Handelns företagsformer i konsumentens vågskål
av Hannu Kärkkäinen Forum 1970-11, sida 14-16, 10.06.1970
Handelns företagsformer i konsumentens vågskål
Förändringar i konkurrensens natur
Konkurrensen mellan affärsgrupperingar har i synnerhet under 60-talet väsentligen förändrats. Konsumenten väljer inte längre sin inköpsplats på ideologiska grunder, utan det är de möjligheter till fördelaktiga och ändamålsenliga köp som affären bjuder som har avgörande betydelse. Konsumenten kan välja mellan butiker med varierande service och prisnivå, De företagsformer som uppstod i början av seklet existerar dock fortfarande. Den finländska kooperationens tudelning sätter sålunda sin prägel även på 70-talets konkurrensbild. Affärskedjor bildade av privata affärsinnehavare har emellertid uppenbarat sig som en ny faktor på marknaden. Dessa kedjor fanns inte ännu för tio år sedan. Då berörde konkurrensen. på det privata planet främst den privata detaljhandelns varuinköp. Det var å ena sidan privata grossister och å andra sidan en centralaffär i form av en inköpscentral bildad av privata detaljister som konkurrerade om dessa inköp. Vid 70-talets början har även detaljistkedjorna utvecklats så långt att konkurrensens huvudvikt har förskjutits till detaljhandeln och den fas där produkten möter konsumenten. 1960-talet kan med fog anses vara den tidsperiod i Finlands inrikeshandel då konkurrensblocken i den form de uppträder idag inom konsumtionsvaruhandeln började ta form för att säkra sina positioner inför 1970-talet." Under detta »förberedelsernas decennium> uppträdde följande aktiviteter inom alla konkurrensblock: . e marknadsföringsåtgärdernas ledning koncentrerades = till centralaffärs- och grossistnivå + företagen blev större e betydande investeringar gjordes i affärslokaliteter både inom grossist- och detaljhandeln.
Sistnämnda investeringar har gjorts dels för att skapa moderna försäljningspunkter som väcker konsumentens intresse, dels för att rationalisera varuhantering och marknadsföring med sikte på kostnadsinbesparingar. Utvecklingen har dock inte avlägsnat de strukturella skiljaktigheter som finns mellan konkurrensblocken, och investeringsbesluten har delvis av denna orsak lett utvecklingen i skilda riktningar. Detta ger oss möjligheter att betrakta de skilda utgångspunkter handelns olika företagsformer har då de på 70-talet ger sig in på att tävla om konsumenternas gunst.
Inrikeshandelns struktur i Finland i slutet av 60-talet
Då man försöker göra klart för sig vilka framtidsutsikterna är på området bör man utgå från den situation som råder vid 70-talets början. (Se tabell 1)
De privata grossisterna och deras kunder bildar det största blocket inom inrikeshandeln. På grossistnivå representeras denna grupp av Finlands Grossistförbund (Suomen Tukkukauppiaiden Liitto, STL) vilket grundades 1920 och idag har 330 medlemmar. På detaljistnivå kan denna grupp tydligast specificeras inom livsmedelshandeln.
Det 1924 grundade Tukkukauppiaiden Oy (Tuko) och dess aktionärer, livsmedels- och andra grossister med närastående produktsortiment samt deras kunder, bildar Tuko-gruppen inom vilken tre skilda riksomfåttande undergrupper fungerar. Dessa arbetar under var sin affärssymbol.
Tuko är en grossisternas centralaffär som ägs av privata grossister, medan de övriga konkurrensblockens centralaffärers ägare och kunder är detaljister. Tuko-grossisterna räknas ha 7000 kunder vilka är verksamma inom livsmedelsbranschen och denna närastående branscher. Grossistförbundets medlemmar räknas ha sammanlagt omkring 22 000 detaljister som kunder.
Den äldsta av de tre affärskedjorna som hör till Tuko-gruppen är A & O-kedjan som bildades 1955. Till denna hörde 1969 16 grossistföretag med 25 lagerkontor och 902 detaljaffärer med A & Osignatur.
De fyra konkurrensblockens - grossistförsäljning inklusive omsättningsskatt år 1968.
