Hackman på jakt efter design

av Ragnhild Artimo Forum 1993-06, sida 10-12, 29.04.1993

Taggar: Bolag: Hackmann Teman: företag

Depressioner kommer och går, men design är för evigt. Hackman Tabletop vet.

Ragnhild Artim tressad? Söndersliten av överbokad tidtabell? Stick dig in i Hackmans designbutik på Norra Espen. Eller åk ut till Arabia och gör ronden genom fabrikens museum och butik, Ingenting samlar ihop själen som sköna ting.

Det ör i grunden vad Hackman Tabletops strategi går ut på. Med varumärkena Arabia, littala och Rörstrand ör det mer än porslin och glas det handlar om. Det är skönhetsuppevelsen som är produkten.

Att se på och väga i handen Timo Sarpanevas Marcel-vas, Kai Francks nyproducerade fjäderlätta glaskanna eller Markku Piris 50-talsnostalgiska Arena-fat ger full kompensation för en blodig dag på kontoret. De är små bitar av evigheten.

(Bruks)konsten är lång

Evigheten doftar nejlikolja, Det vet den som vandrat runt på Arabias museum. Hela huset är impregnerat med doften av nejlikolja. Det är lösningsmedlet i guldfärgen på porslin — exempelvis Arabias servis Myrna (design Olga Osol), som varit I produktion oavbrutet sedan lanseringsåret 1938.

”Fortfarande i produktion” gäller för förbryllande många serier och enskilda pjäser som står på Hackman Tabletops tillverkningsmeny, medger produktchef Hilkka Hiltunen, engagerad vid Arabia sedan elva år och själv yngre än en lång rad av Arabias verkliga klassiker. Just nu är Hilkka Hiltunen också koordinator för Hackmans allnordiska designtävling som skall scanna fram nya idéer i glas och porslin, lämpade för industriell tillverkning. Många av dem blir antagligen långkörare och nästa årtusendes samlarobjekt.

— På sätt och vis är det litet frustrerande att vi ofta fått ty oss till det egna muséet då det gällt att få något nytt att producera, säger hon.

Adressen kunde vara Kaj Francks Teema, som konstnären 1981 hade vidareutvecklat utgående från 1931 lanserade Kilta — som i tiden representerade ett radikalt nytänkande i ”serviser”. Ett lika illustrativt exempel är nyproduktionen av Francks geometriskt enkla glaskannor från samma epok, och nyproduktionen av hans Kartio-alas (i första ronden i produktion 1955—67) — en satsning med vilken Hackman i år markerar Notsjö glasbruks 200-årsjubileum. ”Servisen” Teema och Kartioglasen har för övrigt valts till vardagsserier för presidentresidenset Talludden såsom kännspaka representanter för finsk design.

Hilkka Hiltunen, som samarbetade med Franck hans sista år och själv är en deciderad vän av hans formspråk, preciserar sitt uttalande — Det är lyckligt att Arabia, Notsjö och littala — där parallellexemplen på ”historiska” produkter naturligtvis är Alvar Agaltos Savoy-vas, Aino Aaltos”randiga” glas och Göran Honagells konformade glasserie Aarne, vars cocktailmode månaa anser vara det enda rätta glaset för en martini — har ett rikt designförflutet att hålla vid liv och leva av, men det är lika viktigt att slå vakt om designens framtid och få fram nya ormgivare och ge nya idéer en chans.

Mellan igår och i morgon

Hackman Tabletop, en av de tre enheterna i koncernens division Hackman Desianor, tillverkar och marknadsför varumärena Arabia, littala [också Notsjö-brukets produktion går idag ut i världen med littalas kännspaka ”I”-märke i stället för den gamla Notsjö-logon) och Rörstrand (porslinsfabriken i Lidköping). De övriga enheterna är Hackman Housewares bestick samt stek- och kokkärl) och Hackman Catertec [utrustning för storkök).

