Gå i närkamp!

av Håkan Nordqvist Forum 1978-06, sida 15-16, 12.04.1978

Företagens partipolitik:

Gå i närkamp!

Det råder tveksamhet om näringslivets behörighet att uttala sig politiskt. Rätt allmänt ondgör man sig inom de egna företagsledarkretsarna över politikernas ekonomiska obildning och avreagerar sig på sin höjd genom att ta in allmänt hållna uttalanden om den svaga ekonomiska politiken i företagens delårsöversikter och årsberättelser. Vanlige får hela det politiska fältet sin släng av den generell sleven.

=” Arbetarrörelsen är inte lika återhållsam. Propaganden går klart ut på att arbetarpartierna är jobbarens enda vän och insatsen i facket knyts ihop med en insats för vänsterpartierna. I Sverige är man så övertygad om bindningen att man kollektivansluter fackfolket till socialdemokratin, fri blir man endast genom aktiv utskrivning. Man kan med fog fästa några frågetecken vid företagsledningens bristande politiska engagemang.

För att klargöra basen för resonemanget är det bäst att göra några definitioner eQ med politiskt engagemang avses här en klart uttalad partipolitisk åsik Ö det politiska engagemanget är professionellt såtillvida att det omfattar arbete till förmån för företagsamhete € företagets politiska aktivitet utövas av <företagsledningen å tjänstens vägnar. Det är inte fråga om de anställdas medelåsikt utan om vad företagsledningen bedömer vara väsentligt för företagets fortbestån € det politiska engagemanget berör partierna, därför att dessa utövar all den politiska makten, Den enda vägen till resultat går genom den parlamentariska representationen. Den partipolitiska dominansen bland «tjänstemännen inom den offentliga sektorn gör att allmänt engagemang utan partipåverkan är dömt att bli resultatlöst.

Ska företagsledaren ha Janusansikte? På bilden Arne Berner, direktör och tidvis politiskt synlig, bla som minister.

FORUM 6/78

Om politiken . ..

Under dessa förutsättningar borde det vara möjligt att ansluta näringslivets politiska åsikt till partipolitiskt arbete, kanske ända upp till den nivån att företagsledarna kopplar ihop ett visst röstningsbeteende med frågan om företaget i fortsättningen kan erbjuda sina anställda arbetsplatser. ”Om ni röstar på samlingspartiets ekonomiska politik kommer ni att ha arbete även om några år” kontra ”om ni röstar på kommunisternas program för samhällsekonomin kommer enligt vår bedömning den ekonomiska misären att snabbt förverkligas för allas del”.

Så klart uttalad är näringslivets åsikt vanligen inte. Sanningen är kanske inte heller riktigt så enkel. Men den typiska representanten fö näringslivet aktar sig för att komma ens nära uttalanden som dessa — åtminstone offentligt — utan nöjer sig med allmänna åsikter om att frågan kanske kan undersökas. Det vore intressant med en enkät ställd till företagsledare där orsakerna till den politiska förtegenheten utreddes. Man kan ställa upp ett flertal hypoteser sas på eget ansvar 4 klara politiska ställningstaganden skadar affärsverksamheten … gentemot vem då? Skall man tolka detta så att kommunisten inte köper kapitalistens vara om den sistnämnda tar ställning till under vilka villkor han i fortsättningen kan erbjuda produkte € kontakterna till politikerna är såpass goda att vi kan sköta våra frågor direkt i alla fall… men om diskussionen om vår ekonomiska framtid sker förbi allmänheten i slutna kabinett kommer vi långt från den form av demokrati som vi önskat oss.

9 uttalandena blir resultatlösa, politikerna är nämligen inte intresserade av ekonomiskt välstånd för de flesta, utan av makt för sig

Vän själva… är detta dock inte just en orsak till varför den allmänna debatten bl a i den obundna pressen är så viktig?

Många andra frågeställningar kan tänkas, en av dem gäller säkert också finlandiseringsaspekten. Är det tillåtet för oss att främja marknadsekonomin?

Säkert är att engagemanget i politiska sammanhang är såpass tidskrävande och i övrigt fordrande, att man väl kan hävda att företagsledarens ordinarie arbete inte tillåter en sådan aktivitet. Sedan kan man naturligtvis fråga om inte vården om de framtida möjligheterna till företagsamhet egentligen hör till det ordinarie arbetet.

• »-« OCh näringslivet

Det vore orättvist att inte beröra de orsaker som inom näringslivet självt kan vara orsaken till det bristande intresset för allmän debatt, vid be hov i partipolitiska termer. Närings- livet är i sig inte särskilt demokratiskt. Det är absolut ingen tummelplats för välmenande men amatörmässiga experiment med från politiken överförda frågor. Näringslivet är en effektivitetsapparat som har till uppgift att producera, målmedvetet och effektivt. Näringslivet är dock absolut inte ofelbart ens i professionellt hänseende. Att politikernas ekonomiska aktiviteter kritiseras kan inte skyla över det faktum att mången representant för näringslivets ”big business” kör fast redan i morgonens första starköl i den internationella avfärdshallen på Sjöskog flygplats. Näringslivet är inte moraliskt oförvitligt. Myriaden av reklamgåvor på olika nivå, amorteringen av tacksamhetsskulder i olika riktningar och bidrag till beställda framträdanden tex inom politiken kan inte helt ignoreras. Trots dessa exempel kan man hävda, att näringslivets skattegranskare hittills haft mindre att komma med än statsrevisorerna, Totalresultatet av hela betraktelsen över fel och brister blir väl i stort sett att vi i sådana frågor är ytterligt och mänskligt lika vare sig vi för olika partiflagg eller representerar olika företagsformer.

