Har vi råd med sommarstängt?

av ThF Forum 1980-12, sida 07, 27.08.1980

ledaren

Har vi råd med sommarstängt?

TVÅ FENOMEN inom vårt näringsliv upphör aldrig att förvåna. Varför stänger näringslivet bokstavligen sina dörrar för sommaren, och varför sitter det praktiskt taget resten av året på möten?

Osökt frågar man sig om vi verkligen har råd med det produktivitets- och produktionsbortfall som det sommarstängda Finland innebär.

Nu kan någon invända att detta inte riktigt stämmer. Visserligen håller delar av industrin stängt under juli för det är bäst så ur produktionssynpunkt, men i regel finns det alltid mänskor på plats som kan bistå. Men det faktum att det finns mänskor på en arbetsplats är inte detsamma som att det arbetas, eller att det ens finns förutsättningar för arbete. Ty i själva verket är de som arbetar ofta mycket handikappade, för att väsentliga delar av deras organisation eller någon extern organisation som de är beroende av är på semester. Sluteffekten blir mer eller mindre densamma som om vi skulle hålla helt stängt, och det syns säkerligen både i produktiviteten och motivationen, för att inte tala om produktionen som under juli bara är ca hälften av den normala månatliga produktionen.

Det är som om företagen skulle vara helt oförmögna att handskas med semesterperioden och planera verksamheten på ett systematiskt sätt så att den löper. Och detta är ingen nyhet, utan snarare en truism som det klagas på varje år — och

FORUM 12/8 varje är besluter man att nästa sommar blir det annorlunda.

Råkar det därtill vara vackert väder eller pågå ett större idrottsevenemang är också de som formellt jobbar ”upptagna”. Antingen sitter de på överlånga luncher, är ute och flanerar, åker i väg tidigare till landet, eller sitter framför TV:n, föregivande antingen ett ärende på stan eller deklarerande helt öppet att de tittar på TV, ”för man kan ju ändå inte göra något produklivt”. Nästan som etl axiom kan man säga, att ju högre upp i hierarkin en person befinner sig, dess större frånvaro. Detta kan knappast vara bra för arbetsmoralen.

Följden blir naturligtvis en allmän olust och villervalla i vilken ingen vet något och inga beslut fattas. Försök sedan jobba.

Onekligen bör man kunna göra något åt detta, för det måste enbart vara fråga om slappt ledarskap och inteliektuell lättja. Detta bör samhället vägra att finna sig i, och kräva en förändring.

På tal om intellektuell lättja, ansåg Henry Ford i tiden att tänkande var det hårdaste och tyngsta arbetet av alla arbeten, och att ingenting borde få komma i vägen för detta. Sommaren kunde vara en bra tid för hårt arbete — tänkande — och planerande av den kommande verksamheten, för på vintern finns de ändå inte tid möten.

Visst är det viktigt att kommunicera och informera. Och personlig kommunikation är i regel effektivare än opersonlig trots den effektiva informationsteknologi som står till vårt förfogande. Men det förefaller som om de flesta mötena har ett annat syfte än att vara effektiva arbetssessioner. Mötena har helt enkelt blivit en ursäkt för att låta bli att arbeta, åtminstone ”arbeta hårt” — tänka. De har blivit en slags sällskapslek på arbetsplatsen i vilken man under rätt trivsamma former kan umgås med arbetskamraterna, utan att behöva anstränga sig. Ofta är de också en ursäkt för att låta bli att fatta beslut, eller en skenmanöver i avsikt att förvilla mänskor ytterligare eller rikta deras uppmärksamhet bort från de egentliga problemen. Och därtill ger det ofta status åt personen i fråga att gå på möte, för att inte tala om den prestige sammankallaren får. Men den trygghet möteskollektivet skänker den enskilda individen är bedräglig. För det är en illusion all tro att det arbetas effektivt under möten, och ju mera personer som deltar i ett möte, dess mindre arbete utförs där. Följaktligen blir mindre gjort, och produktiviteten sjunker.

Att möten är nödvändiga kan inte förnekas, men osund mötessjuka borde bekämpas och ersättas av sunt målmedvetet och skapande individuellt arbete.

TA för det på grund av alla