Gamla oljecisterner fara för grundvattnet

Taggar: Teman: utsläpp

Brandinspektör varnar:

Gamla oljecisterner fara för grundvattne lecisterner i tid.

Brandinspektör Gösta Willing på Helsingfors huvudbrandstation fäster uppmärksamheten på faran med de gamla oljecisternerna — Vi har idag tusentals underjordiska bränslecisterner i Helsingfors med omnejd, de finns så gott som invid varje våningshus, och vid varje egnahemshus runt stadskärnan. De rymmer 3 000—50 000 liter. Cisternerna i och runt huvudstaden är tillräckligt många för att förstöra grundvattnet om en läcka i dem uppstår.

Att den faran finns visar ett färskt exempel från Hertonäs. En helt vanlig bränslebehållare vid ett bostadshus sprang läck. Gårdskarlen märkte ingenting innan det oljebolag som försåg huset med olja undrade varför oljeförbrukningen ökat med det dubbla under de senaste fyra månaderna. Cisternen undersöktes och det befanns att hälften av oljan rann ut i jorden! — Detta försiggick i fyra månaders tid. Sammanlagt 20 000 liter rann ut innan vi hann ingripa för att få behållaren ersatt med en ny. Detta är exemplet från en av tusentals bränslebehållare, säger brandinspektör Willing.

Ingen kontroll av äldre cisterne — Orsaken till att faran är så stor är att vi inte förrän 1968 fick klara lagbestämmelser om hur en underjordisk oljebehållare skall isoleras. Tidigare försågs behållare vanligen med ett omslag juteväv och en mycket tunn bestrykning med något bitumenlack. Dethär stod inte i längden emot vattnet och jorden vars konsistens växlar från område till område. Vattnet och jorden orsakade på en del ställen korrosion och resultatet var hål på behållaren. Och eftersom gårdsägarna inte heller är skyldiga att kontrollera behållarens skick med jämna mellanrum så mår cisternerna som de mår. En del håller, andra inte.

— Vi måste, menar brandinspektör Willing, snabbt få till stånd en bestämmelse som stadgar om kontroll med jämna mellanrum, trots att det är en kostsam och besvärlig åtgärd att gräva upp cisternerna eller att på lämpligt sätt provtrycka dem.

De cisterner som har sänkts ned i jorden e fter 1968 är inte farliga. Enligt det beslut som handels- och industriministeriet då utfärdade så måste en nedsänkt behållare uppfylla följande e cisternen skall omges med minst 25 centimeter stenfritt grus och skall för övrigt vara nedgrävd så djupt att ovanpå cisternen fås ett I m tjockt jordlager.

e cisternen skall omges av 4 centimeter bitumen eller motsvarande isolering.

Forum 1/71

Oljeutsläpp i havet kan vara nog så ödesdigra. Den faran känner vi till. Men vad som tigs om är faran för oljeläckor i jorden, utsläpp som kan förstöra grundvattnet för alltid. Den faran har vi inpå oss idag och inom de närmaste åren om myndigheterna inte skärper bestämmelserna om underjordiska bräns Den senare punkten är väsentlig, bitumenlagret skyddar cisternen mot jord och vatten, korrosionsrisken är betydligt mindre än i de fall där cisternen har omgetts av juteväv (såsom ofta var fallet före 1968).

— Men, fortsätter Willing, jag skulle absolut vilja ha igenom en bestämmelse som säger att hela behållaren dessutom skall ha en betongkista. Först då kunde vi vara säkra på att ingen olycka sker.

— På marknaden finns en typ av olje- och bränslebehållare som utan betongkonstruktioner uppfyller de krav jag anser vi kunde ha rätt att ställa från samhällets säkerhetssynpunkt. Den typen används i dag i flera av våra landsortsstäder, bl a Lahtis, Hangö, Ekenäs, Kuopio och Karis köping.