Många författare har formulerat sig om den manipulerade demokratin och dess orsaker, tex makthavarnas gemenskap genom makt. Men i fråga om företagens politiska röst är detta endast en delaspekt.

Man kan även lansera teorin om att företagets röst i politiken saknas därför att den saknar en allmänt accepterad grund. Denna grund bestå 1 av vissa förutsättningar: att marknadsekonomin gör de flesta människorna ekonomiskt bäst ställda, friast och därmed lyckligast, och att vinsten är den säkraste garantin för arbetsplatsernas fortbestånd och att produktiviteten är det enda medlet till framgång i konkurrensen (om det anses viktigt att landets gränser förblir öppna). Om den grunden undanrycks med ideologiskt- demagogiska argument om att marknadsekonomi och konkurrens är av ondo, att vinsten är kriminell och att produktivitet är en ursäkt för rovdrift blir det svårt att debattera på en rimlig nivå. Det har aldrig varit lätt att debattera med tron som slagträ. Om företagsledaren som är oskolad i debattens vindlingar, konfronteras med den utbildade demagogen (som inte ens nödvändigtvis själv behöver tro på vad han säger) skall det mycket till för att skrattarna skall ställa upp på patronens sida, Ändock finns knappast någon annan utväg än att ta upp vapnen och föra ”trons goda kamp”.

Kommunikation . ..

Kampen om företagandets villkor är till stor del en fråga om kommunikation. Kommunikationsformerna utvecklas och innehållet med dem. Vården om den traditionella obundna pressen, tidningarna och tidskrifterna, blir en fråga om frihet, men minst lika viktig är företagens förhållande till den nya kommunikationstekniken. Det bör under inga omständigheter vara likgiltigt för näringslivet om Finlands Rundradio har konkurrens, om Reklam-TV har existensberättigande och om kabel- och satellittekniken har en plats i kommunikationsmönstret. De politiska ropen på begränsningar och illa anpassade vädjanden om demokrati borde i det sammanhanget skoningslöst visas till den plats där medeltidens bokbål flammat. Näringslivet kan endast vinna på ett stort informationsutbud, på så fria kommunikationsformer som möjligt och på att kunnandet om den nya tekniken ger en bestående ledning över tron.

Det finns en betydande informationskamp att föra i förhållande till arbetarrörelsens inställning till företagsamheten. Den har att göra med den olyckliga missuppfattning om trygghet, som går ut på att mera fritid, mera förmåner, mera prat och möten, mera utmätning gärna intill nollgränsen gör arbetarrörelsen och dess medlemmar starka. Hotet om konflikt kan för all del göra facket pampar fruktade och i den meningen skrämmande, men på sikt kan anställningstrygghet och gemenskap inom företagen endast vinnas genom arbete för lönsamhet och fortbestånd. Som vi sett under de senaste svåra åren är arbetslöshet och nolltillväxt svåra att dela på. Då näringslivets politiska röst vädjar om enighet kring den produktiva, oavbrutna arbetsinsatsens betydelse och förhandlingar om hur resultatet skall fördelas borde den inte bli ohörd. I sådana situationer borde strejkukaser falla på sin egen orimlighet. Inte heller borde idén om välsignelsen av att nationalisera företag bära särskilt långt. Om man nu drar in skattebetalarna i statsbolagens förluster genom återkommande kapitalförhöjningar, borde man ju inte samtidigt genom strejkhot sitta och utmäta den privata sektorns resultat. Snarare borde man fråga sig hur detta motsatsförhållande skall klaras upp. Arbete för produktivitet -.. i närkamp

Nyckelfrågan i näringslivets kommunikation och dess trovärdighet är på sätt och vis information i ”närkamp”, Väl medveten om att enskilda exempel sällan är representativa vill jag gärna avsluta med en liten episod ur verkligheten.

Den ensamstående, förvärvsarbetande tvåbarnsmamman till företagsledaren under dennes frågetimme: — Kan du ge mig några råd, det är inte direkt fråga om mera lön, men pengarna räcker inte till.

Företagsledaren: — Tyvärr har jag inga patentlösningar. (Senare till sin kollega) — Hur hade du svarat? Kollegan: — Tänd den röda lampan, släpp dem inte in på livet…

Andra tänkbara svar: — Tala med förtroendemannen. Förtroendemannen: — Ser du, det är kapitalismens kris, rösta på arbetarpartierna så blir allt bra.

När näringslivet diskuterar sitt politiska engagemang och frågan om innehållet i kommunikationen är det kanske i sista hand så att frågan inte gäller ett färgstarkt uttalande om svagheten i regeringens ekonomiska politik. Frågan gäller kanske, åtminstone i första hand, svaret till tvåbarnsmannan. O

Artikeln har författats av EM Håkan Nordqvist, informations chef vid Oy Nokia Ab och viceordförande för Ekonomiekandidatföreningen.

FORUM 5/78