖR EKOMÖMI OCH TEKNIK NR 4 2018

Fyra lärdomar av finanskrisen

I Finans. Krisen som ruskade om de globala finansmarknaderna håller nu på att släppa greppet om världsekonomin. Tiden är mogen för att vaska fram de lärdomar krisen fört med sig. Hur kan man minska riskerna för en liknande kris i framtiden? Nedan fyra förslag.

TOM BERGLUND TEXT

X Påeninternationell konferens som hölls i augusti 2009 presenterade en ung forskare sina forskningsresultat rörande riskhantering på de globala finansmarknaderna. De data som han använt slutar vid tröskeln till finanskrisen. När det blev publikens tur att ställa frågor fick han frågan: ”På vilket sätt tror du att finanskrisen hade inverkat på dina resultat om du tagit med färskare data?”

Frågan resulterade i en fundersam min och efter en lång paus kom svaret: ”Det är svårt att säga, men min uppfattning är att finanskrisen utgör en så exceptionell period att det förmodligen är bäst att utelämna den perioden helt och hållet i framtida undersökningar?”

Det svaret fångar i ett nötskal upp den attityd vi minst av allt önskar av forskare i finansieringsteori: Det korrekta förfarandet — att förkasta modellen som inte stämmer överens med verkligheten - ersätts me det för forskaren avsevärt bekvämare rättesnöret att förkasta den verklighet sominte stämmer överens med modellen.

» Riskhanteringsmodeller fungerar illa när behovet är som störst. De som förhållit sig kritiskt till etablerad finansieringsteori har onekligenfått luft under vingarna av den finanskris som kulminerade i början av 2009. Den kanske mest kända kritikerniden här kategorin är NASSIMNICHOLAS TALEB som år 2004 gav ut boken FOOLED BY RANDOMNESS i vilken han beskrev sin grundtes som handlar om det betänkliga i att dra alltför långtgående slutsatser utgående från vad som tidigare hänt.

Den här argumentationen utvecklade han vidare i THE BLACK SWAN, en bok vars titel anspelar på ett citat från den kända engelska 1800tals filosofen JOHN STUART MILL. Mill konstaterade att det aldrig går at ”En hel industri har vuxit upp kring riskhantering, med soffistikerade datorprogram som spottar ut olika sorters indikatorer som användaren kan följa med i realtid”

N N bl z S = [=] 3 ja 3 [=] 2 T z = 3 fa) [= =) ka bevisa utsagan: ”alla svanar är vita”, men att det räcker med att observera en svart svan för att bevisa att den utsagan är falsk.

Talebs kritik mot etablerad finansieringsteori är inte ny. Många finansforskare har långt före Taleb varit noggranna med att framhålla det tvivelaktiga i att utgå från att framtiden är en exakt återgivning av vad som varit. Bland akademiska forskare är det egentligen bara en begränsad grupp trångsynta statistiker som lyckats invagga sig själva i tron att det räcker med att samla in data över en tillräckligt lång tidsperiod för att med en hög grad av konfidens kunna sluta sig till vilka risker framtiden för med sig.

Seriösa forskare har i regel varit noggranna med att betona hur viktigt det är att komma ihåg att verkligheten förändras. Men det finns en stor grupp personer som funnit det lönsamt att glömma bort det förbe hållet. En hel industri har vuxit upp kring riskhantering, med sofistikerade datorprogram som spottar ut olika sorters indikatorer som användaren kan följa med i realtid på sin datorskärm.

Att de personer som marknadsför sådana hjälpmedel skulle tvingas medge att programmen kanske inte är till så stor nytta när det riktigt risar till sig, kunde förliknas vid att vingas sälja navigationsinstrument åt båtförare med förbehållet att de anske inte är så tillförlitliga om siken råkar bli dålig.

Vad finanskrisen på ett övertygande sätt demonstrerat är att komplicerade riskhanteringsmodeler måste värderas med sund skepicism. Ingen modell kan vara bättre än den information, de data, som används för att skatta eller kalibrera modellen. Den här sanningen står fast oberoende av hur komplicerad modellen görs.