-> Tabell 1 Grossistför- Kesko Oy bundets medlemmar milj. mk — Yo milj. mk — Yo Den totala grossistförsäljningen ………. 3471 44,9 1817 23,5 av vilken — livsmedel .. c. 1275 35,6 co. 940 26,2 — textiler . c. 325 54,2 ce. 85 14,2 — järn- och M.M. oeoreererrter er er er tr rna 821 36,5 c. 650 28,9 — Övriga produktgrupper ….. c. 1050 81,4 cc. 140 10,8
SOK OTK Totalt Andel av den totala grossist försäljninge milj. mk — 2/0 milj. mk — Ya milj. mk — Ve 0 1377 17,8 10682 13,8 7727 100,0 100,0 779 21,7 593 - 16,5 3587 100,0 46,4 ce. 110 18,3 ce. 80 13.3 600 100,0 7,8 430 191 350 15,5 2251 100,0 29,1 c. 60 4,7 ec. 40 31 c. 1290 100,0 16, 14
Forum 11/70
Författaren till denna arti kel ekon. mag. Hannu Kärkkälnen är direk tör i Finlands grossistförbund sedan 1964. Till han specialområden hör bla.
den inhemska handelns struktur och utvecklin samt internationella inte grationsfrågor.
SPAR-gruppen grundades 1962 och i denna medverkade 1969 9 aktionärgrossister med 26 kontor och 980 SPAR-detaljister. TR-gruppen uppstod 1968 på initiativ av 15 grossister med en kundkrets av c. 700 detaljister.
Bland övriga produktgrupper är det endast inom järnhandeln som man påträffar konkurrerande detaljistkedjor anslutna till den privata grossisthandeln. Finlands järn- och maskinaffärers förenings medlemmar började 1969 enligt nordiskt mönster kalla sina detaljaffärer för Rautia/Jernia-järnhandlar och började sarntidigt använda detta namn i sina gemensamma Sales Promotion-kampanjer. Föreningen omfattar 64 medlemsföretag med sammanlagt 155 detaljaffärer. Medlemmarna säljer även i parti, främst byggnadsmaterial. Ett annat konkurrensblock inom den privata handelssektorn bildar de privata detaljisternas centralaffär Kesko Oy och dess viktigaste kunder, K-köpmännen. Denna grupp uppstod 1940 som ett resultat av strävanden att förena de inköpscentraler som då fanns på landsbygden. I början av 1969 fanns det 4041 K-detaljister med 4739 affärer, huvudsakligen med livsmedel eller ett allmänt varusortiment, men även detaljaffärer inom textil- och järnvarubranschen, Benämningen K-affär togs i bruk 1946.
Av de två kooperativa grupperna fungerar den äldre inom ramen för Centrallaget för Handelslagen i Finland (Suomen Osuuskauppojen Keskuskunta, SOK) som grundades 1904. Gruppens 298 medlemshandelslag går numera under gruppbenämningen SOK-handelslag.
I början av 1969 hade SOK-handelslagen sammanlagt 4 612 affärer i olika branscher samt butiksbilar. Av dessa var 112 varuhus eller miniatyrvaruhus.
Andelspartiaffären OTK (Osuustukkukauppa) grundades 1918 och kallar sig sedan gammalt framstegsvänlig, vilket även återspeglas i gruppbenämningen E-affärerna (edistyksellinen) som togs i bruk i mitten av 1960-talet. Till OTK hörde i början av 1969 83 medlemsandelsföretag med 3938 affärer och butiksbilar, av dessa 58 Centrum- och E-varuhus, 8 E-hallar och 692 specialaffärer.
Andelshandeln — stora företag, kraftig koncentration
I ljuset av statistiken (tabell 2) kan man konstatera att de kooperativa detaljisternas konkurrensställning i Finland är
Re LR. S starkast då det gäller varuhus, diverse- och livsmedelsaffärer. Ser man på varusortimentet inom grossistförsäljningen (tabell 1) kan man även här konstatera att de kooperativa affärerna har en starkare ställning inom livsmedelssektorn än inom någon annan produktgrupp.
Stora företag och koncentrerad ledning av ‘marknadsföringen har alltid varit kännetecknande för den kooperativa handelsformen. Dessa drag har ytterligare förstärkts under 60-talet. Ett starkt behov av rationalisering har lett till att många försäljningspunkter, främst på landsbygden, har stängts och ersatts dels med butiksbilar, dels med varuhus och större affärer i tätorter. Man har även centraliserat och rationaliserat administrationen genom att fusionera mindre andelsaffärer med större. : Under åren 1960—69 minskade SOK-handelslagen från 369 till 298 och försäljningspunkterna från 5 347 till 4612, dvs. med c. 14 9/0. De till OTK-gruppen hörande andelslagens antal minskade under motsvarande period från 115 till 83 samt affärerna och butiksbilarna från 4 172 till 3 938 (c. 6 /0).
Ostyrd koncentration inom den privata handel Även inom den privata handeln har koncentration, en utveckling mot större företag samt förnyande av affärslokaliteter varit tydliga drag i utvecklingen. Antalet K-detaljister var störst år 1962, dvs. 4885 från vilket det till början av 1969 hade sjunkit till 4 041 dvs. omkring 17 9/e. Från den privata grossisthandelns kundkrets finns det inte tillförlitlig statistik att tillgå, men utvecklingens gång har varit densamma: de talrika småbutikerna har ersatts av moderna storaffärer.
