Hur förankra Finland i EU?

Taggar: Teman: EU

EU:s funktionsduglighet är en ödesfråga som förenar små och stora länder, konstaterar vår Europa-minister Ole Norrback i sin artikel.

Hur förank et förefaller som om finländaren haft det lättare att finna sig till rätta i sitt nya EU-land än svens ken och österrikaren. Det kan finnas många förklaringar till detta.

En kan vara att finländaren gick in i unionen med mindre förväntningar än genomsnittsmedborgaren i Sverige och Österrike. I Finland tror vi inte på dundermediciner i ekonomiska frågor. Däremot förefaller det som om man i både Sverige och Österrike skulle ha hoppats på EU som en snabbverkande patentmedicin mot de kroniska ekonomiska sjukdomar, som finns i nästan alla välfärdsstater.

En annan väsentlig skillnad är det geografiska läget. Det finns säkert en vitt spridd politisk-psykologisk tillfredsställelse med att Finland tack vare EU-medlemskapet är tydligt och klart förankrat bland de västliga demokratierna. Denhär tillfredsställelsen får sin tillskottsnäring med med varje rapport om nya dödsoffer i Tjetjenien.

kk R

Trots att finländaren i gemen förefaller att ha slagit sig till romed EU-medlemskapet saknas inte förankringsproblem. Medlemskapet har påskyndat lantbrukets strukturomvandling, som visserligen också annars skulle ha framtvingats av statens bristande ekonomiska möjligheter att upprätthålla den gamla lantbrukspolitiken. Omvandlingen är plågsam för den enskilda jordbrukaren och hotar dessvärre existensmöjligheterna för de delar av landsbygden som saknar möjligheter att bli attraktiva för alternativ näringsverksamhet. Det kommer inte att bli lätt att hålla hela Finland befolkat, trots att EU-medlemskapet försett oss med en del instrument att satsa på landsbygdsutveckling.

Alla har vi hoppats att EU-medlemskapet skall bidra till att lösa våra ekonomiska problem, inte minst arbetslösheten. Re dan nu har medlemskapet påverkat våra ekonomiska förutsättningar gynnsamt. Tillsammans med de båda senaste regeringarnas ekonomiska politik har medlemskapet bidragit till att återställa det internationella förtroendet för vår nationalekonomi. Det förtroendet är nödvändigt bl.a. för att det skall investeras i vårt land.

EMU:s konvergensprogram är en bra måttstock på vad som behövs för att befästa förtroendet och skapa stabilitet. Själv tror jag att fördelarna med ett EMU-medlemskapet överväger nackdelarna. Förverkligandet är dock beroende av att de dominerande ekonomiska makterna inom EU slutligen förmår upprätta den ekonomiska och monetära unionen.

Finlands medlemskap i EMU avgörs i sista hand av de folkvalda. Jag vill dock understryka att ett motstånd mot EMUmedlemskap inte är förenligt med motstånd mot konvergenskriterierna. I fall vi skulle önska ställa oss på sidan om EMU blir vi ännu en gång tvungna att anstränga oss dubbelt värre för att upprätthålla den ekonomiska trovärdigheten. Konverpgenskriterierna skulle förvandlas till minimikrav. Helst borde vi i så fall överträffa konvergenskriterierna med allt vad detta skulle förutsätta i nedskärningar och antiinflatoriska åtgärder. Nej till EMU är inget sätt att komma undan svångremspolitiken, vilket någon sparprogramsmotståndare kanske hoppas på.

Sambandet mellan EMU och sysselsättningspolitiken är inte kristallklart. Somliga saknar sysselsättningskriteriet bland EMU-kriterierna. Knappast hör det hemma där. däremot nog i EU:s allmänna ekonomiska politik.

Finland har i likhet med Sverige och Danmark lyft fram sysselsättningen både på toppmötet i Cannes och i reflektionsgruppen, som förbereder EU:s regeringskonferens år 1996. Det är bra att vår representant Ingvar S. Melin gjort så samtidigt som vi måste vara medvetna om att ett till lägg om sysselsättningen inte ger automatiska eller omedelbara lättnader i sysselsättningsläget.

