Hur länge räcker uranet
av Hans Rosing Forum 1974-08, sida 21, 02.05.1974
1 den relativt livliga debatt som under den senaste tiden förts i vårt land om atomkraften har man inte i särskilt stor utsträckning uppmärksammat det faktum att uran 235 är en ganska sällsynt isotop av uran, skriver fil mag Hans Rosing. Det är naturligtvis vanskligt att spå om framtiden, men det verkar oundvikligt att kraftiga höjningar av uranpriset är att vänta mot slutet av detta decennium om inte redan tidigare.
Det är ett välkänt faktum att tillgången på uran 235, d vs den uranisotop som vanligen används som bränsle i dagens atomkraftverk, är mycket begränsad, Detta spelar i dag ingen större roll eftersom atomkraftverken än så länge svarar för en ytterst obetydlig del av världens energiproduktion. Den installerade nukleära kapaciteten i USA, Västeuropa och Japan motsvarade vid slutet av år 1973 ca 50000 megawatt. USA som år 1973 hade 42 atomkraftverk i kommersiellt bruk står för drygt 50 0 av den installerade kapaciteten, och ändå svarar atomkraftverken i USA för endast 5.6 Yo av landets elproduktion. Detta innebär att de kända reserverna liksom också kapaciteten för att anrika andelen av uran 235 i atombränslet är fullt tillräckliga i dagens läge. Men nya atomkraftverk byggs i snabb takt, och takten kommer säkerligen att öka som en följd ‘av att de stigande oljepriserna gjort atomenergin mer konkurrenskraftig än tidigare, (Det kan nämnas att antalet atomreaktorer under byggnad i USA är 56, medan 101 befinner sig på planeringsstadiet.) Med dagens olje- och stenkolspriset kan kärnkraftverken mer än väl konkurrera med den konventionella elproduktionen. Enligt en beräkning gjord av Internationella atomenergibyrån (IAEA) och OECD:s atomenergikommission kommer den installerade nukleära kapaciteten i de ovan nämnda delarna av världen att vara 1000-000 megawatt år 1990. Detta innebär en tjugofaldig ökning jämfört med situationen år 1973. Det är att märka att denna prognos inte tar hänsyn till den ökning i tillväxten av atomenergin som är en trolig följd av den kraftiga ökningen av priserna på de fossila bränslena. Den verkliga kapaciteten år 1990 kommer därför med all sannolikhet att betydligt överstiga 1000000 megawatt. (I IAEA-OECD-rapporten har man inte behandlat läget i Östeuropa och Kina).
För närvarande är den årliga ökningen av de kända uranreserverna ca 65 000 ton, medan produktionen är ungefär en tredjedel av denna mängd. För att behovet av uran i framtiden skall kunna fyllas till rimliga kostnader måste nya fyndigheter upptäckas i ökande takt. I rapporten beräknas att produktionen av uran redan år 1980 skall vara drygt 50 000 ton. Under den där . Forum 8/74
HUR LÄNGE RÄCKER URANE på följande femårsperioden kommer produktionen att fördubblas. Enligt rapporten måste man år 1990 upptäcka fyndigheter motsvarande 230000 ton uranmalm i året för att den växande efterfrågan skall kunna tillgodoses till rimliga priser. Detta förutsätter mycket stora investeringar i malmletning, brytning och anrikning. Fram till år 1990 bör sålunda USA, Västeuropa och Japan öka sin anrikningskapacitet åtminstone tiofaldigt. Enbart konstruktionen av nya anläggningar för anrikning kommer att kräva investeringar på 15 miljarder dollar. (Som jämförelse kan nämnas att det mycket kritiserade Apollo-projektet innebar en investering på drygt 20 miljarder dollar under en tioårsperiod. En investering av motsvarande storlek erfordras alltså för att garantera tillgången på anrikat uran i västvärlden.) I IAEA-OECD-rapporten varnas för en allvarlig brist på uran i början på 1980talet om inte drastiska åtgärder vidtas i dag för att öka reserverna.
Uran 235 utgör endast ca 0.7 4 av allt naturligt förekommande uran. Den vanligaste isotopen (varianten av grundämnen uran) är uran 238, vilken dock inte är användbar som bränsle i dagens atomreaktorer. Även om man kommer att upptäcka nya fyndigheter i accelererande takt tyder allting på att vi kan vänta avsevärda prishöjningar på uranet mot slutet av detta årtionde. De konventionella atomkraftverkens saga kommer av allt att döma att bli tämligen kort. Redan på 1990-talet, d vs efter endast ca 20 år, kan man i värsta fall vänta sig att det är dags att skrota ner dem i brist på bränsle till rimliga priser. Det verkar därför vara en förnuftig politik att inte bygga fler kraftverk av denna typ än vad som kan anses oundgängligt för att bibehålla en levnadsstandard av ungefär dagens nivå. (I u-länderna är situationen givetvis en annan, men inte heller för dem torde atomkraftverk vara någon lyckad lösning förutsatt att det inte förekommer avsevärda fyndigheter av uran inom landets gränser). En mycket kraftig satsning på atomkraftverk kan i värsta fall efter 10 år visa sig vara en felinvestering av samma storleksordning som det så häftigt kritiserade fransk-engelska concordeprojektet. I vårt land måste stenkol och torv spela en betydligt större roll i framtide än i dag. Likaså bör stor vikt läggas vid inbesparing av energi, för vilken avsevärda möjligheter finns. To m vind- och solenergin, som nu studeras ivrigt i flera länder torde kunna lämna åtminstone något bidrag till energiförsörjningen i vårt land.
Den kraftiga höjningen av oljepriserna på världsmarknaden senaste år kom mer eller mindre som en chock trots att det redan i många år talats om hur begränsade oljetillgångarna är och hur snabbt konsumtionen ökar. Reserverna av uran är ännu mer begränsade. En stor del av de kända reserverna finns dessutom i länder med mycket hög levnadsstandard. Kanada har ca 2024 av de kända reserverna, Sverige och Sydafrika 17 4 och Australien 6.5 96. På grund av den höga levnadsstandarden i dessa länder kommer produktionskostnaderna att bli relativt höga och det finns ingen anledning att tro att inte dessa länder skulle ta ut högsta möjliga pris på det eftertraktade bränslet. År 1970 kostade ett kilo anrikat uran i USA 26 dollar, men i början på senaste år kostade samma mängd drygt 38 dollar. Ännu större prisstegringar år säkerligen att vänta i framtiden, Det har talats mycket om att atomkraftverken trots höga anläggningskostnader producerar billigare elektricitet än konventionella kraftverk. Desto värre ser det ut som om detta skulle gälla endast under några få åt. Vi kommer visserligen att få en stor del av vårt atombränsle från Sovjet, men de sovjetiska priserna kommer säkerligen, liksom när det är frågan om olja och gas, att följa priserna på världsmarknaden.
Den energihungrande världens blickar börjar alltmer riktas mot den sk bridreaktorn, som ger hopp om billig energi för flera hundra år framåt. I bridreaktorn omvandlas det rikligt förekommande uran 238 till klyvbart plutonium som kan användas som atombränsle. Men bridreaktorn befinner sig ännu på experimentstadiet och den medför betydligt större risker för livsmiljön än dagens atomreaktorer. Det är ännu för tidigt att säga om och när bridreaktorn kan tas i kommersiellt bruk. På kort sikt är vi i främsta hand hänvisade till de fossila bränsJena, till torv och vattenkraft, samt eventuellt till solenergi, vindenergi och utnyttjande av avfall. (Hans Rosing) D 21