RISKHANTERING.

Finanskrisen har vi sa att även profes sionella placerar mis: att iLe slyckades med bedöma riskerna hman Brother och vissa andra investeringsbanker ve sarmhet. D amerikanska inves ter ingsbankerna ha haft en lindrigar re ering efterso deras kunde an etts tillräcklig professionella fö at unna bedöm riskerna.

» Grundläggande ekonomisk teori behövs. En annan viktig lärdom av finanskrisen är att grundläggande ekonomisk teori är mera användbar än vad många tycks ha förstått. Om grundläggande ekonomisk teori hade tillämpats av de inblandade hade den bostadsbubbla som förorsakade bolånekrisen i USA aldrig uppkommit.

Boende är något som vi alla är i behov av. Hur mycket vi vill satsa på boende beror på några enkla faktorer: vår inkomst, priset och våra förväntningar rörande vad som sker med priset i framtiden. Om inkomsterna i snitt ökar och myndigheterna med olika medel subventionerar bostadsköp, såsom de gjorde i USA bland annat genom de halvstatliga jättelika bolånebankerna FANNY MAE Och FREDDIE MAC som båda gick omkull i finanskrisen, är det klart att bostadsefterfrågan ökar. När utbudet av bostäder släpar efter, för att det ta tid att planera och bygga nytt, stiger bostadspriserna.

Får den processen pågå tillräckligt länge börjar de flesta förvänta sig fortsatta prisstegringar framöver. Därmed försöker alla som har möjlighet till det tidigarelägga sitt tänkta bostadsköp, med ett ytterligare tillskott i efterfrågan som följd. Vad varje analytiker som tagit en grundkurs i samhällsekonomi borde förstå är att en prisstegringstrend förorsakad av ett sådant förlopp kommer att brytas i något skede. Tanken på att hushålleni snitt över tiden bara skulle fortsätta att betala en allt större del av en växande inkomst för en kvadratmeter boende är absurd.

Risken för att bostadsbubblor uppstår skulle minska betydligt om de som ansvarar för regleringen av markanvändningen på olika håll i världen skulle påta sig ett ansvar också för prisutvecklingen på bo endet. En enkel regel skulle vara att EH

EH] föRUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 4 2018 ”Vi vet nu att också andra finansföretag kan växa sig så stora och bli s sammanfätade med det globala ekonomiska systemet att företagets konkurs sätter hela systemet i gungning. lätta på regleringarna så fort prisstegringarna överstiger den genomsnittliga inkomstökningen i samhället och därmed påskynda den behövliga utbudsökningen.

En tillräckligt snabb utbudsökning förutsätter också att konkurrensen mellan dominerande bostadsproducenter fungerar. De konkurrensövervakande myndigheterna har här en viktig roll. När den lokala marknaden för nya bostäder domineras av några producenter, som inte behöver frukta att konkurrenter inträder och tar över, är det lönsammast för de här producenterna att noggrant ransonera utbudet så att vinstmarginalerna förblir höga.

» Bolånerisken kan inte diversifieras bort. Den tredje lärdomen av finanskrisen är speciellt relevant för de långivare som finansierar bostadsköp. Vad bolånekrisen i USA visade var att bostadspriser och återbetalningsproblem blir starkt korrelerade när det krisar till sig.

Möjligheten för en placerare att göra sig av med riskerna genom att paketera ihop ett stort antal lån till en portfölj är därför avsevärt mindre än de data som insamlats under goda år ger vid handen. En ekonomisk kris, som tar jobbet av många och minskar inkomsterna för andra, leder till att många hushåll får svårigheter att sköta upptagna bostadslån. Samtidigt försöker också andra hushåll anpassa sina boendeutgifter till minskade inkomster genom bostadsförsäljning. Därmed kommer bostadsprisnivån överlag att pressas ner.