Utvecklingen av den privata handelns struktur har dock inte inom den privata handeln varit styrd på samma riksomfat Tabell 2 Kooperativa Bransch affärer milj. mk N — Varuhus och textilaffärer av allmän
Natur cssereressersena ne er 681,1 52,9 — Diverse- och livsmedelsaffärer …. ’ 2712,2 43,2 — Textil-, beklädnads- och skoaffärei 78,5 7,0 — Järn-, maskin- och jordbruksförnö denhetsaffärer 118,4 14,0 — övriga affärer . 135,8 4,0 — Detaljhandeln totalt 3 724,0 28, (exklusive Alkos affärer)
Forum 11/70
Detaljhandelns försäljning enligt företagskategori utan oms. år 1968.
Försäljning i milj. mk och procentfördelning
Privata affärer Totalt Andel av den totala detaljhandeln milj. mk fo milj. mk 979 040 605,5 47,1 1 286,6 100,0 10,0 3 564,5 56,8 6 276,7 100,0 48,5 1085,1 93,0 1113,8 100,0 8,6 712,3 86,0 828,7 100,0 6,4 3 308,0 96,0 3 443,8 100,0 26,6 9 225,4 71,2 12 949,4 100,0 100, 1 tande och distriktsomfattande nivå, såsom varit fallet inom andelsrörelsens försäljningsnät. Det är i allmänhet affärsinnehavaren själv som avgör om en privataffärs verksamhet skall nedläggas.
Varuhusens ställning
Då det gäller detaljhandeln har centralaffärerna satt stor vikt vid investeringar i varuhus. Till följd av detta täcker nätet av kooperativa varuhus idag hela landet. Antalet dylika varuhus och miniatyrvaruhus steg i början av 1969 till 170.
Både Keskos och Tukos investeringar inom detaljhandeln har främst rört supermarkets och övriga affärer av allmän natur. Det är i allmänhet andra än centralaffärerna som byggt och finansierat större försäljningspunkter, varuhus och drive-insupermarkets, vilka nu är på kommande. Enligt de förhandsuppgifter som finns att tillgå i företagsregistret kan man dra den slutsatsen att det fanns nära 70 privata varuhus i Finland 1968. I detta tal ingår dock även större textilaffärer med relativt begränsat sortiment.
Även i Sverige har kooperationens satsning på varuhus intagit en central ställning bland dess investeringar inom detaljhandeln. Av de 335 varuhus som fanns i Sverige 1967 var 143 kooperativa (Domus, Obs, Pub).
Kooperationens starka centralisering syns även i centralaffärernas struktur. År 1969 hade OTK 10 distributionscentraler och försäljningskontor och SOK 13 kontor och distriktslager. Kesko betjänade samtidigt sina kunder genom 22 lokala lagerkontor och 27 »självbetjäningsgrossistlager> (pikatukku). Tuko-grossisterna hade vid samma tid 126 försäljningspunkter av den föregående typen och 59 av den senare.
Det finns goda skäl att tro att utvecklingen går mot en ännu större koncentration i den privata grosshandelns struktur på 70-talet, ty trycket av konkurrensen tvingar grossisterna att rationalisera skötseln av både marknadsföringsuppgifter och de varuhanteringar som sammanhänger med dessa.
Den privata handelns svar är samarbete
Genom gruppsamarbete har den privata sektorn kunnat stärka sin position inför 70-talet. Detta samarbete kan dock inte i sin nuvarande form erbjuda kooperationens varuhus konkurrens då dessa förutom sina livsmedelsavdelningar även kan erbjuda ett mångsidigt urval andra varor. Ett motdrag mot kooperationens varuhus kan de privata detaljisterna dock göra i form av s.k. köpmannavaruhus, vilka är varuhus vilkas avdelningar består av specialaffärer ägda och skötta av privata detaljister. De olika affärerna avskiljs dock vanligtvis inte med mellanväggar och man undviker att poängtera namnen på ägarna till dessa specialaffärer. På detta sätt skapar man en varuhusmiljö där man ger en service som motsvarar specialaffärernas. År 1969 fanns det endast tre köpmannavaruhus i Finland (Mariehamn, Uleåborg, Hagalund) medan det fanns elva i Sverige vid samma tid. Köpmannavaruhusen är dock ännu en så ny företeelse att det är för tidigt att förutspå deras framgång och betydelse på marknaden.
