G-strålning - finns den?

Taggar: Teman: strålning

G-strålning - finns den?

Jag håller slagrutan — tenn? silver? — stadigt med båda händerna och går långsamt över den äkta mattan. Den böjda metalltråden vrider sig neråt. Jag skrattar till nervöst rena suggestionen naturligtvis. Professor Keltikangas visar ingen förvåning. Jag fortsätter några decimeter försiktigt. Stopp igen. Slagrutan böjer sig neråt som längs en osynlig vägg. Inbillning — eller sk G-strålning yÖ>” G-strålningen, som i Finland främst har undersökts av professor Valter Keltikangas och överstelöjtnant Harry Koivula, antas emitteras från de väldiga energireserverna i jordens inre. Dess rörelseriktning är från jordens medelpunkt strålformigt mot och genom jordskorpan. Strålningen bildar ett ”nät” av ungefär sydost-nordvästgående och nordostsydvästgående linjer, som skär varandra i speciellt ”G-intensiva” punkter. Avstånden mellan dessa G-linjer varierar, liksom i någon mån också deras riktning, beroende på landskapet, kupering etc.

”Strålning” är ett arbetsnamn i brist på bättre definition. I alla händelser är det (hypotetiskt) fråga om en mycket subtil energiform, och ett fenomen jämförbart med gravitationen och jordmagnetismen, framhåller professor Keltikangas. Namnet härrör sig från globus, jordklot.

Fri såsom fågeln?

Hur hiltar flyttfåglarna hem till sina häckningsplatser år efter år? Enligt Keltikangas och Koivula följer fåglarna dessa G-koordinater helt mekaniskt, och orienterar sig ytterst exakt enligt detta linjemönster. Glinjerna har samma riktning som flyttfåglarnas ”rutter”. Fåglarnas inbyggda ”G-program” skulle ocks förklara varför en fågel som förflyt- tas till annan ort i en övertäckt bur ändå kan hitta vägen tillbaka. Teorin att fåglarna skulle ha en inbyggd ”kompassnål” faller på det faktum att flyttfärderna inte följer de magnetiska kraftlinjerna. Professor Keltikangas understryker också att teorin om att fåglarna skulle navigera efter stjärnorna eller på basen av sitt goda landskapsminne har sina svagheter — flyttfåglarna färdas också i dimma och molniga väderleksförhållanden.

G-teorin skulle förklara varför fåglarna kan flyga i rät linje över världshav och öknar — det mest eko 1 nomiska flygsättet.

Det är inte bara flyttfärderna som styrs av G-strålningen. En undersökning som KXKeltikangas och Koivula utförde senaste sommar av över 600 fågelbon tillhöriga 41 arter gav vid handen att samtliga bon var byggda på G-linjers skärningspunkter.

— Fåglarna ”känner” strålningen, och behöver den för sitt välbefinnande.

Välmående ”G-träd — G-strålningen är nödvändig för alla organismer, säger överste Koivula. — Vi har gjort en undersökning omfattande över 2000 träd. De träd som växer på G-linjernas skärningspunkter blir speciellt stora och livskraftiga — strålningen är intensivast där. Ju kargare växtmiljö, dess viktigare är placeringen. I de berglandskap vi undersökte, konstaterade vi att samtliga träd växte på G-punkter.

Om två träd rotar sig på samma G-linje för nära varandra följer en kamp om G-strålningen, och det ena trädet förtvinar småningom.

Färska mumier

Om man utgår från att G-strålningen är nödvändig för organismerna, följer därav omvänt att frånvaron av den hejdar de organiska processerna. Talrika forskare har framkastat tanken att pyramidernas form fungerar som lins för okända energiformer — bla det faktum att också icke-balsamerade smådjur i gravkamrarna mumifierats och bevarats intakta är fortfarande en olöst gåta. G-strålningen är ett möjligt svar på den.

— Mycket tvder på att egyptierna kände till G-strålningen, och att denna strålnings riktning påverkas av snedställda ytor. Vid experiment gjorda med halvpyramidmodeller eliminerades den strålning som var riktad vinkelrätt mot den öppna ver tikala sidan (bottenplanets diagonal). Då en pyramid tänkes ”innehålla” yra halvpyramider, eliminerar den helhet de bildar all G-strålning inne i pyramiden — och samtidigt förutsättningarna för bla förruttnelsebakteriernas aktion. I en pyramid kan en kropp alltså inte förruttna, utan mumifieras automatiskt.

Den pyramidformade ”rakbladsvässare” som den tjeckoslovakiska radioingenjören Karel Drbal patenerade 1959 baserar sig på samma princip: rakbladet placeras mellan användningarna i en plastpyramid med öppen botten.

— Rakbladets struktur är kristalinisk, säger överstelöjtnant Koivula. — Under vissa förhållanden kan dessa kristaller omgruppera sig i sin ursprungliga ”ordning”, och slitagepåverkan elimineras.

Gränser för vårt vetande

Liksom jordstrålningen (se separat artikel) trotsar också G-strålningen konventionella mätinstrument.

— Registrerandet av G-strålning förutsätter levande cellvävnad som fungerar som mottagare av strålarna, säger Keltikangas och Koivula. — Olika mänskor är olika mottagliga för G-strålningen — det finns exempel på extrema fall där försökspersoner uppgett sig förnimma denna energiform med synsinnet — som ett flimrande nätverk av linjer. Många mänskor kan registrera ”G-väggar” med en specialslagruta, som vi utvecklat. Hur fåglarna orienterar sig med G-linjerna kan vi bara framföra gissningar om. En möjlighet är att det är fråga om registrering med synsinnet. Det är också möjligt att hela fågelkroppen fungerar som ”mottagare”.

Keltikangas’ och Koivulas teori om ett nät av G-strålningslinjer får stöd av undersökningar som gjorts vid Max Planck-institutet i Minchen. Med hjälp av dator har institutet utarbetat en hypotes om att fåglarna navigerar med hjälp av ett rutsystem, men hypotesen ger inte svar på frågan om registreringen.

Många frågor är ännu öppna beträffande G-strålningen. Existerar den? Hur uppstår den? Hur inverkar den? Vilka funktioner har den?

Det faktum att man inte ännu funnit rationella svar, betyder inte att det inte finns något svar. Det betyder bara temporära gränser för vårt vetande. Partikelforskningens utveckling är ett utmärkt exempel på att sista ordet aldrig blir sagt inom vetenskapen. |

FORUM 18/78