Designor-divisionen har genom åren satsat på nya formgivare och nya idéer. Designbusinessen behöver liksom all konsumentvarubusiness nya modeller för att hålla sig levande och onsumentintresset vid liv. vän 1 Timo Sarpaneva: Marce 2 Kati Tuominen: Kanno 3 Kaj Franck: Karlti 4-Göran Hongell: Aarn 5 Kaj Franck: Kanna

Tove Jansson; Muminpappan

Hilkka Hiltune 1989 utlyste Hackman inför koncernens 200-årsjubileum 1990 en nordisk designtävling för att få fram nya köksredskap och kokkärl (materialgruppen plast och metall). Redan klassiker från den rundan är idag den segrande stekpannan av woktyp, WingPan, men tävlingen gav också många andra framgångsprodukter — och ett koncernbeslut på att regelbundet arrangera designtävlingar för att slå vakt om och utveckla den nordiska designen.

I år är glas och porslin i turen. Tävlingen, vars beskyddare är ICSID, International Council of Societies of Industrial Design, är öppen för nordiska designers (även arkitekter) samt studerande vid designskolor — givetvis exklusive de designers som är anställda hos tävlingsarrangören. Det betyder i praktien att man målmedvetet vill ragga upp nya formgivare som an tillföra produktionen nytänkande.

Huvudpriset i tävlingen är 100 000 mk, den totala prissumman 200 000 mk. Juryn består av professor Timo Sarpaneva, Finland; professor Signe Persson-Melin, Sverige; designer Erik Magnusson, Danmark; direktör Torgeir Mjar Grimsrud, Norge; och dr Alberto Alessi Anghini, Italien — ordförande ör juryn är Hackman Tabletops VD Nils Engström.

Tävlingstiden går ur 31 augusti i är (mer information kan rekvireras från Hackman Tabletop) och resultaten torde ofentliggöras i november. Men vänta inte de nya modellerna agom till jul — Från godkända ritningar och modeller tar det cirka två år för porslin och stengods att nå butiksdiskarna, men bara ett halvt år då det gäller glas som inte kräver så arbetsdryga produktionsredskap, säger Hilkka Hiltunen.

Evighetsprodukter och Muminfeber

Arabias produktion är en fascinerande mix av absoluta klassiker, moderna långkörare och uppblossande publiksuccéer — som Mumin-produkterna.

— Vi har global ensamrätt på Mumin-pjöser av stengods, och de är naturligtvis supersäljare idag och ett bra tag framöver, säger Hilkka Hiltunen. — Det är i sig intressant att en figur skapad på 40-talet blir en världssuccé ett halvsekel senare…

Ryggraden i Arabias produktion är sedan flera år Inkeri Leivos servis Arctica, först lanserad 1979. Archca har blivit ”sammelservisen” för hemmen men också en storköksframgåna. En bidragande orsak till dess popularitet är — utöver den klassiska, vilsamma designen — dess durabilitet. Det skall mycket till för att få sönder stengods från Arabia. I princip måste väl stengodssatsningen — Arabia-fabriken gör idag uteslutande stengodsprodukter — vara en dålig affär just för att man genom produkternas hållfasthet stryper den egna marknaden?

Inkeri Leivo: Arctica (t.h.) Markku Piri: Arena (nedan 1 — Inte, säger Hilkka Hiltunen. — Policyn med hållfasta produkter och serier som körs år efter år ger konsumenterna möjlighet att bygga upp fungerande och mångsidiga system genom åren I den takt man har råd och behov. Och i dagens recessionsläge är det allt fler som har konstaterat att billigprodukter blir dyrare i längden.

