Håller våra nationalspråk på att förtvina?
av Kai Nordlund Forum 2019-01, sida 27, 07.02.2019
Min arbetsgivare, Helsingfors universitet, var i tiderna på många sätt den finländska kulturens vagga. Vid universitetet verkade 1800-talets nyckelpersoner som Snellman, Topelius och Lönnrot, och universitets professorer skapade det moderna finska språket. Deras inflytande lyfte finskan från ett vardagstungomål till ett fullt utvecklat språk på hög kulturell och vetenskaplig nivå (att de också skapade en sadistiskt invecklad grammatik må därmed förlåtas).
[caption id=“attachment_9540” align=“alignright” width=“220”]
Kai Nordlund är professor i beräkningsmaterialfysik vid Helsingfors universitet.[/caption]
Nu, ett och ett halvt sekel senare, går utvecklingen åt motsatt håll. Vid universitetet jobbar de flesta forskningsgrupper internt nästan helt på engelska, doktorsutbildningen sker likaså praktiskt taget uteslutande in English, likaså en stor del av magisterutbildningen, och nyss skapade vi det första engelska kandidatprogrammet. En liknande utveckling äger rum vid alla finska och rikssvenska universitet. Detta motiveras av globaliseringen, då god engelska är ett självklart krav för högskoleutbildade. Men var lämnar det våra primära nationalspråk: finska och svenska?
Privat språk. Utvecklingen har i vårt land skapat oro för att finskan åter skulle reduceras till ett vardagsspråk. Argumentet utgår från ett antagande att ifall högre utbildning och forskning sker på engelska så försvinner ordförrådet på de ”två inhemska”, vilket gör att språket reduceras. Är oron befogad?
Det är klart att engelskans dominans bara växer internationellt. Inte bara i Europa: också i Asien satsar många länder starkt på undervisning i engelska åt alla. Själv ser jag detta som en mycket bra sak: engelskan blir ett äkta lingua franca och vi kan växelverka med varandra över lands- och kulturgränser. Visst kan det leda till att betydelserna hos mindre språk avtar om alla de högt utbildade konverserar på engelska (något som man i tiderna gjorde på latin).
Praktiskt skydd. Jag tror ändå inte att vi behöver oroa oss alltför mycket. Vid Helsingfors universitet har vi en klar insikt om att det är viktigt att upprätthålla åtminstone de första två–tre årens utbildning på de nationella språken. Skälen är både principiella och praktiska: även om så gott som alla studerande i Finland nog kan engelska på åtminstone en god grundnivå, är det inte så enkelt att inleda avancerade studier och tänkande på något annat än sitt skolspråk.
Även om jag ursprungligen var tvåspråkig och numera jobbat i 25 år nästan idel på engelska (som också är mitt hemspråk) återvänder jag till att tänka på mitt skolspråk svenska då jag jobbar med avancerad matematik. Att upprätthålla kandidatnivås utbildning på finska och svenska är samtidigt en garanti för att central ny terminologi också översätts till våra språk och att språken därmed lever vidare på vetenskaplig nivå.
Snäv domänförlust. Faktumet att doktorsutbildningen sker helt på engelska kan givetvis leda till en viss domänförlust för nationalspråken. Men terminologin som används enbart på denna höga nivå är ofta så specialiserad att det nog inte utgör en allvarlig brist för den nationella vetenskapsdiskussionen där nationalspråken fortfarande behövs.
Tillåt mig belysa med ett exempel från min egen forskning: vid vårt specialområde finns en specialterm ”crowdion” för en konfiguration av atomer i ett linjärt grupperat mönster, som skapas i vissa typer av metaller under bestrålning, och typiskt existerar i några miljarddels sekunder. I hela världen finns bara några hundra forskare som någonsin behöver termen, och av dessa är ett tiotal svensktalande: hälften i min grupp i Helsingfors, andra hälften hos en kollegas grupp i Stockholm. Det är tämligen uppenbart att det inte finns något egentligt behov av att översätta en dylik term till nationalspråken – men vi gjorde det ändå för skojs skull (det blev gruppjon på svenska och kimppaioni på finska).
Ett enda språk? I det längre loppet kan den tekniska utvecklingen förändra läget, kanske hela frågeställningen om språk en dag blir irrelevant. Redan i dag är den automatiska översättningen tillräckligt bra för att återge enkla saker som menyer och turistinformation huvudsakligen korrekt.
Vad sker då tekniken fortsätter att förbättras i och med nya varianter av artificiell intelligens? Kanske kommande generationer, om ett och ett halvt sekel, bara behöver behärska ett språk som de allestädes närvarande datorerna ledigt översätter till vilket som helst annat också på högsta vetenskapliga nivå? I själva verket kan det kanske bli så att självlärande algoritmer får ett grepp om också våra personliga språkliga egenheter. Till slut kanske varje människa kan tala sitt eget personliga språk som sedan översätts till vilken som helst annan människas personliga språk?
Men i väntan på detta behöver nog inte Forums läsekrets oroa sig för att svenskan eller finskan förpassas till en lägre rang under vår livstid: både motivationen och entusiasmen att upprätthålla dem på alla relevanta nivåer finns nog kvar vid språkens vagga, universiteten.