Känselspröt registrerar läcko — I Helsingforstrakten har man vaknat” såtillvida att Helsinge kommun kräver att underjordiska bräislebehållare måste omges av betonghölje (obs! närheten till Vanda). Den behållare jag anser som säker är försedd med förutom dubbel mantel ett »känselspröt» som genast registerar läckor. På så sätt kan myndigheterna larmas snabbt om något skulle inträffa. Vi måste nämligen komma ihåg att det inte bara är den yttre korrosionen vi har att ta i beaktande, vi har även en inre korrosion som åstadkoms av det svavel som finns i oljan. Den inre korrosionsrisken är dock inte av samma betydelse som den yttre.

FORUM: — Vi har alltså idag tusentals cisterner som Inte uppfyller de isoleringskrav som man borde kunna ställa. Vi har en stor potentiell utsläppsrlsk rakt under fötterna i tätorter. Vad anser ni att vi kan göra för att eliminera faran — Vi slipper den inte. Men vi kunde förebygga faran om vi skulle få bestämmelser om att provtryckning och andra undersökningar bör genomföras med jämna mellanrum. Då skulle faran minskas till ett minimum. SS

FORUM har vänt sig till handels- och industriministeriets kemiska avdelning och bett experten på området, industrirådet Olli Ollila om en kommentar till den situation som brandinspektör Willing påtalar.

FORUM: — Är perspektiven såhär ruskiga — Det har faktiskt funnits förordningar om hur cisternerna skall skyddas ända sedan 1954, men de är vaga. Den lag som vi kom med 1968 är skarpare till sin formulering. På det hela taget anser jag att dagens förordningar räcker till. Vänd “nn

Rationalisering med människan i centrum

Av Ingrid Eriksson, Arbetsmarknadsverket, Stockholm

Hög omsättning av personal är ett besvärande problem för många företag. Särskilt bekymmersamt blir det i en högkonjunktur, då den stora efterfrågan på arbetskraft gör att uppkomna vakanser kan ta tid att fylla. Att ständigt tvingas lära upp ny personal, som lämnar efter några veckor eller några månader ställer sig dyrbart. Det blir under sådana förhållanden rätt naturligt, att arbetsgivarna är öppna för åtgärder som kan motverka den snabba omsättningen. Arbetsförmedlare har erfarenhet av detta. De vet hur mycket lättare det är att diskutera deltid och äldre arbetssökande när sysselsättningen är hög. Men går konjunkturerna ned aldrig så litet, kommer svårigheterna tillbaka. Då sjunker personalomsättningen igen för en tid, och de tidigare problemen med arbetstagarnas vandring mellan arbetsplatserna förlorar i aktualitet. En sådan kortsiktig planering är tyvärr ganska vanlig.

Att arbetstagarna i så stor utsträckning flyttar från företag till företag så fort möjlighet ges tyder dock på att något är fel. I allmänhet har man väl sökt förklaringen i brister i arbetsmiljön eller lönesättningen. Men man vet samtidigt att det inte alltid är bättre inkomster som föranleder arbetsbytet. Inte heller löser bättre arbetslokaler, mer ledighet, vidgad information problemet med den höga personalomsättningen. Brister i något av dessa avseenden kan vara orsak till vantrivsel på jobbet, men de utgör inte det centrala problemet enligt den amerikanske arbetslivsforskaren Robert N. Ford, som i en rad undersökningar sökt komma åt orsaken till att så många så ofta byter arbetsplats.

Han anser sig ha funnit att arbetets art är avgörande och att vi i framtiden riskerar en ännu högre personalomsättning om “inte arbetsuppgifterna ändras och görs mer meningsfyllda än de för närvarande är för en stor del av de anställda. De har en tendens att bli allt mer innehållslösa, rutinbetonade oc “> kräva allt mindre yrkesskicklighet. Arbetet delas upp i mo ment som kommer den enskilde att förlora kontakten med den färdiga produkten. Och varför görs detta? Jo, naturligtvis av ekonomiska skäl. Inlärningstiden kan förkortas, billigare arbetskraft utnyttjas osv. Ford understryker att man vid varje förändring i produktionen måste ta hänsyn inte bara till lönsamheten på kort sikt utan också till arbetstagaren och hans upplevelse av den, vilket har avgörande betydelse för lönsamheten på lång sikt.