En bank som belånar en bostad till närmare hundra procent av dess marknadsvärde tar därför en oacceptabel risk, en risk som tenderar att materialiseras just när pengarna behövs som mest, för att alla andra tillgångar blivit så osäkra.

P» Övergripande finansreglering be hövs, men förblir svår. En fjärde viktig lärdom av finanskrisen gäller bankreglering. Vad krisen visat är att bankreglering är en svårare konst än man trott. Utgångspunkten för tidigare bankreglering har varit att det i huvudsak är de banker som kommer i åtnjutande av depositionsgaranti som måste regleras och kontrolleras. Annars skulle sådana banker som tar stora risker och lovar en hög ränta åt sina deponenter få en oskälig konkurrensfördel.

De främsta krisoffren bland bankerna i finanskrisens USA var emellertid inte vanliga banker, som tar depositioner från allmänheten, utan investeringsbanker såsom BEAR STEARNS OCh LEHMAN BROTHERS. Eftersom de bankerna arbetade med professionella kunder borde kunderna, enligt den gamla regleringslogiken, ha varit tillräckligt kunniga och motiverade för att i tid sky de investeringsbanker som tog alltför stora risker och därmed utsatte sig för konkurshot. Så gick det inte. När Lehman Brothers kunder äntligen började få upp ögonen för investeringsbankens sårbarhet var det redan för sent.

Vad krisen därmed visat är att depositionsgarantin inte är denendaorsaken till att finansföretag kan förorsaka problem för ekonomini sin helhet, och inte bara för sina egna kunder, om de tillåts gå i konkurs. Vi vet nu att också andra finansföretag kan växa sig så stora och bli så sammanflätade med det globala ekonomiska systemet att företagets konkurs sätter hela systemet i gungning. Det här ären uppenbar lärdom av det som utspelades hösten 2008 efter att Lehman Brothers hade försatts i konkurs.

Mera generell är lärdomen att när en viss del av finansmarknaderna, såsom de depositionstagande affärsbankerna före krisen, ställs under en strikt översyn och får se sin verksamhet begränsad av regleringar, så kommer en del verksamhete > TRE LÄSVÄRDA BÖCKER KRING FINANSKRISEN krisen kulminerade): “O obal Financi System” En ders ber sm Johan Norberg; “En perfekt storm att söka sig nya, mindre strikt reglerade, kanaler. I en global ekonomi med ett hundratal suveräna stater som gärna attraherar penningstark affärsverksamhet blir möjligheterna att hålla olika metamorfoser av sådan verksamhet under strikt kontroll i praktiken en omöjlig uppgift.

Eftersom lättreglerad verksamhet har kostnadsfördelar framom en hårdare reglerad verksamhet finns det en risk för att den oreglerade verksamheten obemärkt växer sig så stor och blir så inflätad i världsekonomin att den börjar utgöra en ny systemrisk innan några reglerande myndigheter hinner sätta fingret på problemet.

De flesta bedömare är av den här orsaken överens om att utökade befogenheter för de övervakande myndigheterna att följa med och vid behov påtala vilka som helst fenomen som äventyrar de globala finansmarknadernas stabilitet är behövliga. Men deras uppgift är långt ifrån enkel.

När myndigheten blir varse om en genuin stabilitetshotande krishärd står den nästan alltid inför en svår balansgång. Å ena sidan måste den kritiska observationen lyftas fram med en tillräcklig övertygelse för att få berörda beslutsfattare att reagera, men å andra sidan får problemet inte uppförstoras. Annars finns det risk för att marknaden uttolkar ett större hot i myndighetens reaktion än det egentligen rör sig om.

Misstanken om att den reglerande myndigheten, med sin tillgång till överlägsen information, ser större underliggande risker än de som lyfts fram i rampljuset, ligger nära till hands. I värsta fall kan just den misstanken utlösa kedjereaktionen som myndigheten har till uppgift att försöka avstyra.

Skribenten Tom Berglund är professor vid nationalekonomiska institutionen på Hanken.