En ändring av unionsavtalet på denna punkt skulle dock visa att EU erkänner arbetslösheten som ett övergripande kroniskt problem, som de europeiska länderna tillsammans måste hantera. I sista hand kan vi bli tvungna att ompröva våra skatte- och välfärdssystem så att det igen blir mera attraktivt för företag att anställa människor. Det är uppenbart att det behövs en bred samordnad politik i alla välfärdsstater så att vi på bästa sätt kan svara mot den konkurrens, som kommer från länder som inte önskat eller förmått ge sina medborgare samma heltäckande sociala trygghet. som vi i Europas västliga demokratier vant oss vid.

I den meningen kan jag ansluta mig till min svenske kollega Mats Hellströms synpunkter på hur EU skall utvecklas till en “sysselsättningsunion” (DN 15.7.).

I sysselsättningens namn har man på sina håll också lanserat tanken på en europeisk konjunkturfond av stora mått som en nödvändighet för att EMU skulle fungera. Det är fråga om en keynesiansk tankegång i europeiska mått. Et bekymmer för Finland är vårt starka beroende av skogen och därtill relaterad industriell verksamhet. Som känt är marknaden för dessa produkter präglad av starka cykliska svängningar. Med andra ord borde till EMU kopplas ett instrument som hjälper medlemsländer som kanske i motsuts till unionen som helhet drabbas av överkraftiga konjunktursvängningar. Tanken kan vara värd att överväga.

Öppna frågor finns dock. Skulle Finland bli mottagare eller nettiobetalare till en sådan konjunkturfond? Är det kanske ändå värt att i första hand försöka hitta egna nationella metoder att minska vår sårbarhet? Borde inte skogsindustrin, papDpersarbetarna och skogsägarna äntligen lära sig att det efter feta år följer magra?

Forum nr 10/95

Kunde man i ett samarbete mellan ovannämnda parter och vid behov med statsmakten söka metoder att förbättra denna näringssektors stryktålighet under låghjunktur, utan de för vår nationalekoomi i det långa loppet så skadliga |evalveringarnal

ARKA

Inför folkomröstningen om medlemet ifrågasattes Finlands påverkningseter i unionen. Här vill jag hänvisa tt uttalande av utrikesministeriets statssekreterare Veli Sundbäck. som med all den insyn han länge haft meddelat sig vara t.o.m. överraskad över hur mycket av inflytande vi gått miste om så länge vi var utanför. Hans subjektiva upplevelse är att

Uträdet till de rum där besluten fattas gett oss större påverkningsmöjligheter än vi p örhand var medvetna om. Jag kan ansluta mig till hans iakttagelser. Nu har Finland möjligheter att på ett jämbördigt sätt delta i utarbetandet av de spelregler vi ändå måste följa i det internationella umgänget.

S

Min omedelbara upplevelse är att Finland ärsom starkast i ministerrådet med de beslutsregler som nu gäller. Vår nationella parlament har och skall ha de egna ministrarnas verksamhet under kontinu erlig och minutiös granskning.

En stärkning av EU-parlamentet skulle ske på bekostnad av någon annan instans. Är det kommissionen. EU-domstolen eller ministerrådet somiså fallförlorar inflytande? En svag kommission är nödvändigtvis inte i små länders intresse. Ett starkt ministerråd betyder att de nationella parlamentens roll också är stark, eftersom varje lands minister behöver sitt hemlands parlaments förtroende. EUdomstolen står för den oväld domstolar bör stå för, utan partipolitiska eller nationella sidoblickar. Parlamentets roll är naturligtvis mycket viktig men skall dess roll förstärkas bör man noga överväga hur det skall ske. I och med Maastrichtavtalet har det som papperstiger tidigare beskrivna parlamentet redan fått rätt vassa tändar.

EU:s beslutsordning och maktfördelning mellan olika institutioner är en snårskog men som kanske trots allt i all sin snårighet är mera ansad än första anblicken ger vid handen. De risiga snåren har kommit till efterhand som skickliga bugningar inför olikartade nationella intressen. När det kommer till kritan kan det visa sig att vi nya medlemsländer får det lättast att rensa i snårskogen. Beslutsordningarna måste under alla omständigheter förenklas och insynen förbättras.