Kooperationens märkesvaror
Kännetecknande för de kooperativa affärsgrupperingarna är att egna märkesvaror utgör en väsentlig del av varusortimentet. Dessa märkesvaror tillverkas främst av industrianläggningar i centralaffärernas ägo, men det finns även andelsaffärer med egen industriell produktion eller förpackning.
De kooperativa centralaffärerna har även inom importhandeln utvecklat egna märkesvaror vilka delvis anskaffas i samverkan med kooperationen i de övriga nordiska länderna.
År 1968 utgjorde försäljningen av egna produkter 19,9 9/9 av SOK:s totala försäljning och motsvarande siffra för OTK var 31,6 2/o. Förekomsten av egen industri betyder oftast att andelsaffärerna inte saluför produkter som konkurrerar med d 1 egna. Den begränsning av sortimentet som detta fört med sig har otvivelaktigt i något skede av utvecklingen varit en fördel för kooperationen, men när konsumenterna nått en högre levnadsstandard och därmed fäst en större uppmärksamhet vid varusortimentets bredd har andelsaffärernas sortiment för dem börjat te sig smalt, ensidigt och ointressant. Under 60talet har de kooperativa centralaffärerna trots detta inte i större utsträckning breddat den egna industriella produktionen till att omfatta nya produktgrupper, utan de har nöjt sig med att göra nyinvesteringar i redan förefintliga industrianläggningar, medan huvudintresset inriktat sig på investeringar i marknadsföring.
Ett nytt skede i produktionsutvecklingen uppstod i och med att de båda kooperativa centralaffärerna grundade gemensamma produktionsanläggningar. Det är främst tvättmedel som producerats på detta sätt, och dessa produkter har även marknadsförts genom de kooperativa företagen i de andra nordiska länderna. Förutom industriellt samarbete över gränserna har kooperationen även idkat samarbete över olika företagsformers gränser genom att år 1969 tillsammans med Kesko bilda ett gemensamt tändsticksföretag, Finn-Match Oy. Kesko och Tuko har medvetet gått in för en sådan linje att de målvedvetet avstått från att utveckla en egen industri och i stället koncentrerat sig på marknadsföringsuppgifter. Efter det att Tuko sålt sin konservfabrik och Kesko avstått från sin kvarndrift äger dessa centralaffärer inte längre andra industrianläggningar för leveranser till livsmedelsaffärer och affärer med liknande sortiment än anläggningarna för kafferostning, förpackning av kryddor och tändstickstillverkning. Priskonkurrensen på 60-talet har också medfört anpassningssvårigheter för de kooperativa företagen. Det var svårt att möta priskonkurrensen i någon förstad då man var rädd för att andelsaffärens kunder skulle börja kräva samma prisförmåner i alla dess affärer på området. Man klarade sig även ur denna återvändsgränd mot slutet av 60-talet, och de kooperativa företagen inledde 70-talet genom att aktivt delta i priskonkurrensen. Inom OTK har man utvecklat en särskild affärstyp med sänkt prisnivå för att stå sig i priskonkurrensen, nämligen E-hallarna. I slutet av 1969 hade 21 sådana E-hallar öppnats.
De nya affärerna på 70-talet
Om man vill förutspå handelns olika företagsformers möjligheter till framgång på 70-talet, får man göra förbehåll för många faktorer vilkas utvecklingsriktning kan anas, men vilkas kvantitativa betydelse omöjligen kan uppskattas. Både de vid decenniets början förekommande butiksenheternas framgång, grundande av nya affärer och uppkomsten av nya affärstyper under 70-talet kommer att påverka helhetsbilden. De kooperativa grupperna i Finland har under 60-talet främst investerat i varuhus. Under 70-talet kan man vänta sig att talrika nya butiksenheter kommer att grundas vilket kommer att inverka på konkurrenssituationen för varuhus i bostadscentra. Sådana affärer är rabattvaruhus, drive-in-superrharkets och eventuellt olika slags robotaffärer som kan tänkas uppkomma mot slutet av decenniet. Även affärer av supermarket-typ med ett allmänt varusortiment kommer att slå hårt i konkurrensen med varuhusen då det gäller marknadsföring av dagliga konsumtionsvaror. Då olika butiksalternativ inom handeln tycks föråldras med accelererande hastighet, kan man vänta sig att de grupper som vid respektive tidpunkt besitter de modernaste och med beaktande av konsumentens varierande och ökade fordringar mest ändamålsenliga butiksenheterna kommer att ha ett övertag på 70-talet. Det torde inte vara helt överdrivet att påstå att de butiksenheter som mot slutet av 70-talet kommer att sälja lejonparten av varorna har grundats under loppet av detta årtionde.
Forts. på sid. 32
Forum 11/70