Onekligen är Arabias produkter i en annan prisklass än sk. billigimport. Det är deras livscykel också. Slår man ut kostnaderna på 10 år — vilket man borde göra — blir prisbilden klart fördelaktig för Arabia. Men måste Arabia-produkter vara så dyra — Frånsett lönenivån i dyra Finland, som vi knappast kommer ifrån på kort sikt, är stengodsprocessen i sig långsam och därför dyr, och också arbetsredskapen — t.ex. formarna — dyra att tillverka. Starttiden för nya modeller är lång, runt två år. Allt detta ackumulerar grundkostnader som är svåra att slimma.

Underligt nog tycks inte prisnivån ligga Arabia i fatet. Marknaden reagerar på önskat sätt på nyheter och köper stadigt sina favoriter genom åren. Teema-pjäserna drar både hemma och på export. Sirliga nyklassikern Harlekin, också av Inkeri Leivo, har en stabil om än mindre marknad. Kati Tuominens nyenkla roliga kannor kommer säkert att hitta sin publik.

Alla gåvoartiklar, från Birger Kaipiainens romantisk-monumentala Florence-pjäser och Heliä Livkko-Sundströms mytiska landskap och lyriska kaniner till Tove Janssons pykniska Mumintroll för alla generationer, säljer mycket stabilt.

Notsjö, namnet som försvann

Att ”Notsjö” som varumärke lämnats bort har initierat en del upprörda röster bland dem som ser brukets anrika logo som nationell symbol för en glaskultur som nådde sin kulmen på 50-talet och som fortfarande står för ett hantverkarkunnande och konstnärligt tänkande av superklass. Speciellt ironiskt ter det sig att brukets jubileumsår de facto begås med röda littala-märket på de produkter som går ut på marknaden.

Men det är inte etiketten utan glaset som är i huvudrollen.

Glasprodukterna inom Hackman Tabletop är en mycket synlig högprofildel av företaasbilden. Speciellt i år i och med Notsjö-jubiléet och nyproduktionen av viktiga Franck-glas. Men också den uppmärksammade Timo Sarpaneva-utställningen i Helsingfors stads konstmuseum (2 maj är sista expodagen!) domineras klart av littala-glas, såväl gamla som nya serier och monumentala konstglaspjäser. Expon är ett längdsnitt av en viktig del av den finländska visuella kulturen, från den epok denna verksamhet kallades ”konstindustri” till dagens mer assertiva marknadsframtoning. Sarpaneva-utställningen fyller en funktion inte bara som monument över formgivarens produktion utan också genom kopplingen till vår nationella visuella identitet: i ett generellt rörligt och osäkert läge är vår visuella referensram något att hålla i då stormen går.

Också glassidan inom Hackman Tabletop bygger på stabila klassiker och nya innovationer — som i sin tur kanske blir morgondagens klassiker. “Fortfarande i produktion” är exempelvis Tapio Wirkkalas ”skrovliga” Ultima Thule, Kaj Francks Luna-glasservis, Björn Weckströms Himalaja och Heikki Orvolas Piccolo-muggar. Nyare designernamn på menyn är Tiina Nordström med vaserna Lago och Lido och Jorma Keränen med ljusstaken Säde.

Nära hälften av Hackmans hela glasproduktion går i dag på export — på porslins- och stengodssidan bara runt en tredjedel — Av exportlångkörare i glas kan nämnas Aarne-glasen som är efterfrågade i Tyskland och USA, Ultima Thule som säljer stadigt i Sverige, och Oiva Toikkas glasfåglar som med lätthet flugit över riksgränserna, berättar Hilkka Hiltunen. — Åv stengods och porslin är Teema speciellt efterfrågad i Tyskland och USA — Franck-expon på MoMa i New York kan ha något med saken att göra — och Arctica-servisen exporteras till många länder. Också serviserna Harlekin och Moreeni går bra på export i t.ex. Mellaneuropa — men den brittiska marknadssmaken är klart för ”blommig” för oss!

Hiltunen framhåller att exportframgånger idag är viktiga med tanke på efterfrågan på hemmamarknaden — det är litet som med opera: först behövs ett internationellt genombrott, sedan ”tror” man på produkten också hemma.