EU:s funktionsduglighet är en europeisk ödesfråga som förenar både små och stora länder. För att hålla unionen funktionsduglig i synnerhet vid en ytterligare utvidgning måste båda stora och små avstå från kortsiktiga nationella intressen. Men så blåögda skall vi små länder inte vara att vi offrar våra egna påverkningsmöjligheter innan vi vet vad vi européer tillsammans vinner på det. Låt oss inte glömma huvudsaken: fred och välfärd i Europa. 9

Forum nr 10/95

Det är en historisk uppgift för oss att förhindra att nya, vara uppstår och fästa si jen, skriver Helsingforsstationerade norske ambassadören Dagfinn Stenseth i sin Norden-krönika.

tiga skiljelinjer tillåts i den nordiske famil I en ny sitvasjon:

UTMANINGER OG MULIGHETE 1994 ble et historisk år for Norden og for Norden i Europa. Ved inngangen til 1995 var det utrolige skjedd: vi nordmenn kan stå på den norsk-finske grense inord og utenfra se inn i EU-landet Finland. Det er ikke mindre utrolig at det samme gjelder for den norsk-svenske grense. Norden eri en ny situasjon. Det nordiske samarbejdet er stillet overfor nye utfordringer-utmaninger. Norge som i etterkrigstiden var sterkere integrert i det europeiske og vestlige samarbeide både politisk og sikkerhetspolitisk, ett blitt et “utenforland” i forhold til EU som det dynamiske tyngdepunktet i den europeiske utvikling som nå Finland, Sverige og Danmark er Fullt med i.

Det er en historisk oppgave å forhindre at nye, varige skillelinjer får oppstå og feste seg i den nordiske familien. Men la oss ikke overdramatisere. Uansett ulik tilknytning til EU er Norge tilsluttet EOSavtalen som fra begynnelsen av 1995 ga EU og Norden et felles hjemmemarked.

For oss er EMS-avtalen av avgjerende betydning. Den gjär norsk neringsliv til delav EU’s indre marked på samma vilkår som for EU-landene selv. Vi ser det som viktig å bevisstgjöre EOS-avtalens rolle som den viktigste ramme for Norges samarbeide med EU både gkonomisk og som grundlag for politisk dialog. Det er norsk politikk å utvikle så nere og tette forbindelser og samarbeid med EU og de enkelte EU-land som mulig.

Som fäalge av folkeavstemningen om EU-medlemsskapet er Norge som ikkemedlem av EU et “utenforland”, men likefullt er Norge gkonomisk og reelt en del av den europeiske integrasjonsprosess i ikke mindre grad enn mange av EU-medlemslandene. Hele 8090 av vår utenrikeshandel er knyttet til EU-området som også avtar hele den norske produksjon av gass og störste delen av den norske oljeeksport. Rygrledningene fra norske gass- og oljefelt i Nordsjgen symboliserer den fysiske tilknytning til EU-Europa so aldri har vert sterkere. Dette er samtidig en påminnelse om at forholdet Norge-EU har grunnlag i gjensidig interesse. Norge er avhengig av utviklingen i EU. men har også megel å gi i et samarbeid. Som medlem av NATO og som assossiert medlem av den vesteuropeiske union — WEU — deltar Norge aklivt i utformingen av sikkerhets- og forsvarspolitikken i og for Europa.

Selv med ulik tilknytning til EU er og blir det et faktum at aldri i tiden etter annen verdenskig har de nordiske land stått hverandre nermere i forholdet til det stgrre gkonomiske, utenrikspolitiske og sikkerhetspolitiske samarbeidet i vår del av verden. Det er et viktig utgangspunkt når vi vurderer = utfordringer — utmaninger — og muligheter i den nye situasjon. Ikke minst legger vii Norge vekt på at Finlands og Sveriges medlemsskap betyrat den nordiske stemme og den nordiske innflytelse i den europeiske utvikling er vesentlig styrket. Dette understreker samtidig kravene til det nordiske samarbeidet om å vere relevant i en ny situasjon. Vi må på nordisk plan relevant kunne dröfte spersmål som de nordiske EU-medlemsland og Norden som helhet stilles overfor i den europeiske utvikling.

For Norge er betydningen av det nordiske samarbeidet gkt. För oss er det nordiske samarbeidet og forholdet til hvert av de nordiske naboland viktige kanaler for å holde oss åjour om utviklingen innen EU og for å fremfgre norske synspunkter. Mens noen mente at det nordiske samarbeidet nå er en ”dgd hest” i kjelevannet av EU-medlemsskapet, så har tvertimot utviklingen siden 1. januar i år vist at nordisk samarbeid kan stå overfor en ny renessanse. Nordisk Råds sesjon i Kuopio i november d.å. vil utvilsomt markere nyorientering med nye tyngdepunkter og nye samarbeidsformer av det nordiske samarbeid som kan hjelpe oss å mgte de utfördringer som den europeiske utvikling har sat på dagsordenen. &