Ford vill vidga kundbegreppet så att den anställde, oavsett sin plats i företaget har en kund som det gäller för honom eller henne att betjäna på bästa sätt. En »kund» är enligt Ford lika ofta en annan anställd som en utanförstående avnämare av den färdiga produkten.

Ford medverkade i ett experiment med stansoperatörer i Minneapolis. Personalomsättningen är mycket hög inom denna yrkesgrupp, och man måste få en förbättring till stånd. Fjorton stansoperatörer, som sysslade med utbetalningar, togs ut. Man utgick från det faktum att de hade olika erfarenhet, intelligens och ansvarskänsla och beslöt att ge dem uppgifter efter deras personliga förutsättningar.

Innan försöket sattes i gång, stansade varje flicka ungefär 1/14 av det inkomna materialet. Detta fördelades av en arbetsledare för gruppen, och varje operatör utförde de uppgifter som hon fick sig tilldelade. Frågan blev nu om man i experimentet skulle kunna öka hennes känsla för ansvar och för arbetets mening genom att låta henne själv svara för tex en hel lönelista. Man ville ge henne en starkare känsla av helhetsansvar i kontakten mellan henne och »kunden». Om hon fick sköta hela listan och den blev rätt, hade hon gjort hela arbetet rätt och inte bara 1/14. Hon kände sig också ha ansvar inför sina »kunder» (personerna på lönelistan) att göra jobbet riktigt och i rätt tid.

Arbetsuppgifterna gjordes efter hand mer självständiga och kvalificerade. Det visade sig att de som deltagit i experimentet nådde avsevärt säkrare resultat än en kontrollgrupp. Dessutom kunde 10 operatörer i försöksgruppen klara det arbete som tidigare krävt 14. Operatörerna fick också tillfälle till avancemang. Personalomsättningen inom gruppen minskade och frånvaron sjönk.

Ford menar sig med detta och ett stort antal liknande försök ha visat att man endast genom att ge arbetstagarna möjlighet att ansvara för och utföra ett meningsfyllt arbete kan få dem engagerade och positiva. Men man måste hela tiden vara medveten om att individen utvecklas och måste erhålla nya och mer kvalificerade uppgifter upp till sin förmåga. Annars inträder ånyo risk för arbetsplatsbyten och också relativt hög frånvaro.

Detta resonemang är i hög grad aktuellt när det gäller den kvinnliga arbetskraften, som ofta anklagas för mindre stabilitet och högre frånvaro än den manliga. Kvinnorna hamnar på rutinbetonade, ointressanta arbetsuppgifter som oftast inte svarar mot deras förväntningar och kapacitet. Det måste vara viktigt att kvinnorna i ökad utsträckning bereds möjlighet til utbildning, intern och extern, och får mer ansvarsfulla och meningsfyllda uppgifter. Då skulle säkert många av dem som i dag betraktas som »hoppjerkor», få en fastare förankring på arbetsmarknaden och stanna kvar inom ett och samma företag.

Brandinspektör varnar: Gamla oljecisterner fara för grundvattnet

Från sid, 1 — Jag anser inte att korrosionsrisken är så stor vad beträffar de äldre cisternerna. Vår jordmån fräter inte mycket.

— Och vad beträffar de cisterner som hädanefter installeras så kräver vi idag att behållarna får sänkas ner i jorden enbart av firmor som är specialister på området. De måste ha intyg av oss på att de behärskar branschen. Och den firma som sköter om installationen är också i framtiden ansvarig för att behållaren faktiskt är hållbar. Skulle någonting hända så ä 1 installationsfirman ansvarig för sitt arbete för all framtid. Hittills har ansvaret legat hos gårdsägaren.

FORUMS slutsats: Vi har alltså äntligen fått ordning på de bestämmelser vi borde ha haft ända från den dag den första cisternen sänktes i jorden. Det är gott och väl att vi har en klar bestämmelse om ansvaret för hur och var behållarna ligger. Men kvar finns fortfarande utom all kontroll de tusentals äldre behållare som brandinspektör Willing påtalade. Det är d e som utgör faran för vårt grundvatten.

Forum 1/71