Hållbart landeliv

Liksom många andra försöker jag under månaderna maj till september komma iväg från jobbet i vettig tid på fredagar. Bilen packas med kylväskor och gasflaskor. Katten som redan har sett kylväskorna komma fram och är misstänksam ska lockas fram ur sin gömma och lockas in i en transportbox och vi kör 160 kilometer med bil västerut för landeliv. Jag uppskattar att ungefär hälften av kilometrarna på bilens mätare har orsakats av landelivet. Vi stannar till vid den lokala matbutiken i centrum och fyller matkassarna. Grönsakerna är från lokala odlare och hyllorna är fyllda med sådant som man gärna grillar. Vi kör mot hamnen, genom den lilla byn där alla hälsar på varandra.

[caption id=“attachment_10412” align=“alignright” width=“200”] Marina Nygård är grundare av Facebookgruppen Fyrkista – jämställd ekonomi i Svenskfinland.[/caption]

Vi stannar till vid den pyttelilla butiken nära hamnen för att köpa dill och något annat smått som vi glömde och konstaterar ännu en gång skamset att vi borde handla mera i den här butiken som av ett under och lite hjälp av sommargästerna ännu inte har gått i konkurs. Vi passar på att fylla våra vattenkanistrar. När vi möter en bil vars förare inte besvarar vår hälsning konstaterar vi att det måste vara en sommargäst från stan som inte har uppfattat de lokala sedvänjorna: i den här byn hälsar man. Nere i hamnen blir vi upplockade med båt. Det tar ungefär 15 minuter och 8 liter bensin ut. 15 liter diesel tar vår bil tur-retur, av den där ”miljövänliga” och dyrare sorten som jag trots research aldrig är riktigt säker på om är bättre än den vanliga sorten eller inte. Den dövar i alla fall det dåliga samvetet något.

När vi väl är där, bär vi upp våra saker och börjar pumpa bruksvatten. Brunnen är djup, femtio gånger får man pumpa innan det börjar komma vatten och 200 gånger innan sån är fylld. Jag har räknat. Det värker i bicepsen, på ett trevligare sätt än det gör av hantlarna på gymmet i stan. Det krävs två personer för att bära ner vattensån till bastun. Hälften av veden har köpts, andra hälften kommer från två träd som vi tog ner. Jag staplade ved en hel dag. Det har jag aldrig gjort förr, trots att jag är dotter till en skogsägare och har en bakgrund på den österbottniska landsbygden. Det var också här som jag första gången tände en bastueld och målade en husvägg.

Kaffekanna i tredje generationen och vattensnål tvätt. Jag laddar telefonen medan solen ännu skiner. Här finns ingen el, men man klarar sig bra med solpaneler. Vi torkar av våra tallrikar med hushållspapper för att de ska gå enklare att handdiska i vattnet från bastuugnen. Kokar kokmalet kaffe i en perkulatorkanna från 1950-talet som används i tredje generationen. När jag kokar potatis täcker vattnet nätt och jämt potatisarna i kastrullen. Morgontvätt sköts med några deciliter vatten och till en dusch går det mindre än ett ämbar om man använder handduschen som laddas med solenergi. En vanlig finländare använder 90–270 liter vatten i dygnet. Jag uppskattar att jag på landet klarar mig med ungefär med 20 liter.

Vi hittar gamla potatisar längst in i skåpet och gräver ner dem i några ämbar. Några månader senare skördar vi vår egen potatis. De avkastar bra, de bortglömda potatisarna. Hemma skulle de ha hamnat i biosoporna. Jag sår också örter och rädisor. En del lyckas, andra blir uppätna av larver. De lokala salladerna från butiken gräver vi ner i kompostjord och de växer så det knakar där de står på klippan. På sensommaren behöver vi inte köpa sallad. Kanske man kunde ha en kompost hemma i stan också?

Enkelhet kompenserar dubbelt boende? Klimatförändringen känns avlägsen ute på holmen. Inte ens alger störs vi av. Två somrar i rad har strömmarna i havet varit på vår sida och fört bort alla alger och vi simmar i klart vatten också när jag ser på Instagram att alla mina bekanta i samma landsända har grön sörja.

På landet lever jag, liksom många andra finländare lite enklare. Jag saknar inte konsumtion, jag saknar inte service och jag vill leva enkelt, men vi har dubbla uppsättningar av möbler och husgeråd och stugorna har inte vuxit upp ur marken. Att byta ut vår bil till en elbil är ännu inte ett alternativ, för det finns inga laddningsstolpar vid småbåtshamnen. Vi köper en kombinerad utfärdsbåt och reservbåt. Den är långsam och bränslesnål och tillverkad i Österbotten på 1980-talet. Motorn går oväntat sönder och vi blir tvungna att köpa en ny motor, som om världen behöver flera bränslemotorer.

När jag kommer tillbaka till stan försöker jag hålla kvar landekänslan så länge det går. Jag duschar så snabbt jag kan och försöker använda varje droppe vatten som om den var pumpad ur den djupa brunnen. Hoppas att om jag lever som på landet hemma också så ska jag kompensera för alla gasflaskor, bränslemotorer, allt virke som används och allt bränsle som tankas för att ta sig ut dit.